Ingvar tänkte på örnarna

Text: Marit Åhlén

Invid gångvägen mot Gripsholms slott står två runstenar. Den ena, den högra, är välkänd tack vare sin text.

Tola lät resa denna sten efter Harald, sin son, Ingvars bror.
De for manligen
fjärran efter guld
och österut
gav örnen föda.
De dog söderut
i Särkland.

Ingvar, Haralds bror, är troligen den Ingvar som den isländska sagan om Ingvar den vittfarne handlar om. Han är en välkänd expeditionsledare, som drog österut med en stor skara följeslagare i det så kallade Ingvarståget. I Mellansverige finns ett trettiotal runstenar till minne av män som for till fjärran land med Ingvar. De återvände aldrig hem.

Texten är avfattad på vers med bokstavsrim (parvis allittererande rader). Det går ganska bra att bevara allitterationen vid översättningen till modern svenska. Ljuden är markerade med fetstil.

Uttrycket "gav örnen föda" är en poetisk omskrivning för att de lämnade dödade fiender efter sig på slagfältet för rovfåglar och andra djur att äta. Särkland var dåtidens skandinavers benämning på de muslimska länderna i östra Medelhavsområdet och de västra delarna av Asien. Namnet Särkland kan ha med det nordiska ordet särk, 'skjorta', att göra och skulle alltså betyda 'skjortbärarland', 'landet där man går klädd i långa skjortor, särkar'.

Ingvar, som i sagan sägs vara av kungaätt, föddes i början av 1000-talet, enligt sagan 1016. När han var i 20-årsåldern blev han missnöjd med sin ställning i hemlandet - han utsågs inte till tronarvinge. Han bemannade då trettio skepp och lastade dem med vapen och handelsvaror. Seglatsen gick först till Gårdarike, den dåtida benämningen på västra Ryssland, där Ingvar och hans män stannade hos kungen i tre år. Därefter gick expedition vidare österut på en strapatsrik färd. Sagan beskriver noga, med många ortnamn, hur resan gick fram. Ingvar och hans män bedrev handel. Periodvis tjänstgjorde de som ett slags legosoldater hos de kungar och härskare som de vistades hos. De utkämpade framgångsrikt många strider. Men långt borta i österlandet drabbades först många av Ingvars män, och slutligen även han själv, av sjukdomar som tog deras liv. Året var då enligt sagan 1041. Endast ett par av de ursprungliga trettio skeppen återvände till hemlandet. Deras besättningar kunde berätta vad de hade varit med om, och vad som drabbat deras ledare och färdkamrater. Det är närmast unikt bland svenska runinskrifter att innehållet i texten kan knytas till händelser som är kända från en annan källa. I det här fallet alltså en isländsk saga.