Gårdagens verklighet är dagens metaforer

Plågsamma bestraffningar och tortyr har mänskligheten ägnat sig åt under hela sin historia, och liksom så många andra verksamheter har även denna satt avtryck i vardagens bildspråk. Men det är inte dagens verklighet som lånas till fasta metaforer och uttryck. Företag kan åderlåtas – och för all del få en modernare blodtransfusion, men en sådan framstår ändå som mycket mer påtaglig för vårt inre öga än den ålderdomliga åderlåtningen.

Verkligheten måste blekna för att dess uttryck ska kunna användas i det oöverlagda talet. Därför har inte moderna tortyrmetoder som elchocker och skendränkning nått bildspråket. Medeltidens misshandel lever däremot friskt. Vi kan skämtsamt hålla en nyfiken omgivning på sträckbänken genom att dra ut på ett avslöjande och tänker då gudskelov inte på det pinoredskap en sträckbänk utgjorde: en anordning i form av en stege vid vars pinnar man band offrets händer medan fötterna fästes vid tyngder eller en vals, så att kroppen långsamt drogs isär. Vi kan också hota med att dra åt tumskruvarna, vilket i Sverige är olagligt alltsedan 1734 års lag, som i princip förbjöd tortyr; Gustav III skulle dessutom senare påbjuda att alla pinorum och tortyrinstrument skulle förstöras.

Även de ofta sadistiska bestraffningarna har i bildspråket mist sin gruvlighet. Vi rådbråkar vår kropp hos kiropraktorn och vår hjärna inför pensionspapperen, och vi rådbråkar språk som vi inte behärskar, allt utan att betänka att rådbråkning (av tyskans radbrechen) innebar att en straffdömd person fick lemmarna sönderbrutna och inflätade i ett hjul (tyskans Rad), som fästes på en stång – hela anordningen kallades stegel – androm till varnagel.

Spöslitning av olika slag är väl det straff som hängt med längst i vårt land. Även sedan hudstrykningen av brottslingar upphört fortlevde risbastun för tuktan av tjänstefolk och ännu längre av skolepiltar liksom barn inom hemmets väggar. Hudstrykning eller hudflängning innebar att man fick ryggen söndertrasad – flänga är en variant av flå. Illa åtgången blev man också av gisslet, en piska.

Förenade med den rena fysiska plågan var också skamstraffen: att löpa gatlopp och ta emot slag av käppar från båda sidor inför allas ögon, och att kåkstrykas, det vill säga hudstrykas offentligt vid kåken, skampålen på stadens torg. När man i dag använder olika uttryck för spöslitning och utskämning är det nästan alltid bildligt. Satiriker gisslar sin samtids oarter, politiska motståndare gisslar varandra, kritiker hudflänger usla skribenter. Kändisar som på något sätt avvikit från den smala vägen får löpa gatlopp i spalterna och schavottera, det vill säga ta emot allmänhetens hån, något som förr skedde på schavotten, en upphöjd träställning på vilken man utställdes för begabbande, i värre fall spöstraff och i värsta fall avrättning.

Brännmärkning har sedan urminnes tid varit ett sätt att markera ägande av såväl boskap som slavar. (Engelskans brand, branding, om varumärken, går tillbaka på detta sätt att göra en outplånlig märkning.) Men brännmärket sattes också på brottslingar, kättare och landstrykare, och alla som läst De tre musketörerna har väl ryst när d’Artagnan efter en kärleksnatt med den lika sköna som bottenlöst onda Mylady blottar hennes vita axel och till sin fasa får se den inbrända franska liljan, bödelsmärket.

I dag är huvudbetydelsen av brännmärka den bildliga: utpeka som klandervärd, vare sig det gäller personer eller handlingar, inte sällan på orätt grund. Som synonym uppträder också stigmatisera, som numera inte i första hand används om helgons framkallande av den korsfästes sår på den egna kroppen, utan om just utpekande och särskiljande: grekiskans stigma betyder ’sticksår’, ’märke’ och har under 1900-talet kommit att användas om socialt ned­sättande kännetecken: sociala stigmata.

Å andra sidan är det nog ganska levande och konkreta föreställningar som ligger bakom insändares och bloggares önskemål om att kriminella eller bara förargelseväckande personer ska steglas, sättas i gapstocken eller kölhalas – ett marint straff som kunde ut­föras på två sätt, det ena värre än det andra: antingen tvärs över skeppet eller från för till akter.

Och en hårdhänt förhörs­metod som grillning väcker nog också rätt tydliga bilder i dessa grillandets dagar. Den är emellertid äldre än så. På medel­tida kyrkmålningar kan man ibland se martyren Laurentius med halstret, grillgallret, det tortyrinstrument som gjorde honom till helgon, på svenska Sankt Lars. Men ser man hur ordet halstra används numera kommer man inte utanför matspalterna.

Tack till Språktidningens läsare Åke Löfgren som gjort mig uppmärksam på detta område inom ordförrådet.