Vägvisare till att skriva med hjälp av AI
Staffan Eng har läst Skriv med AI av Karin Milles (Natur & kultur).
Bild: Istockphoto
Varför promenera när man kan ta bussen? Det frågar sig språkvetaren och författaren Karin Milles i sin nya bok Skriv med AI, som utgår från att skrivandet går både snabbare och bättre om man tar hjälp av chattbottar.
Men liksom vid bussfärder behöver man veta var man ska kliva på och av någonstans samt hur man tar sig fram den sista biten till fots. Det är sådana kunskaper Karin Milles vill bistå med.
Störst nytta av boken har nog personer med begränsade erfarenheter av att skriva eller att använda generativ AI. Men även teknikvana läsare får värdefulla tips om hur man utformar prompter som kan dämpa chattbottarnas ”killgissningar” och urvattnade svengelska.
Karin Milles betonar att AI passar bäst för att producera konventionella och arbetskrävande brukstexter – och att den som tar hjälp av tekniken fortfarande bär det fulla ansvaret för slutresultatet. Själv är hon öppen med att hon har använt AI inte bara som bollplank och språkgranskare, utan också för att skapa bokens innehåll. Och det är här någonstans budskapet börjar kännas lite problematiskt: som läsare kan man inte låta bli att undra i vilken mån tipsen bygger på författarens egna erfarenheter eller är just – AI-genererade.
I slutet av boken snuddar Karin Milles också vid oroande frågor om hur AI påverkar människors skrivförmåga på sikt. Den diskussionen hade hon gärna fått fördjupa. Eller för att återknyta till bussmetaforen: ibland är det trots allt både enklast och mest hälsosamt att promenera.
Staffan Eng är frilansjournalist.
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
Varför promenera när man kan ta bussen? Det frågar sig språkvetaren och författaren Karin Milles i sin nya bok Skriv med AI, som utgår från att skrivandet går både snabbare och bättre om man tar hjälp av chattbottar.
Men liksom vid bussfärder behöver man veta var man ska kliva på och av någonstans samt hur man tar sig fram den sista biten till fots. Det är sådana kunskaper Karin Milles vill bistå med.
Störst nytta av boken har nog personer med begränsade erfarenheter av att skriva eller att använda generativ AI. Men även teknikvana läsare får värdefulla tips om hur man utformar prompter som kan dämpa chattbottarnas ”killgissningar” och urvattnade svengelska.
Karin Milles betonar att AI passar bäst för att producera konventionella och arbetskrävande brukstexter – och att den som tar hjälp av tekniken fortfarande bär det fulla ansvaret för slutresultatet. Själv är hon öppen med att hon har använt AI inte bara som bollplank och språkgranskare, utan också för att skapa bokens innehåll. Och det är här någonstans budskapet börjar kännas lite problematiskt: som läsare kan man inte låta bli att undra i vilken mån tipsen bygger på författarens egna erfarenheter eller är just – AI-genererade.
I slutet av boken snuddar Karin Milles också vid oroande frågor om hur AI påverkar människors skrivförmåga på sikt. Den diskussionen hade hon gärna fått fördjupa. Eller för att återknyta till bussmetaforen: ibland är det trots allt både enklast och mest hälsosamt att promenera.
Staffan Eng är frilansjournalist.
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
