Stilistik för räknenissar
Det stora lästa av Karl Berglund och Johan Svedjedal (Uppsala universitet).
Bild: Wikimedia commons
Inger Alfvén och Tage Aurell gör det aldrig. Men Birgitta Trotzig och Mare Kandre gör det ständigt. Även bland skönlitterära författare är nämligen bruket av semikolon något av en vattendelare. Det används sällan av författare som slår igenom brett men oftare av författare som har en bakgrund som forskare. Kanske betyder det att dom tidigare forskande författarna under åren inom universitetsvärlden skolats in i en stil där semikolon ingick i repertoaren. Karl Berglund och Johan Svedjedal, som båda är forskare i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, konstaterar i Det stora lästa – fjärrläsningar av klassiska svenska romaners stilvärldar 1910–1999 att det ”är ett föga publikknipande skiljetecken”. Det kan också vara ett medvetet val för författare som ”vill distansera sig från den breda massans prosa”.
Det här är litteraturvetenskap för räknenissar. Med datorernas hjälp har Karl Berglund och Johan Svedjedal studerat stilistiska drag i 339 svenska romaner skrivna av 72 olika författare. Metoden kallas fjärrläsning – vilket innebär att författarnas stil analyseras utifrån bland annat interpunktion, meningslängd och ordförråd. Dessa faktorer vägs i sin tur ihop till en diagnos på varje författares stilistiska fingeravtryck.
Ingen författare använder till exempel lika många unika ord (Sjöamerikanism! Livsgrämelse! Kallregnkväll!) som Harry Martinson. Ingen har lika stor stilistisk spännvidd som Stig Dagerman i steget från den modernistiskt färgade De dömdas ö till succéromanen Bränt barn. Och ingen är så förtjust i frågetecken som deckarduon Sjöwall & Wahlöö.
Fjärrläsning inte ett sätt att mäta litterär kvalitet. I stället beskriver Karl Berglund och Johan Svedjedal metoden som ett ganska nytt redskap i litteraturvetenskapens verktygslåda.
”I totalt fem undersökta romaner av honom förekommer dessutom frasen skakade på huvudet 123 gånger”
Ändå är det svårt att inte börja fundera på vad som gör en bästsäljare. Deckarförfattaren Henning Mankell är tillsammans med spänningskollegorna Stieg Trenter och Sjöwall & Wahlöö dom främsta verbanvändarna. Han är också den som nyttjar flest trigram – följder av tre ord som förekommer tillsammans så ofta att dom närmar sig klichéer, som att det var och det var en. I totalt fem undersökta romaner av honom förekommer dessutom frasen skakade på huvudet 123 gånger – något som Karl Berglund och Johan Svedjedal förklarar med att en stor del av texten utgörs av kommissarie Wallanders interna monologer. Nästan lika flitig är Alice Lyttkens som hinner med 89 skakade på huvudet utspridda över fem romaner.
För den som vill fördjupa sig i sambandet mellan popularitet, status och stil erbjuder Det stora lästa gott om tankeföda. Men det är snarare en bok för kalenderbitaren än för lustläsaren.
Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.
Inger Alfvén och Tage Aurell gör det aldrig. Men Birgitta Trotzig och Mare Kandre gör det ständigt. Även bland skönlitterära författare är nämligen bruket av semikolon något av en vattendelare. Det används sällan av författare som slår igenom brett men oftare av författare som har en bakgrund som forskare. Kanske betyder det att dom tidigare forskande författarna under åren inom universitetsvärlden skolats in i en stil där semikolon ingick i repertoaren. Karl Berglund och Johan Svedjedal, som båda är forskare i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, konstaterar i Det stora lästa – fjärrläsningar av klassiska svenska romaners stilvärldar 1910–1999 att det ”är ett föga publikknipande skiljetecken”. Det kan också vara ett medvetet val för författare som ”vill distansera sig från den breda massans prosa”.
Det här är litteraturvetenskap för räknenissar. Med datorernas hjälp har Karl Berglund och Johan Svedjedal studerat stilistiska drag i 339 svenska romaner skrivna av 72 olika författare. Metoden kallas fjärrläsning – vilket innebär att författarnas stil analyseras utifrån bland annat interpunktion, meningslängd och ordförråd. Dessa faktorer vägs i sin tur ihop till en diagnos på varje författares stilistiska fingeravtryck.
Ingen författare använder till exempel lika många unika ord (Sjöamerikanism! Livsgrämelse! Kallregnkväll!) som Harry Martinson. Ingen har lika stor stilistisk spännvidd som Stig Dagerman i steget från den modernistiskt färgade De dömdas ö till succéromanen Bränt barn. Och ingen är så förtjust i frågetecken som deckarduon Sjöwall & Wahlöö.
Fjärrläsning inte ett sätt att mäta litterär kvalitet. I stället beskriver Karl Berglund och Johan Svedjedal metoden som ett ganska nytt redskap i litteraturvetenskapens verktygslåda.
”I totalt fem undersökta romaner av honom förekommer dessutom frasen skakade på huvudet 123 gånger”
Ändå är det svårt att inte börja fundera på vad som gör en bästsäljare. Deckarförfattaren Henning Mankell är tillsammans med spänningskollegorna Stieg Trenter och Sjöwall & Wahlöö dom främsta verbanvändarna. Han är också den som nyttjar flest trigram – följder av tre ord som förekommer tillsammans så ofta att dom närmar sig klichéer, som att det var och det var en. I totalt fem undersökta romaner av honom förekommer dessutom frasen skakade på huvudet 123 gånger – något som Karl Berglund och Johan Svedjedal förklarar med att en stor del av texten utgörs av kommissarie Wallanders interna monologer. Nästan lika flitig är Alice Lyttkens som hinner med 89 skakade på huvudet utspridda över fem romaner.
För den som vill fördjupa sig i sambandet mellan popularitet, status och stil erbjuder Det stora lästa gott om tankeföda. Men det är snarare en bok för kalenderbitaren än för lustläsaren.
Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.
