Orden som speglar en annan världsbild
Politik och det engelska språket och Därför skriver jag, George Orwell (Timbro)
”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.” Så skrev George Orwell i framtidsdystopin 1984. I dag åberopas romanen, och det politiska nyspråk som driver den, ständigt – inte minst i kretsar där staten tillsammans med etablerade massmedier anklagas för att mörka obekväma sanningar. I samma miljöer är det också vanligt att på Orwellskt vis vända ut och in på ords betydelser. På högerextrema webbplatser är kulturberikare synonymt med invandrare som begår brott, kompetensregn står för lågutbildade invandrare som förutsätts leva på bidrag och godhetsapostlar är personer som med dolda motiv sprider propaganda för mångkultur. På samma sätt kallas flyktingförläggningar ofta ockupationsbaser och skäggbarn används om ensamkommande flyktingpojkar. Det är ord som för mottagaren kan fungera som en introduktion till en alternativ världsbild.
När den liberala tankesmedjan Timbro ger ut två av George Orwells essäer om det politiska språket, är det omöjligt att inte dra paralleller till dagens samhällsdebatt. Dessa paralleller underlättas av Roland Poirier Martinssons översättning. Han lyfter in färska exempel i stället för de formuleringar som Orwell själv använde när han skrev essäerna 1946.
George Orwells förhållande till språket är mycket intressant. Själv konstaterar han i en essä att ”politiska texter är dåliga texter”. Hans råd till skribenter är att inte kapitulera inför orden. De bör väljas efter betydelse. Inget ord anses förtjäna en plats i en text bara för att det låter bra.
Men det är inte bara tankarna om det politiska språket som gör essäerna läsvärda. Många av George Orwells rekommendationer är relevanta för alla typer av texter. Som att rata utslitna metaforer, att stryka onödiga ord och att välja vardagsspråk före fikonspråk. Annars riskerar den politiker som efter ännu ett terrordåd ännu en gång talar om bestialiska illdåd, stå sida vid sida och den fria världen att framstå som en marionett. Enligt Orwells diagnosmodell tycks det i dag vara gott om sådana. Marionetter öppnar inga nya dörrar med sina formuleringar. Frågan är om nyspråk som ockupationsbaser och skäggbarn fungerar som dörröppnare för någon – och vilka politiska konsekvenser det i så fall får.
