Verb på fast plats i soffan

Om ni följer tv-serien Big Bang theory vet ni att Sheldon är en man med stort behov av fasta rutiner. En av de viktigaste sakerna för Sheldon är att han alltid får sitta på samma plats i soffan. Hans vänner och bekanta har att välja på en fåtölj till vänster om Sheldon (ur Sheldons perspektiv), eller de övriga platserna i soffan till höger om honom.

Jag vet inte hur det är med er, men själv kan jag inte se Sheldon på sin soffkudde utan att tänka på det finita verbet i en svensk huvudsats.

I en svensk huvudsats, till skillnad från huvudsatser i de flesta andra språk, har det finita verbet en särskild plats som den inte flyttar sig från. (Ett finit verb är ett verb böjt i presens, preteritum eller imperativ. I den här artikeln berörs inte imperativsatser, så det handlar bara om verb i presens eller preteritum.) Denna plats kallas ofta ”plats två”, eftersom den utgör plats två. Titta här bara, på en helt vanlig huvudsats:

Jag köpte nya löparskor i går.

På plats ett har vi subjektet: Jag. På plats två, det finita verbet: köpte.

Vad är det med det då? Det är väl det mest logiska i världen, att man sätter ett verb efter ett subjekt? Förvisso, men titta här då!

I går köpte jag nya löparskor.

Här har vi ett adverbial på plats ett: I går. Men i stället för att skriva I går jag köpte nya löparskor, vilket ur de flesta icke-svenskars perspektiv skulle vara det rimliga, så måste vi flytta fram subjektet för att det finita verbet ska få sitta på sin plats!

Det spelar ingen roll vad vi sätter på den första platsen, som i grammatiska termer har namnet fundamentet (men som också skulle kunna kallas fåtöljen). På andra plats sitter verbet, orubbligt.

Vi kan kalla det Sheldon.

Sara Lövestam är författare och föreläsare.