Språkresor framåt och bakåt i tiden

Jag älskar språkhistoria – i synnerhet när den skildrar hur små förändringar ger upphov till stora känslor. Jag vadar gärna i timtal i ordböcker, regelsamlingar och debattartiklar i jakten på diskussionens kärna. Inte minst är det tidsperspektiven som fascinerar. Ofta tar det mer än ett århundrade innan ett nytt språkbruk slår igenom.

När verbens pluralformer – som vi äro och de gingo – försvann ur pressen på 1940-talet hade dom varit på väg ut ur talspråket i trehundra år. När du-reformen fick sitt genombrott 1967, hade det funnits föreningar som verkat för att skrota systemet med ni- och titeltilltal i hundra år. Och när Regeringskansliet 2007 skrotade skall till förmån för ska hade den senare stavningen stegvis vunnit mark sedan tidigt 1600-tal.

I det här numret bjuder vi på flera fascinerande tidsresor. På sidan 16 skriver Carl Dieker om hur vikingarnas språk färgade engelskan. Att många skandinaviska ord lånades in i engelskan under vikingatiden är känt sedan länge. Men aktuell forskning visar att även engelskans grammatik präglades av kontakten med skandinaver.

På senare år har vi i stället pratat mer om engelskans inverkan på svenskan. När Skogekär Bergbo 1658 gav ut Thet swenska språketz klagemål var det däremot främst tyskans inflytande som diskuterades. I denna stridsskrift, som du kan läsa om på sidan 74, finns många ekon från dagens debatt. Där finns kritik mot krögare som lockar kunder genom marknadsföring på tyska, rallarsvingar mot vurmen för latin inom skolan och sågningar av personer som utsmyckar språket med franska lånord bara för att ”Liudet är så sött”.

Den kanske mest hisnande språkresan genom tid och rum hittar du på sidan 34. Där berättar Cecilia Christner Riad om hur dagens experter försöker utforma varningar för kärnavfall som ska kunna läsas om 100 000 år. För att hitta varaktiga metoder söker sig forskarna tusentals år bakåt i tiden. För kommande generationers skull hoppas jag att dom löser gåtan.

Trevlig läsning och glad sommar!