Språkinxenjör verkar inte få gehör
Ett otal förslag på stavningsreformer har presenterats genom åren, men skriftspråket bjuder hårt motstånd.
Drömmen om en konsekvent stavning har genom århundradena sysselsatt åtskilliga språkingenjörer. Senast var det författaren Per Andersson som i en debattartikel i somras presenterade ett förslag på stavningsreform. Utgångspunkten var att ett visst språkljud alltid skulle motsvaras av en viss bokstav: ”Skolbarn, invandrare och andra som ska lära sig språket tvingas ägna tid och möda åt en mängd avsteg från grundprincipen för hur man enkelt och tydligt återger ord i skrift.”
Visst, sje-ljudet erbjuder ett smörgåsbord av stavningsvarianter: sjunga, skärva, stjälk, skjuta, schabrak, jour, champagne, giraff, inflation, passion, revision och så vidare. Och just bland sje- och tje-ljuden (tjuta, kärl, kjol, cembalo med flera) är det många självutnämnda reformatörer som har försökt skapa enhetlighet.
Även Per Andersson hade en lösning: ”Tre överflödiga bokstäver i alfabetet tas i anspråk för de fonem som saknar eget tecken: x för 7-ljudet, c för 20-ljudet och q för ng-ljudet.” Dessutom ville han dubbelteckna långa vokaler. Resultatet skulle gissningsvis bli svårt att svälja för den som är inskolad i dagens stavningsnormer: xuu, cuugo och duqe i stället för sju, tjugo och dunge.
Men där fanns också idéer som lyftes fram redan i det förslag till stavningsreform som folkskollärarna utarbetade 1943. Även Per Andersson ansåg att patient, ljum och psalm skulle skrivas pasient, jum och salm.
I somras blev det ingen stor debatt. När liknande förslag har lanserats på senare år har frågan närmast diskuterats som en kuriositet.
Kanske har inkonsekvenserna varit för många samtidigt som normen – med undantag för enskilda detaljfrågor – är så stabil. Talspråkets spännvidd är helt enkelt svår att nagla fast i skriftens snäva ramar. För den som uttalar kex med tje-ljud i stället för hårt k är stavningen ceks knappast mer logisk. För den som inte säger stjärna med sje-ljud är nog inte xärna någon förbättring. Och den som uttalar tenor med långt o i stället för långt å – en variation som till skillnad från kex och stjärna inte har dialektal prägel – blir förmodligen inte hjälpt av tenåår.
Annat var det för 80 år sedan när tongivande debattörer argumenterade för ett mer ljudenligt skriftspråk. I det här numret blickar vi tillbaka till tiden då svenskans stavning senast var riktigt nära en omvälvande reform.
Som Per Andersson hade skrivit: Xön läsning!
Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.
