Språket är lika nytt som kärleken

Kanske var det språkforskaren Odal Ottelin som hittade den bästa liknelsen. Redan 1927 skrev han i Svenska Dagbladet om hur de och dem allt oftare uttalades dom. Den gamla dativformen dom hade då på samma sätt som vem via ackusativ vandrat över till nominativ. Han tyckte att debatten om dom upprepade sig på samma sätt som diskussionen om införandet av ni som tilltalsord, som då var på väg att konkurreras ut av du. Odal Ottelin lutade sig mot en dikt av Heinrich Heine: ”Es ist eine alte Geschichte, Doch bleibt sie immer neu”.

Språket var som kärleken. En gammal historia som ständigt var ny.

Källorna till irritation och diskussion har ofta gått i arv från generation till generation. Men känslostyrkan i debatten har alltid varit ny.

Odal Ottelin klassadE svenskan som ”ett mycket konservativt språk”. Som exempel tog han verbens pluralformer, som vi gå i stället för vi går, som ur skriften ”icke försvinna i brådrasket – om de ens någonsin göra det”. Men bara ett par årtionden senare hade den verbrevolution som börjat i talspråket redan på 1600-talet genomförts även i skriftspråket. Vid samma tid ebbade tanken på ni som ett brett tilltal ut medan dom fortsatte erövringståget i talet och började bryta sig in i skriften.

Språkvårdaren Erik Wellander skissade i en artikel från 1967 den här utvecklingen – från pluralböjningen de skola till enhetsformen de skall till stavningsförenklade de ska till talspråksenliga dom ska. När han skrev detta var ska på väg att konkurrera ut skall i skriftspråket. I 1973 års upplaga av stilbibeln Riktig svenska öppnade han för det sista steget och att så småningom skriva dom i stället för de och dem.

I årtionden var han Sveriges mest tongivande språkvårdare. Här berättar jag om hur Erik Wellander präglade synen på svenskan. Kanske skulle han känna igen sig i dagens debatt om språkriktighet. När fjärde och sista upplagan av Riktig svenska nu fyller 50 år diskuterar vi de, dem och dom med samma känslostyrka som på hans tid.

Språkprofessorn Olle Josephson analyserar en dom-reform ur ett kulturarvsperspektiv och vår språkpolis Ulrika Good beivrar bruket av storsläggor i debatten.

Hur det går? Dom som lever får se.

Trevlig läsning!