Riktig svenska – mannen bakom stilbibeln

I maj 1973 utkom den fjärde och sista upplagan av Erik Wellanders Riktig svenska. I årtionden och för generationer av skribenter fungerade den som stilbibel och vägledning i språkriktighetsfrågor. 50 år senare är det tydligt att det var en bok som präglade svensk språkvård under lång tid.

– Redan med första upplagan av Riktig svenska från 1939 höjde han standarden på svensk språkvårdsdiskussion och på argumentationen genom att alltid se till att han hade rikligt med autentiska exempel och han gjorde alltid en ordentlig grammatisk och semantisk analys. Det var föredömligt klart analyserat och han förespråkade ett i grunden enkelt och begripligt stilideal, säger Olle Josephson, professor emeritus i nordiska språk vid Stockholms universitet samt tidigare chef för Språkrådet och Svenska språknämnden.

– Erik Wellander är en otroligt viktig kugge i den stora språkvårdstraditionen och för hur vi tänker kring språkvård i Sverige. Han har en utpräglat funktionalistisk språksyn som går ut på att man ska använda ett språk som är mottagaranpassat, som är avsett för tillfället och som fungerar för flest människor, säger Lena Lind Palicki, lektor i svenska vid Stockholms universitet och tillträdande chef för Språkrådet.

– I Wellanders resonemang finns ett dolt demokratiargument. Man ska anpassa språket så att det är tillgängligt för alla men också göra det möjligt för fler att erövra språket, säger Johan Brandtler, docent i nordiska språk vid Stockholms universitet.

Erik Wellander var tyskprofessorn som blev den främsta språkvårdsauktoriteten i svenska. Han var 37 år när han 1911 blev doktor i tyska vid Uppsala universitet. Därefter arbetade han som lärare i svenska och tyska innan han knöts till Stockholms högskola där han efter en tid som docent 1931 blev den första professorn i tyska.

För sin tid var han en annorlunda språkvetare. Under det tidiga 1900-talet var det språkhistoriska perspektiv som dominerade där många forskare bland annat intresserade sig för dialekter och dom nordiska språkens gemensamma rötter. Forntiden lockade i regel mer än samtiden.

I sin avhandling skildrade Erik Wellander däremot betydelseglidningar i den moderna tyskan – och när han började studera svenskan var det också det samtida språket som han undersökte. Han analyserade allt från betydelseutveckling och ordbildning till passiva verbformer och så kallade pannkakssatser som pannkakor är gott, en konstruktion som ses som helt idiomatisk trots att den enligt hans logik nog egentligen borde lyda pannkakor är goda.

Intresset för den moderna svenskan ledde till att han 1924 fick i uppdrag av Svenska Akademien att skriva en bok som skulle fungera som rättesnöre för svenskt skriftspråk. Året innan hade den åttonde upplagan av Svenska Akademiens ordlista kommit ut med en rad nyheter – inte minst eftersom den till stor del följde 1906 års stavningsreform. Men den fungerade bara som rikslikare för stavning och böjning. Svenska Akademien ansåg att det fanns ett behov av ett verk som tog upp andra typer av språkriktighetsfrågor.

Valet föll på Erik Wellander eftersom han, enligt anteckningar från sammankomsten den 28 februari 1924, av ”sakkunniga vitsordats som särdeles kompetent”. Frågan fick han av ständige sekreteraren Erik Axel Karlfeldt.

Inför sammankomsten två veckor senare rådfrågades språkforskaren Esaias Tegnér den yngre som gjorde ett ”synnerligen gynnsamt uttalande”: ”Då sålunda de bästa vitsord förelågo om hans vetenskapliga kompetens och lämplighet i övrigt, beslöt Akademien uppdraga åt docenten Erik Wellander att utarbeta en handbok med anvisningar om svensk språkriktighet till skolans och allmänhetens tjänst, att av Akademien granskas och utgivas. Enär arbetet redan länge varit planerat och behovet av ett ingripande mot den pågående språkförskingringen gjorde sig alltmer gällande, uttryckte Akademien den önskan, att arbetet skulle vara fullbordat inom loppet av ett par år från dess början eller eljest så snart ske kan.”

Resultatet blev den drygt 800 sidor tjocka Riktig svenska. Men det tog femton år att skriva boken. När den gavs ut hösten 1939 blev den direkt en succé. Försäljningen rusade och lovorden haglade. Fyra av kapitelrubrikerna blev snart synonyma med Erik Wellanders språkvårdsfilosofi: Skriv klart, skriv enkelt, skriv kort, skriv svenska!

– Det är ett väldigt gediget och uttömmande verk. Det har också satt sin prägel på hur människor tänker på språk. Han argumenterar ofta utifrån språket som ett logiskt system. Men språket är bara logiskt till viss del. I dag utgår vi mer från hur språkbruket faktiskt ser ut än hur det borde se ut utifrån någon typ av logik, säger Lena Lind Palicki.

I förordet inledde Erik Wellander med att be om ursäkt för att det tagit så lång tid att slutföra arbetet som ”visat sig vida mer krävande än jag först trodde”. Han samlade ständigt nya exempel för att utreda kniviga frågor och omvärderade ständigt sina ståndpunkter:

”Många språkfel, som brukar beivras med stor kraft och hetta, te sig vid bredare och djupare undersökningar som jämförelsevis obetydliga skönhetsfläckar, medan andra fel, i varje särskilt fall ofarliga nog, visa sig kräva långt allvarligare uppmärksamhet såsom yttringar av utvecklingstendenser med stor räckvidd.”

Björn Melander är professor i nordiska språk vid Uppsala universitet och ordförande i Erik Wellanders fond. Han tror att Riktig svenska blev en framgång eftersom den kom ut under en period när både samhället och utbildningssystemet genomgick stora förändringar. Högre utbildning blev tillgängligt för fler. Därför kände också alltfler svenskar ett behov av att behärska ett skriftspråk som uppfattades som korrekt och neutralt.

– Det här var när folkhemmet började byggas och många fick chansen att utbilda sig och komma in i nya sammanhang. Då var skriftspråket en självklar del i det som man måste behärska. Och då dög kanske inte längre gamla språkanvändningsmönster från hembygden, säger Björn Melander.

I recensionerna kallades Riktig svenska bland annat ”ett pionjärarbete”, ”den betydelsefullaste insats, som gjorts i svensk språkvård av vår generation” och ”ett verk, om vilket man gärna vill spå, att det med åren kommer att visa sig oumbärligt”. Intresset för språkfrågor blomstrade – och Erik Wellander anlitades av Svenska Dagbladet för att varje måndag skriva en språkspalt där han besvarade ”de mest allmänintressanta av frågor” som skickats in av läsarna. I den första, som publicerades i december 1942, diskuterade han varför många svenskar då uttalade musiker med betoning på andra stavelsen. Hans förklaring var att det var uttalet av musik som smittat av sig.

När Svenska Dagbladet i maj 1977 meddelade att Erik Wellander – en månad innan han skulle fylla 93 år – satt punkt för skrivandet hade han publicerat 1 800 språkspalter: ”Betänker man att professor Wellander började medarbeta som skribent i kultur- och utbildningspolitiska frågor i SvD redan 1918, vilket gör hans medarbetarskap till det kanske längsta i tidningens historia, unnar man honom väl hans otium.”

Språkspalten utvecklades snart till något han beskrev som ”en klagomur”. Erik Wellander var för många sinnebilden av smak och stil i språket. Men alla var inte lika imponerade. För vissa var han för liberal, för andra för konservativ – en upplevelse som han nog delat med språkvårdare i alla tider.

I en språkspalt 1962 noterade han till exempel att alltfler skribenter gjorde fel på de och dem sedan dom blivit dominerande i talet. Erik Wellanders diagnos var ”felaktig transponering från talat till skrivet språk”. I 1973 års upplaga av Riktig svenska öppnade han för att gå över till dom även i skrift. Och i en språkspalt året därpå beskrev han valet mellan de, dem och dom som en ”ren stilfråga” där dom tillhörde ”en lägre stilart”. På samma sätt som i dag var detta alltså en symbolfråga som väckte starka känslor. Där somliga tyckte att han klamrade sig fast vid ett föråldrat språkbruk genom att inte göra tummen upp för dom ansåg andra att han genom att inte ta avstånd gläntade på dörren mot den språkliga undergången.

På samma sätt delade han läsarna när han kommenterade språkbruket i radio. Han ansåg inte att det skulle vara onödigt högtidligt och ville därför inte fördöma programledare som uttalade mig som mej, säga som säja och farligt som farlit. Även detta var en hållning som åtskilliga kritiserade som för liberal. Andra rynkade på näsan åt vad dom såg som konservatism när han genom mer eller mindre medvetna missuppfattningar brännmärkte brott mot subjektsregeln:

”De som sätter sig över sådant – de är nuförtiden många – betraktas av den boksynta allmänheten som sekunda skribenter.”

Här avsåg han satser med ett tankesubjekt som på något sätt konkurrerade med det verkliga subjektet och gjorde syftningen oklar: ”På grund av ålder är i livlig sjöstad fastighet till salu.”

Erik Wellander var dessutom en flitig gäst i radioprogram där han ledde kurser i tyska samt diskuterade svensk språkvård och språkriktighet. ”God eller dålig svenska”, ”adel och pöbel inom språket”, ”ren svenska”, ”överdrifter i framställningen” samt ”flärd och onatur i språket” var typiska rubriker för hans föredrag.

Som språkvårdare var Erik Wellander ändå ganska pragmatisk. Det han såg som funktionellt, logiskt och svenskt fick i regel tummen upp. Det han uppfattade som ovårdat, oklart och osvenskt avfärdade han ofta genom att stämpla det som otillåtligt, stötande, slappt, oskönt eller löjeväckande. Andra underbetyg var att något lät som barnspråk, var ”en skada”, riskerade ”att reta folk med känsligt språköra” eller behövde ”rykt och ans”. När Erik Wellander tyckte att språkbruket var riktigt illa hävdade han ofta att det hörde hemma i Grönköpings Veckoblad, en satirtidning där persongalleriet dignade av storhetsvansinniga småstadspåvar som alltid förlorade sig i byråkratsvenskans svartaste hål.

– Han pekar med hela handen på ett sätt som vi ställer oss frågande till i dag. Men han lägger också ansvaret på skribenten att uttrycka sig så tydligt som möjligt, säger Björn Melander.

I dag använder inte språkvården samma typer av värdeladdade omdömen. Bra och dåligt, fult och fint, vulgärt och vackert ingår inte längre i betygsfloran eftersom det är etiketter som både kan uppfattas som nedlåtande och subjektiva. I stället talas det främst om vad som är lämpligt och olämpligt eller accepterat och etablerat i vissa situationer.

– Dagens språkvård är sociologiskt skolad och man vet att man laddar olika varianter med sociala attityder och värden. Därför drar man sig för den här nedlåtande ironiska tonen som gör honom underhållande att läsa men där jag tror att han gjorde skada eftersom han spred och stärkte föreställningen om att man kunde tala om språkriktighetsfrågor på det här sättet. För honom var det god uppfostran att skriva och tala rätt. Och dom som inte gjorde det kunde man göra narr av, säger Olle Josephson.

Maria Bylin, språkexpert på Regeringskansliet och tidigare språkvårdare på Språkrådet, har forskat om Erik Wellanders användning av estetiska argument i rekommendationerna. Hon tror att han kunde formulera sig fritt eftersom han inte var knuten till en myndighet.

– Han är ofta rolig på ett lite raljerande sätt och ofta på någons bekostnad. Som språkvårdare på en myndighet kan man inte uttrycka sig på det sättet om medborgare, säger hon.

En annan förklaring till tonen i Erik Wellanders resonemang kan vara att samhället såg annorlunda ut. Han klev ut på den offentliga arenan innan den stora demokratiseringsvågen sköljde över Sverige på 1960-talet.

– Det fanns en annan typ av auktoritetstro där en professor hade en ställning som gjorde att man lyssnade på vad han personligen bedömde som bra eller dåligt. I dagens samhälle möter vi inte bara elitens åsikter om språket utan det finns många olika uppfattningar i omlopp, säger Lena Lind Palicki.

Det goda språket skulle vara logiskt, funktionellt och svenskt. Konservatismen genomsyrade på sina håll även Erik Wellanders språksyn. I 1939 års upplaga av Riktig svenska dömde han ut den tidens unga som ”språklata” med ett ”ömkligt magert” ordförråd. Kriterierna för diagnosen ”språklättja” var ”ett ohejdat bruk av slang- och modeuttryck på ett ödesdigert sätt” som inte bara påstods ”hämma den språkliga utvecklingen” utan även hade negativ inverkan på ”den andliga utvecklingen”. Där unga män svor med djäveln och fan i ett ”tanklöst vanebruk” stoltserade unga kvinnor med förtjusande, bedårande, hänförande och hemskt – ord som enligt Erik Wellander var ”tröttsamma och fula och meningslösa i sin liknöjda och slappa upprepning”.

Men det var inte bara ungdomen som bekymrade honom. Den litterära modernismen var en annan källa till irritation. I en artikel i Svenska Dagbladet 1952 beklagade han att den samtida lyriken inte följde hans syn på språklig logik:

”I vårt land skrivs nu för tiden mycket poesi av personer som formligen snobba med sitt förakt för vedertagen formlära och syntax.”

Bristande respekt för normer och språklig variation var också ett skäl till att han såg ett behov av en språkvård som arbetade för ett enhetligt bruk:

”En fri språkutveckling är för visso möjlig, men under nu rådande förhållanden är det alla utsikter till att den liksom den ohämmade vätebombsstrålningen merendels kommer att leda till mindre lyckade mutationer. Skall vårt språk få en gynnsam utveckling, så måste det bli föremål för ständig omvårdnad, och för denna vård måste det finnas ett program, som siktar långt utöver dagens aktualiteter.”

Även föräldrar var ibland ett bekymmer. Ett förnamn till en nyfödd skulle inte väljas ”i en tillfällig svärmisk eller humoristisk stämning”. Det skulle gärna vara klassiskt – inte Svanevit eller Englaskön, inte Caruso eller Lohengrin men gärna Greta eller Brita, Gustav eller Jakob. Erik Wellander avrådde på sitt speciella sätt från namn som skulle kunna leda till obehag för bäraren:

”Vare sig Napoleon Bonaparte hamnar i ett ämbetsverk i Stockholm eller i en kryddkramhandel i Vänersborg, är det synd om honom, han måste livet igenom gå omkring som ett levande stilbrott. … Pyret blir kanske stor och bred som ett klädskåp, och hennes namn kommer då alltid att väcka en för bärarinnan mindre behaglig uppmärksamhet.”

Omsorgen gällde även efternamn. En Andersson eller Johansson som flyttade till en större stad borde som ”en praktisk nödvändighet” byta till något mer originellt. Samtidigt skulle nyblivna stadsbor undvika Björkertz, Ädelklinga, Björnsgården och andra namn som ”språkmannen genast genomskådar såsom nybildade och vanskapta”.

Ändå var det inte svordomar, slang, ungdomsspråk, namnskick eller modernistisk poesi som hotade svenskan. Den verkliga fienden var kanslisvenskan, ett myndighetsspråk som präglades av långa meningar som strösslades med bisatser, impregnerades av onödiga sammansättningar (tumfingret i stället för tummen, högtalaranläggning i stället för högtalare och automobilvagn i stället för bil) och garnerades med pompös byråkratvokabulär (härstädes i stället för här, ifrågavarande sillparti i stället för sillpartiet och i gestalt av i stället för i).

I det här avseendet var Erik Wellander ingen tyskvän: ”Den stora konsten är att säga ovanliga saker med enkla ord.” Kanslisvenskan hade ”skriftligen ärvts från 1400-talets lågtyska kanslispråk” samt påverkats av såväl danskan som latinet. Och han befarade att den formella tyskan – med en förkärlek för tilltrasslad meningsbyggnad och paragrafryttarprosa – skulle göra ännu djupare avtryck i svenska myndigheters språkbruk:

”Tvärtom visar det i våra dagar en benägenhet att ytterligare utveckla sig i den en gång tagna riktningen och att utsträcka sitt inflytande till alltjämt nya och vidare områden av vårt språk.”

I Kommittésvenska från 1950 argumenterade han för ett begripligare och enklare myndighetsspråk. I vad som närmast kan beskrivas som en stridsskrift mot krångelsvenskan listade han olämpliga ord och konstruktioner. Med tydligheten som ledstjärna förordade han mål i stället för målsättning, få i stället för erhålla och visa i stället för förete.

– Han är väldigt noga med klarhet men han är ingen demokratiförkämpe i den bemärkelsen att han hävdar att byråkraterna ska uttrycka sig så att den breda massan förstår. Han är präglad av sin tid. Att man har exaktheten och precisionen i sitt språk så att man inte behöver omge sig av dimmor är ett sätt att visa hur bildad man är, säger Maria Bylin.

Erik Wellander var dessutom övertygad om att den offentliga svenskan kunde styras genom språkliga riktlinjer. I en artikel i Svensk Juristtidning 1967 rosade han hur språkbruket i försvarsdepartementets bilagor till propositioner hade förändrats efter nya direktiv. Inom loppet av tre år hade dom formellt klingande negationerna icke och ej gått från att vara i majoritet till att helt och hållet ersättas av mer vardagliga inte.

I många andra sammanhang observerade han – och ogillade – motsatt utveckling där skriftspråksuttal som taket, husen och pratade knuffade ut etablerade former som take, husena och prata ur talspråket:

”I våra dagar är skriftspråkets makt ojämförligt mycket starkare och tvingar sig på varje enskild medborgare på ett helt annat sätt än förr. Genom tidningar och böcker och genom de moderna massmedia tränger det in i de avlägsnaste hem i glesbygderna och tränger där undan, tränger ut det mer eller mindre dialektalt färgade talspråk som förut varit det självklara kommunikationsmedlet.”

I språklagen från 2009 finns den så kallade klarspråksparagrafen som säger att ”språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt”. Erik Wellander talade inte om klarspråk – men Olle Josephson anser att han ändå kan skrivas in i den långa traditionen av att sträva mot ett myndighetsspråk som alla kan förstå.

– Han har haft stor betydelse för dom idéerna. I synen på kanslisvenskan var han tidigt ute och gjorde en viktig insats. Men han drev aldrig fram några organisatoriska reformer utan det kom först senare med exempelvis statliga språkvårdare, säger han.

I någon mån följde Erik Wellander sitt stilideal. Riktig svenska spritter av formuleringsfiness. Men det är också en bok som ställer stora krav på läsaren. Han använder obekymrat språkvetenskaplig terminologi som han sällan bemödar sig om att förklara. Det är upp till läsaren att räkna ut vad som avses med falsk utbrytning, satsfläta och partitivattribut.

– Han vänder sig i väldigt hög grad till den kultur som bars upp av dom högre allmänna läroverken och av dom som hade tagit eller skulle ta studenten. Det är underförstått att den som läser är en bildad människa, säger Björn Melander.

– Om man läste i realskolan så hade man mer grammatik i sin utbildning än vad man har i dag. Men på den tiden låg det inte på författaren att förklara fackuttryck och inte på läsaren att säga till om något var obegripligt. Det slog nog tillbaka på en själv som läsare om man inte förstod. Även om det var en illusion så behövde man upprätthålla illusionen av att man faktiskt förstod, säger Maria Bylin.

Andra stildrag som nog får Riktig svenska att kännas omodern för dagens publik är att Erik Wellander genomgående talar om språkmän i stället för språkforskare, om lärjungar i stället för elever och han i stället för den, han eller hon eller möjligen hen när han i allmänhet riktar sig till läsare och skribenter. Han refererar också till svenskan som ”vårt modersmål” och förutsätter att alla läsare har vuxit upp med svenskan. Även om Sverige inte alls var lika flerspråkigt 1939 som i dag så var exempelvis finska och samiska etablerade och ganska stora minoritetsspråk.

– Mångspråkigheten finns inte på kartan för honom. Det är självklart att det är svenska vi är uppvuxna med och att det är svenska vi ska använda, säger Björn Melander.

Den första upplagan av Riktig svenska utkom alltså 1939. Därefter följde i snabb takt två upplagor med bara mindre ändringar och rättelser. Men från den tredje upplagan, som gavs ut 1947, till den fjärde dröjde det ända till 1973.

Arbetet med att revidera boken en sista gång tog fem år och Erik Wellander – som hade hunnit fylla 89 år när den fjärde upplagan kom ut – förlitade sig i stor utsträckning på redaktören Kerstin Wahlberg: ”Med sin säkra kännedom om den nu verksamma generationens språkbruk och med sin lyhördhet för stilistiska skiftningar har hon gjort en insats som jag icke nog kan tacka för”, skrev han i förordet.

Det var ”en ganska ingående omarbetning” som hade gjorts för att boken skulle vara ”i samklang med nusvenskan”. Sidantalet hade mer än halverats till drygt 300. Avsnitten om poesins språk, namngivning och talspråk var helt borta eller kraftigt bantade. Men grundprincipen låg fast: ”Ett enkelt och osmyckat språk, som säger vad som skall sägas, är alltid fullgott.”

En annan förändring var att tonen hade mjukats upp. Det som i första upplagorna hette tillåter ej och fordrar hade i stor utsträckning ersatts med undviker och föredrar. Det fanns dock undantag där pekpinnarna blivit hårdare:

”Det surrande Viby-i som mer eller mindre utpräglat brukas på olika håll i Sverige, i vissa kretsar rent av som snobbuttal, är utanför dialekten förkastligt.”

Fördömandet var typiskt för Erik Wellander. Hans respekt för dialektala särdrag var stor medan respekten för språkbruk som han uppfattade som tillgjort var obefintlig:

”En författare som söker ge sin framställning en prägel av lärdom, grundlighet och tankedjup genom ymnigt bruk av märkvärdiga ord och invecklade uttryck strävar ej att göra sig förstådd utan försöker att göra sig viktig. Det är inte stilkonst, det är förkonstling.”

Erik Wellander har även ändrat sitt eget språkbruk. Föredraga har blivit föredra, tryckes blivit trycks och merendels ofta blivit just ofta eller vanligen. Han har dessutom övergett verbens pluralformer och skriver vi är i stället för vi äro – en reform han länge var tveksam till eftersom han tyckte att den minskade precisionen. I en sats som kommunens hus ligger i centrum var det enligt Erik Wellander oklart om det rörde sig om ett eller flera hus medan pluralvarianten kommunens hus ligga i centrum visade att det var flera hus.

Anette Westerberg, språkvetare vid Umeå universitet, jämförde tredje och fjärde upplagan av Riktig svenska samt några aktuella språkfrågor där Erik Wellander och andra experter hade uttalat sig. Slutsatsen var att han hade ”de flesta och oftast de mest affektladdade argumenten”.

Han var långt ifrån ensam om att använda estetiska och emotionella argument. Lena Lind Palicki arbetade mellan 2012 och 2018 som språkvårdare på Språkrådet. Då och då snubblade hon i arkivet över gamla svar och rekommendationer som påminde om nedlåtande omdömen från Erik Wellanders tid.

– Där fanns poster om att något kunde låta löjligt eller barnsligt. Så hade inte en språkvårdare uttryckt sig i dag. Men han präglade språkvården länge och generationsskiftet tog tid, säger hon.

Mottagandet av 1973 års upplaga var kanske inte lika översvallande som 1939. Men recensionerna var ändå överlag positiva. Alvar Ellegård, professor i engelska vid Göteborgs universitet som i flera språkriktighetsfrågor inte alls var lika traditionell som Erik Wellander, hyllade den nya upplagan i Dagens Nyheter: ”Att boken ännu står sig efter 50 år av språklig och språkvetenskaplig utveckling är ett gott betyg åt den Wellanderska språksynens skärpa och djup.”

Även efter Erik Wellanders död 1977 fortsatte den sista upplagan av Riktig svenska att tryckas om gång på gång. Hans stjärna dalade men för somliga var han fortfarande den självklara stilgurun – något som för en ny generation av språkvårdare var ett växande bekymmer.

Margareta Westman, dåvarande chef för Svenska språknämnden, skrev 1990 i Språk i Norden att Erik Wellander både hade gjort nytta och skada: ”Å ena sidan tog han språket på allvar och gisslade – inte skönhetsfläckarna, etikettsbrotten – utan formuleringar som visar tankeoreda, som utgör tomt blomsterspråk eller är onödigt krystade. På så vis har han nog hjälpt till att skärpa mångas blick för språket och höja känsligheten. Å andra sidan gör hans spydiga kommentarer att man som rådsökare kan känna sig osäker och vilja ta avstånd. Jag tror faktiskt att den sarkastiska tonen, som visserligen roar många, ändå kan ha motverkat sitt syfte, i synnerhet om skollärare i vissa fall tog just tonen till föredöme och inte bara resonerandet.”

Hon var övertygad om att Erik Wellanders status som auktoritet alltjämt färgade många diskussioner om språkriktighet: ”Det kan man märka bland annat på att den som inte vill godta Wellanders utsagor som skäl för rättelse, vid tvist ofta blir den som måste argumentera.”

Inom Svenska språknämnden diskuterades behovet av en ny språkriktighetshandbok. I en artikel i Språkvård 1991 hävdade Ulf Teleman, professor i svenska vid Lunds universitet, att språkvetenskapen hade förlorat ”sin sociologiska oskuld” och att Riktig svenska därför var ”på olika sätt föråldrad”. Synen på rätt och fel hade också förändrats. Erik Wellander representerade enligt Ulf Teleman ”en individuell språksyn maskerad som förnuftet självt”. Men han såg ändå ett behov av en standard baserad på språkvetenskapliga resonemang och vedertagna språkvårdsprinciper: ”Om Språknämnden håller sig undan, fylls tomrummet efter Wellander av charlataner som torgför de vanligaste fördomarna om språk och språkriktighet i allmänhet och om enskilda uttryck.”

Resultatet blev Språkriktighetsboken som utkom 2005 när Olle Josephson var chef för Svenska språknämnden. Här är det språket i medierna och hos myndigheterna som lägger grunden för rekommendationerna. Utgångspunkten är att ett språkbruk som är etablerat och accepterat också bedöms som lämpligt. Spåren av Erik Wellanders bitvis extrema fokus på logik är bortsopade.

– Nu för tiden sägs det ibland att den var ett fadersuppror och en uppgörelse med Wellander men det var inte tanken bakom den, säger Olle Josephson.

Brottet med Erik Wellanders ibland strikta syn på logik hade i praktiken kommit långt tidigare men inte tillämpats som vägvisare i någon annan språkriktighetsbibel. Redan 1969 betonade exempelvis Ulf Teleman i Språket i blickpunkten att grammatiken var en föränderlig och faktisk beskrivning av språket och inte en samling logiska principer som kunde utnyttjas för att döma ut ett vedertaget bruk: ”om mer än 50 procent av alla svenskar i något avseende beter sig annorlunda än den gamla grammatiken föreskriver, är det inte dessa män och kvinnor som bryter mot grammatiken utan grammatiken som har kommit på efterkälken”.

– Wellander kunde tycka att alla använde språket fel och att det egentligen borde vara på något annat sätt. Även om han var relativt öppen för förändring så kunde principen och logiken vara viktigare. Så ser vi det inte i dag. Om något som har kunnat uppfattas som fel är så vanligt att det dominerar i språkbruket så är det inte längre fel utan det är helt enkelt så språket ser ut och beskrivningen av det bör anpassas därefter, säger Björn Melander.

Ett sådant inslag i Riktig svenska är huvudsatsordföljd i bisats, som i ”han sa att hon kommer inte i kväll”. Enligt Erik Wellanders syn på språklig logik var detta inte korrekt. Dagens grammatiker håller inte med.

– Han avfärdar det här som barnspråk som bara är fel. Här kommer Wellanders pekpinnar fram väldigt tydligt. Men här blir hans analytiska förmåga lite grund. Detta är ett språkdrag som nog förekommer hos alla och det är kontextuella faktorer som påverkar när den här ordföljden är möjlig, säger Johan Brandtler.

Kanske var det Fredrik Lindström som för den breda allmänheten tydligast gjorde upp med arvet från Erik Wellander och hans syn på språklig logik. I tv-programmet Värsta språket, som hade premiär 2002, diskuterade han bland annat klassiska språkriktighetsfrågor med självutnämnda språkpoliser. Som ciceron var Fredrik Lindström tillåtande och nyfiken. Han var även uppenbart färgad av den moderna språkvetenskapen som tog hänsyn till språkets sociala dimensioner och som inte utgick från antagandet att alla ville tala som den bildade medelklassen i storstäderna. Så tänkte inte Erik Wellander.

– Det rimliga för honom var att man ville klättra och att man ville göra det genom språket. Det var först på 1960-talet som den stora idén om att den bildade kulturen inte nödvändigtvis var bättre fick fäste i samhället. Den bilden har inte Wellander. Han är en självklar klassrepresentant. Det är givet för honom att man eftersträvar att vara bildad, säger Maria Bylin.

Till skillnad från Erik Wellander förklarade Fredrik Lindström att det gick utmärkt att säga såväl större än mig som större än jag – något som i Riktig svenska dömdes ut som ”barnspråk” eftersom än inte var någon preposition och därför skulle följas av subjektsformen jag i stället för objektsformen mig. Fredrik Lindströms utgångspunkt var att ett bruk som varit etablerat sedan århundraden inte kunde avfärdas som felaktigt med hänvisning till en överdrivet logisk eller principiell syn på språket.

– Han är nog den som för allmänheten mest framgångsrikt gör upp med den här traditionen och Wellanders sätt att resonera som mynnar ut i att än inte skulle kunna vara en preposition, säger Maria Bylin.

– Wellander har dålig känsla för språkets variation och att det många gånger kan finnas alternativ som är lika bra. Hans utgångspunkt är att det finns ett bästa sätt att uttrycka något som är logiskt, tydligt och klart. Den språksynen ger inte utrymme för stor variation, säger Olle Josephson.

 Med början på 1960-talet växer sig språksociologin allt starkare. Föreställningen om att den bildade medelklassens språk ska fungera som rättesnöre ifrågasätts av en ny generation språkvetare. Erik Wellanders princip om att det goda språket också är det funktionella språket lever däremot vidare efter det språksociologiska uppvaknandet. Men det som tolkas som elitism och konservatism från hans sida döms ut som föråldrat.

– Efter 68-revolutionen måste han för många ha känts som en dinosaurie som det inte gick att hålla med i någon fråga alls eftersom han även politiskt var så konservativ. Men jag tror att han diskrediterades väl mycket av språkvetare som helt ville vända sig mot det gamla. Det är klart att han hade ett von oben-perspektiv men han var också en professor i en helt annan tid. Med undantag för några personliga käpphästar så såg han det som en naturlig del av språket att det förändrades och han ville inte att svenskan skulle vara statisk. Man skojar ibland om hans stelbenthet och använder honom både som slagpåk och slagpåse. På det stora hela var han ändå ganska klarsynt, säger Johan Brandtler.

Att språket hade sociala dimensioner var inte någon främmande tanke för Erik Wellander. I en artikel i Svenska Dagbladet 1946 konstaterade han att språkfrågor blev laddade när dom fick en symbolik som egentligen inte handlade om språket i sig:

”Motsättningarna äro starkt ägnade att sätta känslor i rörelse. Språket är ju en sociologisk företeelse, det rör sig å ena sidan om sociala vanor av stor beständighet, å andra sidan om nya uppfattningar, doktriner, modeinriktningar, som sträva att ändra språkgemenskapens vanor i någon enskild punkt eller på något område av språklivet. De som icke vilja rubbas i sina ovanor se med ovilja strävanden till förändringar, som med nödvändighet måste beröra även dem. De som önska dessa förändringar se med något av moralisk indignation en tredska som vägrar att godtaga en av ’språkets lagar’ förutbestämd utveckling.”

Kanske var det här insikter som han hade svårare att omsätta i praktiken. I årtionden argumenterade Erik Wellander för att införa ni som allmänt tilltalsord i svenskan. Inspirationen kom främst från tyskans Sie och franskans vous. Systemet med titeltilltal var på väg bort och började på 1930-talet tippa över mot du i stället för ni som efterträdare.

I en artikel från 1932 efterlyste han ett ingripande från regeringen. Han vände sig i Svenska Dagbladet till den nyvalda statsministern, socialdemokraten Per Albin Hansson, med en uppmaning att införa ni som allmänt tilltal för att slippa titelsystemet:

”Ett bestämt anbefallande av tilltalsordet ni även från underordnad till överordnad och från allmänheten till myndigheter av alla slag är det enda som kan bryta de breda lagrens motvilja mot tilltalsordet ni.”

Genom skriften Tilltalsordet Ni från 1935 ville Erik Wellander rentvå ni från sin ”förhatliga klang” och etablera det som valet när du kändes för intimt. Dessutom förutspådde han att unga skulle anamma ni eftersom det var ”funkis” till skillnad från titeltilltal som fröken Gustafsson som var ”tradis”, traditionellt. Han var medveten om att ni av många uppfattades som nedlåtande – en känsla som han försökte bemöta med logiska argument.

På 1960-talet tog du över som tilltal och Bror Rexed, generaldirektör för Medicinalstyrelsen, blev 1967 symbol för du-reformen. Erik Wellander hade misslyckats men hade ändå inte gett upp. I 1973 års upplaga av Riktig svenska hävdade han att motståndet mot ni berodde på ”missförstånd och fördomar” samt att det saknade ”varje stöd i förebildligt språkbruk.”

– Att folk kunde känna identitet vid ett visst språkbruk hade han ingen känsla för och det var därför som han inte förstod att det var dödfött att verka för ni som tilltal. Hans resonemang var logiskt och rationellt grundat men han brydde sig inte om att ni hade blivit laddat med så negativa känslor att det var helt orealistiskt att argumentera för det, säger Olle Josephson.

I dag har det närmast blivit en klyscha att språkvårdens standardsvar är ”båda går bra” eller ”det beror på”. På Erik Wellanders tid var attityderna till variation i svenskan inte lika positiva. Det formella skriftspråket skulle helst vara enhetligt – och i annat fall borde det styras i den riktningen. I en artikel från 1958 beklagade han till exempel att komma hade en rad olika pluralformer:

”I södra Sverige säger man sedan gammalt komma, här i Stockholm föredrar man formen komman, i vissa flickskolekretsar har man använt pluralen kommor, som ju måste höra till singularformen en komma, klassiskt bildade människor säga helst kommata, och de som rygga tillbaka inför det rika urvalet dra sig undan varje avgöra genom att böja ett komma – flera kommatecken.”

Variationen var ett problem som han ville avhjälpa: ”Dessa valmöjligheter vålla naturligtvis ofta tvekan och framkalla ett starkt behov av upplysning, av ledning. I svårbedömda fall vill man ha goda råd, helst auktoritativa besked, som man kan rätta sig efter utan fara att bli utsatt för kritik.”

Men samtidigt som Erik Wellander förespråkade enighet efterlyste han också kreativitet. I ett föredrag på Vitterhetsakademien 1943 beklagade han att språkutvecklingen hämmades av att vissa inte vågade använda ord som inte fanns i ordböckerna. Vissa undrade till exempel om veda – i betydelsen ’ta in ved’ och som bildats efter samma mönster som verbet kola – var tillåtet att använda. En annan fråga var om en väg kunde vara spångad när den sedan tidigare kunde vara bland annat grusad, sandad och ruskad. För Erik Wellander var detta tecken på att ordböcker tillmättes en auktoritet som motverkade skapandet av nyord:

”Dit ha vi alltså kommit med vår negativa språkvård, att kritiken vänder sig mot varje nybildning, endast därför att den är ny, ej förut sedd, ej upptagen i Svenska Akademiens ordlista. Ingen prövning om ordet är behövligt, lämpligt, rätt bildat, lätt fattbart, endast en undersökning om ordet finns registrerat i ordlistan! Ur synpunkten av en positiv språkvård är det en högst olycklig föreställning detta, att vad som icke står i Svenska Akademiens ordlista är obefintligt eller oriktigt.”

För Erik Wellander var det inte konstigt att han i ena stunden var smakdomare och i andra stunden sörjde avsaknaden av uppfinningsförmåga. För allmänheten verkade rollfördelningen inte lika tydlig. Även om normerna och tonen i rekommendationerna har förändrats tycks även dagens språkvård skapa samma kluvenhet – i att å ena sidan bejaka och bevaka språkförändring och att å andra sidan ge råd och redskap för att skriva mittfåresvenska.

– På Språkrådet är man ibland så rädd för att uppfattas som att man pekar med hela handen att man inte riktigt vågar ge tydliga rekommendationer. Besked som ”båda går bra” är ofta helt rimliga ur ett systemperspektiv men dom döljer att det kanske inte går lika bra socialt att säga större än mig. Man kritiserar ofta Wellander för att han inte tog hänsyn till språkets sociala sida vilket gjorde att han framstod som auktoritär och elitistisk. Men på Språkrådet har man i sin progressiva hållning kanske inte kommit så långt från Wellander. Genom att säga att något ”går lika bra” så får man samma problem fast från en helt annan infallsvinkel. Det kan i vissa språkliga sammanhang finnas sociala kostnader för att göra det ena eller det andra valet trots att båda valen går bra ur ett grammatiskt perspektiv, säger Johan Brandtler.

Länge kom Erik Wellander närmast att personifiera svensk språkvård. Men han gav sig också in i andra samhällsfrågor – och där var han ofta betydligt mer konservativ än i språkfrågor. I Svenska Dagbladet 1941 dömde han till exempel ut unga kvinnor som hade kort kjol, använde läppstift och målade naglarna:

”Förbipasserande äldre herre frestas att gå fram till den unga damen och säga så som han skulle säga till sin kära dotter om han hade någon: Kära vän, kroppsvården är förträfflig, men den får icke överdrivas. Renlighet och prydlighet höra kulturen till, men påmålning är okultur, barbari eller något än värre. Livets alla uppgifter vänta på er, har ni verkligen tid och håg att ägna er kropp en omvårdnad, hittills förbehållen kvinnor vilkas yrke är att behaga männen – ett gammalt men icke särskilt hedrande näringsfång.”

Nästan lika kritisk var han mot svenska män som i skuggan av andra världskriget i stället sparade till långt hår:

”Medan hos andra folk unga män ta ut det yttersta av vilja och kraft i blodig kamp, har en svensk yngling på sin mogenhetsdag sin stolthet i att vara utstyrd som en flicka.”

Politiskt framstod han som djupt reaktionär i sin kritik av allt från aborter till dansbanor. När han 1936 blev hedersdoktor vid universitetet i Heidelberg hade den nazistiska regimen börjat tvinga bort judiska akademiker från lärosäten. Utnämningen sammanföll med att universitetet fyllde 550 år. En tidigare student som talade under firandet var propagandaminister Joseph Goebbels. ”Liten till växten, med en mjukt klingande röst, talade han försonligt, vädjande, avväpnande”, skrev Erik Wellander i en artikel i Svenska Dagbladet som lovordades av tyska ambassaden i Stockholm. En annan talare var ecklesiastikminister Bernhard Rust som förklarade varför forskningen nu skulle rätta sig efter regeringens politiska mål. Erik Wellander var förstående: ”För ett folk, som nyligen genomgått ett krigs alla prövningar och som upplevat en röd revolution, te sig inför dylikt hot många frågor viktigare än den om vetenskapens objektivitet.”

Under 1941 utsågs han till inspektor för Tyska skolan i Stockholm. Erik Wellander var inte nationalsocialist eller antisemit – men på den skola där han ansvarade för tillsynen firades Adolf Hitlers födelsedag, rekryterades till Hitlerjugend och flaggades med hakkorsfanor. Engagemanget för det tyska språket gjorde uppenbarligen att han ändå hade överseende med utvecklingen i Tyskland. Före krigsutbrottet var hans bekymmer inte större än att han ska ha rekommenderat sina studenter att läsa Mein Kampf eftersom han tyckte att Adolf Hitlers språk var föredömligt.

I Riktig svenska fanns visserligen exempelmeningar där det okommenterat talades om rasblandning och rasbiologi. Det var enligt Erik Wellander också utmärkt bildspråk att tala om samer som Sveriges indianer. I dag hade det säkerligen stämplats som rasistiskt och fördomsfullt – men då var det ingen som opponerade sig.

Mot slutet av andra världskriget blev kritiken mot Tyska skolan allt starkare. I Dagens Nyheter anklagades Erik Wellander 1944 av Vilhelm Scharp – som tvingats sluta som svensklektor i Berlin när luftfartsminister Hermann Göring gav uppdraget till nazisten Malte Welin – för att ha bidragit till ”en av de mest effektiva och farliga centraler för öppen eller inlindad nazistpropaganda som tänkas kan”. Erik Wellander svarade i Svenska Dagbladet:

”Här i landet råder en tämligen obegränsad undervisningsfrihet, som naturligtvis på det närmaste sammanhänger med vår tanke- och yttrandefrihet; den är ett utflöde av samma åskådning.”

För hans del var det en juridisk principfråga – om en skola skulle förbjudas måste det föregås av en lagändring. Expressen kommenterade repliken i en ledare: ”För professor Wellander är den tyska nationalsocialismen uppenbarligen jämställd med vilken nationell åskådning som helst.” När Tyska skolan avvecklades efter krigsslutet 1945 stämplades han i en ledare i Dagens Nyheter närmast som en medlöpare till regimen: ”Den nazistiska skapelsen – avsedd att tjäna Tredje Riket, inte Tyskland – försvinner, kvarlämnande ett obehagligt minne av nazistisk tilltagsenhet och svensk velighet.”

Efter kriget talades det inte mycket om Erik Wellanders förhållande till Tyskland. Han tog aldrig ställning för regimen eller för nationalsocialismen som ideologi. Det finns uppgifter om att han ska ha tyckt att Adolf Hitler var vulgär och gapig. I privata sammanhang ska han ha varit mycket kritisk mot utvecklingen i Tyskland. Herbert Tingsten, professor i statsvetenskap och uttalad antinazist, kommenterade debatten i sina memoarer. Under deras gemensamma middagar var professorskollegan allt annat än positiv till tredje riket: ”Wellander, som anklagats på grund av att han åtog sig inspektorat vid Tyska skolan, var enligt våra samtal inte bara fientlig mot nazismen utan tycktes också ha en viss aversion mot tyskar; ’jag har bara en gång i mitt liv ätit en måltid i en tysk familj’; i den genren uttryckte sig denne professor i tyska.”

Erik Wellander var långt ifrån ensam inom etablissemanget om att på olika sätt ha främjat det tyska språket och den tyska kulturen under kriget. Själv verkade han också se det så – även om andra ansåg att det i praktiken innebar ett stöd till regimen.

Kanske resonerade han under kriget med samma typ av logik som han tillämpade som språkvårdare. Som att var sak hade sin plats enligt funktionella argument – men där det för utomstående kunde vara svårare att se samma skiljelinjer. Det här tycker Johan Brandtler gör arvet efter Erik Wellander motsägelsefullt.

– På 1970-talet var han för yngre generationer av språkvetare en väldigt konservativ gubbe på 90 år, en relik från en annan tid. Det har också påverkat synen på Wellander som en stelbent typ. Men samtidigt månar han om att alla ska ha samma möjligheter att uttrycka sig.

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.