Bjärt vinner inte heller några priser

Till ganska nyligen hade jag ingen stark åsikt i den uppblossande frågan om de/dem kontra dom, men ju mer jag läste om saken desto mer radikaliserad blev jag.

Det är ingenting jag är stolt över och jag önskar att jag kunde se på debatten med ett rent sinne som inte hade några andra värderingar än de rent språkliga, men det går inte. Frågan har för mig kommit att handla om vem jag inte vill vara. 

Jag vill inte vara en översittare som viftar med de/dem-flaggan och har en illa dold agenda. En agenda som handlar om att känna sig förmer och peka finger mot dem som använder dessa små ord på ett felaktigt sätt. 

Jag vill inte heller vara någon som ständigt hävdar att det ska vara som det alltid har varit och tror att världen ska implodera om alla inte har bilar med V8-motorer eller om någon har sojamjölk i kaffet. Jag vill tro på och kunna omfamna utveckling.

I ett avsnitt av Alex & Sigges podcast nyligen användes en viss förbundskaptens uttalanden som exempel på bakåtsträvande:

”Varför krångla, när det finns vanlig bearnaise, varför ska man greja med den och lägga i chili? Det är som när det finns kaffe, varför ska man börja med latte och sån jävla skit? Det samma gäller öl, det finns vanlig ljus fatöl och så serverar de IPA och sån där skit. Det ska vara som det alltid har varit”, var hans tjurskalliga hållning till utveckling. 

Man skulle kunna överföra det här resonemanget och säga: ”Varför krångla till det, när det finns ett fungerande sätt att skriva de och dem? Varför ska man greja med det och börja med dom och sån jävla skit? Det ska vara som det alltid har varit” – och därmed exemplifiera ytterligare ett tåg som jag inte vill vara med på. 

I samband med att Språkrådets tillträdande chef Lena Lind Palicki gick ut med att hon hädanefter kommer skriva dom tog Björn Ranelid till storsläggan i Aftonbladet: ”Gör man den ena eftergiften efter den andra blir det ett barbari”, hävdade han upprört. 

Expressens kulturchef Victor Malm kom kort därefter ut som dom-förespråkare och replikerade: ”Har man Björn Ranelid som fiende kan det hända att man har valt rätt strid. Jag tar det i alla fall som ett järtecken.” Jag kan bara hålla med. (Tyvärr fegade Språkrådet ur i frågan och meddelade ampert att de fortsatt står kvar på de/dem-sidan.)

Ett annat argument som ofta kommer upp är att ordet dom är fulare än de och dem. Ursäkta? Har någon sett ordet bjärt? Som ett otäckt kärleksbarn mellan stjärt och Bert och ändå finns det kvar. För det är ingen skönhetstävling. 

Slutligen, något som inte kan påpekas nog många gånger: man vänjer sig. Det som ser ovant ut i dag blir hemtamt i morgon och det som är normen i dag blir ålderdomligt i morgon. Utveckling är inte förflackning och språket är i ständig utveckling, det kommer inte att sluta nu. Hur gärna Björn Ranelid än vill.