På väg mot ett modernt språk

Det är hundra år sedan 1921. På sidan 36 berättar Karin Milles om hur den kvinnliga rösträtten detta år påverkade det politiska språket.

Men den feministiska vågen på 1910-talet rullade också i tidningsvärlden. Där kom ett första stort genombrott för kvinnliga journalister, ofta kallade pennskaft.

Pennskaftens tidningsprosa var respektlös, talspråksnära, på samma gång rak och pratig. Dagens Nyheter-journalisten Tora Garm-Fex möter Lenin i Sankt Petersburg, dåvarande Petrograd, i mars 1918: ”Lenin verkade mycket nervös och trött – han lär själv ha yttrat (till Z. Höglund) att hans högsta önskan är en halvtimmes vila, och man tror honom gärna när man ser honom. Han liknar inte det minsta sina fotografier. Håret är ljusrött, ansiktsfärgen ljus. För resten var han oerhört orakad, men det vara bara tillfälligtvis, försäkrade hr Höglund efteråt. Denne Lenin, som i Ryssland gäller för att vara en sådan mystisk sagofigur, ser inte det minsta vare sig mystisk eller sagolik ut. Tvärtom liknar han vilken skomakare som helst och har intet intressant i sitt ansikte.”

Meningarna är inte alltid korta, men när de är längre består de mest av huvudsatser efter varandra på talspråksvis. Det enda påtagliga skriftspråksdraget är den inskjutna bisatsen ”som i Ryssland ...” i näst sista meningen. Annars är de få bisatserna efterställda att- eller när-bisatser såsom i talspråk. Ordvalet ligger nära vardagens samtalsspråk, inte minst fraser som inte det minsta, för resten och vilken skomakare som helst.

Kan man på liknande sätt hitta ett särskilt kvinnligt språk i skönlitteraturen kring 1920? Nja, vill jag svara.

Den skönlitterära prosan vid 1920-talets början dominerades av vad litteraturhistorikerna kallar tiotalisterna. De var födda kring 1880 och skrev romaner i borgerlig miljö, ofta välkomponerade, med mycket dialog och en tydlig, tämligen allvetande berättarröst. Den främsta kvinnliga tiotalisten är Elin Wägner. Hon började sin skrivarbana som pennskaft, och hon myntade själva begreppet med romanen Pennskaftet (1910) från journalist– och rösträttsmiljö.

Elin Wägners tidiga romaner är, som sig bör, författade på god pennskaftsprosa. Men 1918 byter hon stil. I Åsa-Hanna, en bok om en småländsk bondkvinnas livskatastrof, finns åtskillig vardagsprosa, men ofta klingar det mer Selma Lagerlöf:

”När hon rätt tänkte efter, så hade hon under sitt äktenskap egentligen inte frågat efter någonting, och inte levat för annat än det falska världsliga anseendet. Ja, fördenskull hade hon skapat sig en fläck i sin egen gård, dit hon icke vågade sätta sin fot av fruktan för den gärning hon där övat.”

Detta språk är inte talspråksfrämmande – se till exempel det lilla ”onödiga” så efter första bisatsen eller ett ord som fördenskull. Men det är ett tal som i ordval och meningsbyggnad ligger närmare predikans och postillornas språk: rätt tänkte efter, falska världsliga anseendet eller – med sin speciella ordföljd – den gärning hon där övat. Vid sidan av två inte finns ett mer skriftspråkligt icke. Stilbytet motiveras naturligtvis av miljöbytet. Åsa-Hanna lever i en annan värld än de borgerliga rösträttsaktivisterna.

En annan kvinnlig tiotalist är Marika Stiernstedt, i dag rätt glömd; hennes lätt sentimentala Ullabella (1922) nämns någon gång. Men det är en ungdomsbok och inte så bra jämförelseobjekt. I exempelvis Världen och stjärnorna (1920), från borgerlig småstadsmiljö, möter man Marika Stiernstedts vuxenspråk. Dialogen kan vara vardagsnära, men relationen ekar 1800-talsroman, med bitvis abstrakt ordval och slitna klichéer: ”Men så snart han gjort detta medgivande, föreföll det honom redan värdelöst. Om han aldrig förgått sig mot henne, kunde det lika bra betyda att hon aldrig betytt så mycket för honom, aldrig rört vid de hemligaste strängarna inom honom.”

Hos manliga tiotalister är det lika svårt att se entydiga mönster. Berömdast är med all rätt virtuosen Hjalmar Bergman, med mycket stora register. I Farmor och Vår Herre, från rösträttsåret 1921, dominerar farmors inre monolog, fragmentarisk, med korta satser och mycket undertext. Sigfrid Siwertz kan i Selambs (1920) sägas skriva en lätt uppstramad pennskaftsprosa.

Slutsats? Kring 1920 förnyar rösträttskvinnorna en del av det politiska språket. De bidrar också kraftfullt till ett modernare tidningsspråk. Med skönlitteraturen är det mer invecklat. Nog är de med och driver på mot det mer vardagsnära och folkliga – men den stora förnyelsen låter nog vänta på sig till arbetarförfattarna tio år senare.

Olle Josephson är professor emeritus i nordiska språk vid Stockholms universitet.