Ordet i debattens mitt

Blasfemi är ett gammalt ord, känt åtminstone sedan 1600-talet. Till en början hade det grekisk-latinsk stavning: blasphemia. För något årtionde sedan började ordet komma lite i ropet, och sedan blev det full fart på det – till följd av Muhammedkarikatyrer och koranbränningar i Sverige och Danmark. Det började också läggas fram förslag om att vi bör återinföra den gamla blasfemilagen.

Grundord är det grekiska blasphemía, ’ärerörigt, smädande, lasteligt, gudsförsmädande tal; hädelse’.
Första leden är inte säkert förklarad men kan betyda ­’skada’. Den senare leden ­phéme – som är bildad till verbet phánai, ’säga, förklara’ – betyder ’tal, uttalande, rykte’, och är besläktad med phoné, ’ljud, ton, tal’. Här finns en lång rad ordsläktingar: afemi, ’förlust av tal- eller språkförmågan’ (med synonymen afasi), dysfemi, profet, ­eufemism, fonetik, mikrofon och blamera (tidigare ibland stavat blasmera). Svenska bön är rotbesläktat med phoné.
Den 30 september högtidlighålls blasfemidagen International blasphemy rights day, en dag till stöd för yttrande­friheten och rätten att diskutera religiösa dogmer och föreställningar. Många länder har stränga lagar och påbud mot blasfemi, kätteri, kränkning av religiösa känslor och förtal av religion.

Bo Bergman är författare och medarbetare i Sydsvenskan.