Nästan lika med elefantknep

När barnen var små brukade jag leka leken ”tänk inte på en rosa elefant!”. Meningen var att kottarna skulle förstå att det var jättesvårt – sekunden som uppmaningen kom skulle den där rosa elefanten poppa upp i deras små huvuden, och så skulle dom skratta. Och inse den kognitiva svårigheten i att tänka i negationer.

Men efter ett tag lärde sig barnen att klara utmaningen. Så fort dom hörde början på min leklystna uppmaning tänkte dom blixtsnabbt på – en lila elefant! Något ganska, men inte helt, lika. Med lite träning går det.

Den senaste tiden har världen fått en plågsam snabbkurs i smittspridning. Hur virus kan hoppa – från människa till människa, från en kontinent till en annan. Hur det utnyttjar mänskliga kommunikationer – när vi träffas och reser gör viruset det också. Det där orkar en ju inte tänka på hela tiden. Tänk inte på corona. Jo, tjena.

Låt oss därför använda mina döttrars knep. Att tänka på något som är nästan, men inte helt, detsamma. Låt oss tänka på språkspridning. Det är nästan likadant.

Först det som är lika:

Också språk sprids från människa till människa. Precis som virus sprids språket som en våg som breder ut sig. Så tänks det skorrande r:et ha tagit sig från Paris till Småland. Så spreds skånskans snippa över hela landet under tidigt tjugohundratal, för att till slut gå i mål i Svenska Akademiens ordlista 2006.

Författaren William S. Burroughs har sagt att språk är ett virus från yttre rymden. Nu var han ganska visserligen rätt generös med drogerna, men nog har han en poäng.

Precis som virus kan ord också till synes flyga över stora avstånd, från ett centrum till ett annat. På lingvistiska kallas detta centrumhoppning.

Ingen barhoppning som i Ischgl, ett bättre exempel är hur corontena, trots utegångsförbudet i Madrid, smet därifrån, muterade och bara nanosekunder senare dök upp i ditt Twitterflöde som corontän.

Precis som virus har superspridare finns det språkliga dito. Engelskan får nog räknas dit – den gav oss såväl cocacolan, cosplay som covidioten. En annan språklig superspridare är så klart massmedierna. Hur skulle vi annars kunna förklara varför så många i Sverige faktiskt kan stava till såväl Eyjafjallajökull som Azerbajdzjan och covid-19?

Men på andra sätt är ju språk inte alls virus. William S. Burroughs var trots allt ingen immunolog.

Den viktigaste aspekten rör det faktum att virus aldrig kan leva i symbios med oss. Här är det äta eller ätas som gäller. Viruset gör sitt bästa för att bryta ner oss, och vi mobiliserar vårt immunförsvar för att tillintetgöra det.

Så är det ju inte med språk. Språket är inte läskigt eller ondskefullt på detta sätt. Språk berikar och gör oss gladare, socialare och smartare.

Språk och människa är som ler och långhalm. Det vill säga olika, men mycket goda, vänner.

Goda vänner hjälper varandra. Språket har hjälpt människan med mycket genom historien. Med hjälp av språket kan vi samarbeta, bygga städer och imperier, skriva dikt och grunda religioner. Vi kan uttrycka våra känslor, vi kan skämta, hota och luras. Vi kan skaffa oss makt och vi kan be om förlåtelse. Vi kan lova runt och prata strunt. Språket har till och med gett oss förmågan att tiga.

Och vi återgäldar tjänsten: varje språk som får leva ihop med människor som har det bra växer och frodas. Blir till lagböcker, låttexter, romaner. Promemorior, runstenar, kärleksbrev. Ordböcker, tvättråd, Twitterflöden.

Kanske är det bättre att tänka på språket som en god bakterie. För som alla numera vet finns det ju en mängd goda bakterier i oss, särskilt i tarmsystemet, som vi behöver för att må bra. Så om dom goda bakterierna finns i tarmen för att få oss att må bra, finns språkbacillen i våra hjärnor för att få oss att tänka och kommunicera bra.

Precis som tarmen innehåller många olika bakterier och mångfalden är av godo, mår också vi bra av språklig mångfald.

Många ord gör språket rikt. Många språk ger oss mer kultur, vänner och upplevelser. Många dialekter skapar övertygande och rolig reklam. Människors brytning och uttalsvarianter ger nyanser och färg åt oss som individer.

Precis som vi heller aldrig slutar att släppa in bakterier i vårt liv, slutar vi heller aldrig att släppa in nytt språk i våra liv: nya ord, uttryck, låtrader eller dikter. Och nya språk: isländska, spanska, kinesiska och kymriska. Gotländska och cockney. Så ta hand om det språk och dom språk du har i dig, och fyll på med nytt och nya så mycket du kan.

Hela livet kan vi lära, även om det kan kännas lite trögare med åren. Det är som leken med den rosa elefanten. Med lite träning går det.

Karin Milles är professor i svenska vid Södertörns högskola.