Jag tvättade bort min egen dialekt

Kanske har jag alltid drömt om att vara en kameleont. Som ung vistades jag en hel del i Tyskland. Jag kämpade för att smälta in språkligt. Varje samtal ingen hörde att tyska inte var mitt förstaspråk var en liten seger. I jakten på bekräftelse kunde jag med spelad nonchalans ibland slänga in något som avslöjade mig som svensk i förhoppningen om att få beröm som skulle stryka mitt ego medhårs.
Ett halvt liv senare känns det där ganska fånigt. Jag var och förblir en utböling. Men att smälta in språkligt gav mig också möjligheten att pröva en annan identitet. Språket var helt enkelt spännande på flera plan.
När jag flyttade till Island var det svårare att vara en kameleont. Jag hade stånkat länge med uttal och grammatik innan det första erkännandet kom: Ertu nokkuð frá Færeyjum? (’Är du möjligen från Färöarna?’).
Visst, i praktiken var nog innebörden snarare ”du talar något slags rotvälska men jag förstår ungefär vad du säger”. Ändå var det en stor seger. I takt med att allt färre över huvud taget kommenterade min isländska blossade min inre kameleont ikapp med midnattssolen.
Kanske har jag alltid kopplat språket till identitet. På gymnasiet började jag rätt medvetet tvätta bort min västmanländska. Jag visste att jag inte skulle stanna i Västerås – en stad som enligt min ­tonåriga världsbild klämdes rejält mellan huvudstaden Stockholm och universitetsstaden Uppsala. Resultatet av detta skrubbande – som också det i efterhand kan kännas lite ­fånigt – blev något slags karaktärssanerad mälardalska. Men visst finns det små dialektala pusselbitar i mitt språk. Några hör omisskännliga spår av Västerås, vissa gissar på Norrköping, andra placerar mig i Uppsala och åtskilliga tror på Stockholm.

I det här numret har Språk­tidningen i sam­arbete med Novus undersökt svenskarnas åsikter om den egna dialekten. Det gläder mig att majoriteten är mer positivt inställd än vad jag var som tonåring. Här berättar också forskare varför olika människor har så olika attityder till den lokala dialekten.
Här och i ett färskt avsnitt av Språktidningens podd möter du Fanny Forsberg Lundell. När hon bodde i Frankrike upptäckte även hon att hon var en kameleont som ville smälta in. Nu har hon som forskare studerat hur svenskar lär sig franska i Frankrike och hur fransmän lär sig svenska i Sverige.
Trevlig läsning!

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.