Håll orden igång!
Att svenska språket inte är ”fattigt” tror jag att de flesta av Språktidningens läsare både vet och känner, även om en seglivad myt säger så. Men stora delar av den ordskatt som svenskan inrymmer får sällan komma till användning. Jag kommer att tänka på Povel Ramels komposition Håll musiken igång, och hans beskrivning av hur ledsamt det är med visor som aldrig blir sjungna: ”inget verkar så dött som noter på hög.”
Likadant känner jag med många människors ointresse för synonymerna – alternativen till de ord som förekommer oftast och som kan vara den beståndsdel som gör att en fras förvandlas från habil och korrekt till målande, personlig och precis.
Jag kan inte begripa att man väljer bort synonymerna och i stället enfaldigt dundrar på med samma trötta och slitna default-ord. Inte undra på att det finns folk som tror att språket är fattigt.
(Visste du förresten att det finns ett svenskt ord för default? Skönläge. Om det är alltför poetiskt i någons smak kan man säga förinställt värde.)
För vår partner eller äkta make har vi vanligen en drös synonymer: hjärtat, älskling, sambon, maken. På 1900-talet kunde man höra en och annan man kalla sin äkta hälft för regeringen – det kanske inte var så charmigt. Men poängen är att det blir fattigt med bara ett ord för varje sak.
Det offentliga språket går tyvärr i en oönskad riktning. Även om det skulle finnas tre eller fyra användbara synonymer väljer allt fler bara en, även om det är journalister eller andra som vi kan förvänta oss mer av. Till slut framstår de oanvända synonymerna som närmast omöjliga. Obsoleta. Gammalsvenska.
Ta ordet moder! Det hör vi aldrig i nyheterna. Om vi gjorde det i dag skulle många möjligen känna sig förflyttade till Karl-Bertil Jonsson och hans ”ömma moder” i julfilmen. Varianten mor undviks också, även i allvarliga sammanhang. Så här kan det heta och låta: ”Mördaren skyller på sin mamma.” ”Den som utdelade det dödande hugget var pappa till två tjejer och en kille.”
Mor, far, flicka, pojke, dotter och son – inget av orden tycks längre vara gångbara i nyhetsprosa eller i offentligheten i övrigt. Undrar hur länge det dröjer innan nyhetsrösterna förkunnar att polisen har ”gripit två brorsor och deras syrra”.
Ett annat ord som har bortfallit på senare år är tala. Orden samtal och talman har vi kvar, men verbet tala är uppenbarligen inte ens brons numera. För några år sedan hörde jag en präst som i en tv-intervju sa att hon alltid förklarade för barn att de måste ”prata sanning”. Och de få gånger som USA:s president sätter sig i enrum med Rysslands ledare förväntas de ”prata”.
Vilka synonymer finns då till tala? Språka, diskutera, resonera, snacka, orda, parlera, gaffla, hålla låda, dryfta, överlägga, ventilera, avhandla. Några av dessa kan vi ibland höra i radio och tv, men sällan ordet tala. Det tycks vara moget för avskaffande; om jag förstår saken rätt så tycker professionella språkbrukare att det är för högtidligt.
Mitt svar på det och liknande resonemang är följande: PRAT!
Staffan Dopping är kommunikationskonsult och tidigare journalist, bland annat på Sveriges Radio.
