Glötten kommer närmare livet
Vi som växte upp på slätten i nordsvästra Skåne sa glött och inte glytt som de sa neråt Malmö. Glött betydde ’barn’ och de fanns i olika varianter: skoleglöttar, förskoleglöttar och så de allra minsta, pattaglöttarna. Pattaglöttarna var de ännu inte avvanda, de lena och mjuka små glöttarna som lyckligt jollrande låg vid patten och sög mjölk, de som rapade när de var mätta och som sov redan innan de lyftes över till spjälsängen.
Det heter dibarn på rikssvenska. Men det ordet för tanken till ett skrikande naket barn på en våg i ett vitkaklat rum, en journal med kurvor för vikt och huvudomfång i en plastmapp och förnumstiga råd i en broschyr från Socialstyrelsen.
Pattaglötten gullas det med, hen klias under hakan och ler med sin tandlösa mun. Dibarnet vägs, mäts och vaccineras.
Det är som om dialektorden har en närhet till tingens egenskaper som riksspråket ofta saknar. Dialektorden är liksom närmare själva livet.
