Det främmande föder språkörat

Text: Anders Bodegård

Skulle du kunna översätta en artikel åt mig, till franska och polska?” frågar mig någon.

Nej, som enspråkig svensk kan jag faktiskt bara översätta till svenska. Ja, jag kan till nöds skriva någonting på franska eller polska, för när man skriver, skriver man inom ramen för det man kan skriva. När man översätter finns däremot ingen sådan begränsning: allt ska med, det går inte an att stryka.

I den här översättarspalten har jag redan en gång tagit upp frågan om det idiomatiska (Språktidningen 3/08). Adjektivet är avlett av idiom, som betyder dels ett fast uttryck, dels ett språk, en säregen munart. Idiomatisk och oidiomatisk är svävande, men identifierande, begrepp – en fråga om hur det låter i vars och ens språköra.

Ja, här rör det sig också om det likaså vaga begreppet modersmål (på polska heter det intressant nog jezyk ojczysty, ’fadersmål’). De flesta av oss har bara ett sådant, bara en mamma. Lyckligt lottade är de som förfogar över två eller flera språk sedan barnsben. Och tursamt nog för Sverige och svenskan finns nu mångspråkigheten. I och med den har vi ett nytt utgångsläge för det skönlitterära översättandet.

När vi satte i gång det litterära översättarseminariet vid Södertörns högskola för femton år sedan (se fotnot) hoppades jag på ett litterärt intresse hos andra generationens invandrare. Tre av de sex deltagarna i polsk-seminariet visade sig mycket riktigt tvåspråkiga, men med svenska som huvudspråk och svenskspråkig skolgång bakom sig.

I Hufvudstadsbladet skrev Isabella Rothberg en generös recension av min Madame Bovary-översättning. Hon skrev att jag ”ömsint hanterar Flauberts besjälningar (döda ting som får liv)”. När jag skriver det ordet på datorn, som blint räknar frekvens, korrigerar den gång på gång besjälningar till beställningar. Och även för mig låter besjälning udda och gammaldags, och jag använder väl själv animering för att beteckna Flauberts sätt att låta föremål och företeelser agera subjekt i meningarna.

Nyligen har jag läst den finlandssvenske författaren Kjell Westös nya roman Hägring 38 (rekommenderas). Den är dubbelt utgiven, i Sverige på Bonniers, som möjligen låtit en redaktör sudda i den finlandssvenska karaktären hos Westös språk. Man hör dock rätt tydligt den finlandssvenska klangen, ibland i ordvalet (’bocksäng’, ’husinvånare’) och fraserna (’han stack också in skjortan’, det vill säga stoppade ner den i byxan; ’inte på en tid’, det vill säga inte på ett tag). Och vi får gratulera oss till att det svenska litteraturspråket på så vis berikas – och ifrågasätts.

Idiomatikern i mig vill vara så strikt som möjligt. Samtidigt har jag haft i uppgift att skriva oidiomatisk ”toksvenska” mot ”tokfranskan” hos Patrick Chamoiseau i Texaco och ”tokpolskan” hos Witold Gombrowicz i Trans-Atlantic.

Kanske måste en översättning även andas främmande språk?

Fotnot

Det litterära översättarseminariet lades ner av Södertörns högskola i juni 2012. Ett översättarseminarium invigdes nyligen vid den konstnärliga fakulteten Akademin Valand, Göteborgs universitet, med översättning från arabiska, engelska och tyska.