Sverige före svenskan

För mer än 6 000 år sedan fanns en tydlig kulturskillnad mellan södra och norra Sverige. Troligen var den viktigaste särskiljande faktorn också den mest osynliga, nämligen språket. Redan under jägarstenåldern – årtusendena före år 4000 f.Kr. – bör man ha talat skilda språk i norr och söder.

Människor var visserligen tvåspråkiga i ett överlappande område i centrala Sverige – med en sydgräns i höjd med norra Uppland och Värmland och en nordgräns i höjd med Jämtland. Men var och en hade ändå ett första språk. Inom respektive område kan dessutom de olika storbygdernas befolkningar ha haft sina särpräglade dialekter.

Om vi antar detta, kan vi konstatera att det i stort sett bara finns ett enda tillfälle då invandringen var så tydligt uppdelad från två håll att ett par helt skilda språk kunde etableras. Det rör sig om den tidigaste invandringen, då människor med bakgrund i ahrensburgkulturen i Tyskland invandrade söderifrån och människor relaterade till butovokulturen kom in från Ryssland i norr.

De sydliga invandrarna kan ha talat olika dialekter av ett tills vidare helt okänt språk, som vi kan kalla paleosydskandinaviska. Hur liten den än är finns möjligheten att spår av de tidigaste språken från söder kan finnas bevarade i beteckningarna på större terränger, som kan ha överlevt senare språkvågors översköljningar.

Men det ser ändå rätt hopplöst ut, eftersom tättboende jordbrukare har lagt tjocka mattor av prat och namn över landskapet i söder.

Vad gäller de nordliga invandrarnas språk, som vi här kallar paleonordskandinaviska, finns ett större hopp om att vi har mycket ålderdomliga terrängbeteckningar bevarade.

På nordsamiskt område finns flera berg som bär namn med ändelsen -ir, och som samtidigt har svårtolkade förled, som Gealbir, Hoalgir, Nuhppir – och bara några mil från Treriksröset vakar Šuošmir över några småsjöar i dalen intill. Just att namnen genomgående är svårtolkade, talar för att de är församiska och har mycket hög ålder. Den upprepade ändelsen -ir kan vi då misstänka betyder ’berg’. På liknande sätt kan flera beteckningar fiskas upp ur glömskan. Här är några exempel:

Här markerar č ett tsch-ljud som i match, ž likadant men tonande (som myggsurr, vilket ju passar fint i Nordskandinavien). Asterisken i början visar att orden är rekonstruerade av språkforskare, och bindestrecken i slutet eller i början att det kan fogas till ett annat ord, men vanligen att det kan förses med olika böjningar.

Läs gärna orden högt och njut av dem som korthuggen ettordspoesi, fyllda av svindlande tidsdjup och dramatiska landskapsscener.

De tycks tillhöra en annan språkfamilj än den uraliska, dit samiska språk hör. Det finns naturligtvis en risk att orden kan knytas till ett kulturinflöde yngre än den första invandringen, men äldre än samiskans introduktion kring Kristi födelse, exempelvis till det kamkeramiska kulturinflödet för 7 000 år sedan.

Eftersom vi ännu inte kan identifiera några mer abrupta förändringar i teknologi eller befolkning, är det ändå fullt möjligt att terrängnamnen går tillbaka till de första invandrarna i norr – de som paddlade och vandrade, såg och namngav bergen och sjöarna för allra första gången.

Utifrån utbredningen av älgkult och tryckteknik i stensmidet från norr, samt i söder av kronhjortskult och direkt teknik – en metod för att slå sten – kan vi misstänka att språköverlappningen låg längre söderut under den äldre delen av jägarstenåldern än vid dess slut. Kanske med sydgränsen söder om Mälarområdet, och nordgränsen där den senare sydgränsen var belägen – i höjd med norra Uppland och Värmland.

Förskjutningen mot norr kan ha skett i samband med befolkningstillväxten efter år 5500 f.Kr.

Med jordbrukarnas invandring från år 4000 f.Kr. fick främst paleosydskandinaviskan sällskap av ytterligare ett språk, av forskarna benämnt Early European Neolithic, här kallat eeneolitiska. Delar av eeneolitiskans vokabulär har bevarats i de indoeuropeiska språk vi talar i Europa i dag – i första hand i de germanska språken, men spår har hittats även i sydeuropeiska språk, som grekiska.

Att orden härstammar från de tidigast invandrade bönderna framgår dels av att de bara har påträffas i de delar av Europa där bönderna bosatte sig, dels av att de inte tycks följa de indoeuropeiska språkreglerna, vilket talar för att de är inlånade. Till det kommer att de ofta betecknar saker som ursprungsindoeuropéerna var ganska obekanta med, som jordbruksprodukter. Sannolikheten är stor att du den senaste veckan har använt ett eller flera ursprungligen eeneolitiska ord!

Inte sällan togs orden upp i ett par varianter, med eller utan ett inledande a-, en förstavelse eller prefix, som på något sätt styrde ordets betydelse i eeneolitiska, men som saknade betydelse i indoeuropeiskan.

Kanske kan vi jämföra det med de engelska lånord, där pluraländelsen -s har hängt med, trots att ordet används i svenskan som singular, till exempel i en bebis och ett kex, motsvarande engelskans babies och cakes.

Man kan också se att i de fall där indoeuropéerna har lånat in a-varianten, så har de ofta slarvat med vokalerna senare i ordet: det blir för många vokaler att hålla reda på. Detta visar att indoeuropéerna hade att göra med ett främmande språk som de vardagligt anpassade till sitt. Här är några lätt förenklade exempel:

Troligen kom eeneolitiskan att dominera i sydvästra Sverige mycket snart, även om den fick sämre fäste i Mälarområdet. Man kan misstänka att något av paleospråken blommade upp från 3400 f.Kr. med de gropkeramiska säljägarnas expansion, och kan ha spridits längs kusterna.

Spännande nog menar språkforskare att just ordet säl kan ha lånats in från gropkeramikerna till både germanskan och finskan. Med lite tur har vi alltså ett ord från de två absolut första invandrarnas språk i behåll: paleonordskandinaviskan och paleosydskandinaviskan (om inte ordet härstammar från paleonordskandinaviskan).

Strax efter gropkeramikernas blomstringsperiod, arkeologiskt sett, kom indoeuropeiskan från omkring år 2800 f.Kr. att sippra in på Skandinaviska halvön – framför allt från öster. Med befolkningstillväxten och jordbruksetableringen under stenålderns slut, 2300 till 1700 f.Kr., tog den ett fast grepp om södra Sverige, och har än i dag vägrat släppa taget. Redan före 2300 f.Kr. kan vi räkna med att den samsades med paleonordskandinaviskan norr om Uppland och Värmland upp till Jämtland – och upp längs Norrlandskusten till åtminstone Ångermanland och kanske Västerbotten.

Det är högst sannolikt att urgermanskan i väsentliga delar utvecklades tidigt och brett i mellersta och södra Skandinavien, när lokalbefolkningar och invandrare försökte förstå varandra. Senast från bronsåldern har upprepade vågor av germanska prestigedialekter enkelriktat svept upp från Sydskandinavien och Nordtyskland, och förändrat språket upp till Mellansverige.

Till exempel är det troligt att en våg drog norrut i början av bronsåldern, främst under tiden 1500–1300 f.Kr., då danskarna utvecklade ett enastående bronshantverk och en överklasskultur som influerade både södra Sverige och de norrländska kustområdena. Just vid denna tid kom också framstående hövdingar och småkungar i södra Sverige att föreviga längre gudasagor och hjältesagor som hällristningar, en utveckling av berättarkulturen som rimligen också påverkade språket i inflytelserika kretsar.

Ett annat tillfälle för förändring var seklen från 700-talet e.Kr., då nordiska städer grundades, den praktiska yngre runraden – det vill säga runalfabetet – utvecklades och en prestigedialekt spreds som brukar kallas Birkasvenska. Men den hade egentligen Hedeby på Sydjylland som centrum. Slutligen kan ju inte betydelsen av det tyska språket – som talades i medeltidens städer – överskattas.

Framför allt påverkades det svenska ordförrådet, där mitt favoritexempel är att mål i praktiken närmast byttes ut mot språk.

Den rekonstruerade utvecklingen av de indoeuropeiska räkneorden ett, två, tre är ett intressant exempel på hur förändringar har gått till. (Se tabell 1.) Notera att þ uttalas som th i engelska thing, och R låter lite som om en odräglig Magnus Uggla skulle härma en mellanstor geting – någonstans mellan s och r, som s-ljudet i engelskans pleasure.

Om vi följer språkhistorikerna strikt, så når de protosamiska språken – som utvecklats i södra Finland – fram till nordligaste Sverige först strax efter vår tideräknings början. Dessa ersatte paleonordskandinaviskan genom viss invandring, men också som prestigespråk. Detta följde med nya teknologier och stärktes i kontrast mot de germanska språken. Det skedde när handelskontakterna med germansktalande grannar intensifierades under järnålderns lopp.

Som språkexempel återges här räkneorden från ett till fyra med förenklad fonetik (Se tabell 2.):

Likheten med finska räkneord är uppenbar, men fascinerande är att det också går att skönja likheten med ungerskans egy, két, három och négy.

Troligen nådde samiskan ner till fångstfolkens sydgräns i Värmland och norra Uppland senast på 500-talet, och det är inte omöjligt att klimatkrisen och befolkningsnedgången framåt seklets mitt blev dödsstöten för paleonordskandinaviskan, som nu efter tiotusen år viskar sina namn bland fjäll och ensamma öar allra längst i norr.

Huvudsakligen till historisk tid räknas finskspråkigheten. I Tornedalen finns meänkieli som på samma sätt som finska i dag har status som nationellt minoritetsspråk. Länge var finskan Sveriges näst vanligaste modersmål men har på senare år blivit omkört av arabiskan.

Jag måste understryka att arkeologers försök att skriva språkhistoria är livsfarliga – och överträffas i våghalsighet enbart av språkhistorikernas egna studier. Jag tycker ändå att det är viktigt att vi gör försöken, inte minst för att de låter oss lyssna på mänskliga röster som inte har hörts på tusentals år.

Jonathan Lindström är arkeolog och författare.

Artikeln är ett bearbetat utdrag ur boken Sveriges långa historia av Jonathan Lindström (Norstedts, 2022).