Slaget om svenskans stavning

Med en svart bläckpenna i handen sitter Otto Ander­berg i studentrummet vid AF-borgen i Lund. Han är nyinflyttad från Onslunda i sydöstra Skåne och läser nu vid universitetet för att skaffa sig en ­kandidatexamen.

I en lista från Rättstavningssällskapet väljer han det ”uttal som i varje särsjilt fall är det allmännaste i det högtidliga och vårdade språket”. Han stryker över össjöte och anger östjöte som det bildade uttalet. På samma sätt ratar han intresangt och förordar intressant, avfärdar psalm till förmån för salm, gör tummen upp för blåöjd och förkastar blåögd, godkänner krokodill men underkänner krokodil, gillar sjäptisk men ogillar skäptisk, föredrar sjokolad framför sjoklad och dömer ut kuliss för att i stället förespråka kulissj. Bäst är tjugo medan tjugu är acceptabelt och tjuge opassande. I ordet selleri ratar han alla föreslagna former och sätter i ett handskrivet tillägg till listan betoningen på sista ­stavelsen: sälleri. Och ökte är lämpligare än ökade, drypte än dröp, kokte än kokade, sväljde än svalde och galde än gol.

Våren står för dörren när Otto Anderberg samvetsgrant går igenom listan med hundratals ord och långt fler uttalsvarianter. Avsändare är Rättstavningssällskapets avdelning i Uppsala under ledning av Adolf Noreen, ”dosänt ok t. f. profässor i nordiska språk”. Syftet med utskicket är ”att på samma gång åstadkomma ett intressangt ock ej oviktigt statistiskt material i språkfrågan, även i de punkter där den för rättstavningsrörelsen som sådan saknar betydelse”. I lokaltidningarna annonserar sektionen i Lund om att medlemmarna kan ”erhålla en från säntralstyrelsen utsänd ordlista hos krätsföreningens säkräterare, såm för dätta ändamål träffas å Hörnrummet å Akad. Föreningen”.

Året är 1886. I Sverige rasar en stavningsstrid. I ena ringhörnan finns den konservativa Svenska Akademien som anser att stavningen i första hand bör återspegla ordens ursprung. I den andra finns Rättstavningssällskapet som hävdar att skriften bör följa uttalet. I sällskapets namn är alltså motståndet mot den tidens normer uttalat. Målet är att utveckla en stavning som är rätt till skillnad från det rådande idealet som är fel eftersom det inte representerar uttalet och därför varken är naturligt eller ändamålsenligt.

Ordlistan som Otto Anderberg går igenom är ett led i sällskapets mål att ­reformera stavningsnormerna. ­Genom att ta reda på hur ord uttalas ska ­grunden läggas för en stavning som inte främst utgår från vanans makt.

I förteckningen över ledamöter – som samma år publiceras i Rättstavningssällskapets tidskrift Nystavaren – finns noteringen pr. vid hans namn. Förkortningen står för en praktisk medlem som ”ämnar för egen del praktiskt tillämpa sällskapets stavning”.

Otto Anderberg förefaller vara en ganska typisk medlem. Förteckningen domineras av manliga akademiker hemmahörande i Uppsala och Lund. Även i Stockholm och Göteborg finns ett större antal medlemmar. Spridningen över landet är begränsad – även om orter som Vexiö, Hernösand, Venersborg, Löfånger, Gefle och Kärrgrufvan finns representerade bland ledamöterna.

I stadgarna – som stavas enligt samma tidsenliga normer som Rättstavningssällskapet vill riva upp – fastslås att huvuduppgiften är att ”utgående från de allmänna grunderna för en praktisk ljudskrift, verka för en tidsenlig reform af svenska stafsättet med särskild hänsyn till skolans och menige mans behof”. Det ska ske genom att bland ­annat ”utgifva en rättstafningslära och en ordlista” samt genom att främja publicering ”af läroböcker och andra skrifter med sällskapets stafsätt”.

Redan när Svenska Akademien grundades 1786 fastslogs det i stadgarna att arbetet för svenska språkets ”renhet, styrka och höghet” var den viktigaste uppgiften. Med utgivningen av Carl Gustaf af Leopolds Afhandling om svenska stafsättet 1801 tog Akademien initiativet i stavningsdebatten. Det här var det första någorlunda heltäckande rättesnöret som fick ett bredare genomslag. Inte minst fick det stor spridning tack vare att det anammades av Carl Jonas Love Almqvist i Svensk rättstafnings-lära som utgavs första gången 1829 och därefter trycktes i många ytterligare upplagor samt av Anders Fredrik Dalin i Ordbok öfver svenska språket som utkom 1850–53. Många bokförlag och tidningar ­tillämpade också Akademiens skrivsätt.

Carl Gustaf af Leopold argumenterade för samhörighetsprincipen. Besläktade ord skulle stavas på ett sätt som tydliggjorde ursprunget även om han ibland tog hänsyn till ”ljudets välde öfver talet och skrifningen”. Ett verb som gå – som då som nu i sin grundform uttalades med hårt g – gjorde till exempel att han förordade stavningen gick i stället för ett mer uttalsnära jick. Etymologin var också förklaringen till att han valde sagt och inte sakt eftersom ursprunget var säga, förrådt och inte förrott eftersom formen var bildad till förråda samt alltid och inte altid eftersom första leden stavades all. Av samma skäl förordade han gilltig och inte giltig eftersom rötterna fanns i gill.

Men han anpassade också mängder av lånord genom att förse dom med ”svenskt stafsätt och svensk ändelse”. Genom att ge orden ”svenskt utseende” ville Carl Gustaf af Leopold ”införlifva dem med språket” och undvika ”stora olägenheter vid skrifningen”. Därför försvenskades exempelvis franska lån som camerad till kamrat, lieutenant till löjtnant och comedie till komedi.

Just dom franska importerna var ett bekymmer. Han konstaterade att en del ord rotat sig ”i den högre stylen” och att det på sina håll fanns ett motstånd mot att anpassa stavning och böjning efter svenskans mönster. Eftersom vissa ord etablerat sig föreföll det även svårt att försöka ersätta dom med mer lätt­stavade motsvarigheter.

Vägvalet var inte enkelt – men be­slutet blev ändå att försvenska lånorden trots att det var ett tilltag som av somliga både hånades och betraktades som ett tecken på akut bildningsbrist: ”De franska orden kunna således icke rätt läsas af en svensk, som icke tillika lärt sig läsa fransyska. Dessa olägenheter, omöjligheten att umbära alla fransyska ord, och den nästan lika stora omöjligheten att, sådana som de nu skrifvas, nyttja dem i den vårdade stylen, hafva varit insedde af alla dem, som nitälska för svenska språkets odling och tillväxt.”

För vissa sänkte sig kulturskymningen över Sverige. Men Carl Gustaf af Leopold stod på sig. Och med tiden blev det en princip som skulle känneteckna svensk språkvård. Lånord skulle helst anpassas till svenskan för att göra det enklare att hantera dom i skrift.

Även om Carl Gustaf af Leopolds riktlinjer vann mark saknades ett offi­ciellt facit. Kampen gällde inte bara hanteringen av lånord och synen på ordens etymologi som utgångspunkt för stavningen. En stavningsnorm som emellanåt befann sig långt ifrån uttalet uppfattades av åtskilliga inte bara som opraktisk och ologisk. Det gjorde också skriftspråket onödigt svårt att lära ut. När folkskolan instiftades 1842 efterfrågade allt fler enhetliga regler för stavning och böjning. Inom lärarkåren undrade många vilka normer det var som skulle läras ut eftersom det inte fanns något centralt beslut i frågan.

En annan strävan var att med stavningens hjälp stärka den nordiska språkgemenskapen. Med liknande ortografiska principer för svenskan, danskan och norskan skulle grannfolkens ömsesidiga språkförståelse främjas. Helt lätt var det dock inte. I praktiken drog kraven på ljudenlig och samnordisk stavning ofta åt olika håll. Under det nordiska rättstavningsmötet i Stockholm 1869 utarbetades ändå gemensamma riktlinjer. Men ingen före­trädare för Svenska Akademien – som ansågs som en samling av oför­bätterliga bakåtsträvare – var inbjuden.

För svensk del klubbades en rad reformer vid mötet. Hädanefter skulle v-ljudet skrivas med just v och inte med hv eller fv (hvar och öfver blev alltså var och över), stavningen qv skulle ersättas av kv (kvinna och inte qvinna) och fler ord skulle skrivas med å och ä i stället för o och e.

Förändringarna fick ett visst genomslag. Av många uppfattades dom som steg mot en mindre tillkrånglad stavning som dessutom återspeglade det samtida talspråket. Det var till exempel länge sedan h-ljudet hade varit hörbart i hvar.

Men Svenska Akademien gav inte upp. Svartlistningen från rättstavningsmötet och missnöjet med besluten som fattades där krävde ett svar. I annat fall fanns en risk att radikala nystavare skulle utforma morgondagens skriftspråk.

Svaret blev Svenska Akademiens ordlista, SAOL, som utkom första gången 1874. Här hette det liksom i Carl Gustaf af Leopolds handledning fortfarande hvar, öfver och qvinna. I SAOL gjordes inte många revideringar jämfört med 1801 års riktlinjer. Debattörer som tyckte att Akademien var för konservativ hittade alltså gott om ammunition för fortsatt diskussion.

Men att det var just Akademien som stod bakom ordlistan gjorde den både till något av en bästsäljare och ett rätte­snöre. Redan samma år upphöjdes den till exempel till stavningsnorm vid ämbetsverken.

Kampen för en moderniserad och uttalsnära stavning leddes av Adolf Noreen. Han disputerade vid Uppsala universitet 1877 på en avhandling om dialekten i Fryksdalen i norra Värmland där han också var född. Redan samma år blev han docent och 1887 professor i nordiska språk. Som forskare inriktade han sig inledningsvis främst mot dialekter och språkhistoria – men snart tog intresset för den samtida svenskan över.
Det här var kanske åren när stavningsstriden rasade som mest. Skrift efter skrift med förslag på reformer och angrepp på meningsmotståndare trängdes i bokhandlarnas hyllor samtidigt som diskussionerna var ständigt återkommande i pressen.

Rösterna var många. I skriften I rättstafningsfrågan från 1878 sågade Carl Johan Schlyter till exempel Akademiens förkärlek för ”det genom Tysk inflytelse inkomna öfver­drifna bruket af e”. Därför skrev han bland annat ängel, jämn och järn i stället för engel, jemn och jern – stavningar som saknades i 1874 års upplaga av SAOL men som skulle tas med i 1889 års utgåva.

Samma val gjorde Nils Linder i Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift från 1882. Han ville även se ett flitigare bruk av å i ­stället för o – som i båll i stället för boll, såbel i stället för sobel och tråssbotten i stället för trossbotten.

Johan August Lundell hävdade i Om rättstafningsfrågan från 1886 att konflikten stod mellan ”ordskrift (begreppsskrift) och ljudskrift (bokstafsskrift)”. Stavningar som jord, gjord och hjord – ord med olika betydelser men som uttalades likadant – var exempel på ”ordskriftens ståndpunkt”. Han ansåg att skriften skulle ”återgifva lässpråkets mest vårdade, högtidliga och ålderdomliga uttal”. Jämfört med vägvalen i SAOL kunde han tänka sig ”en eller annan liten jemkning”. Men det var inte nödvändigt ”för att få enhet” att ”ändra magt, rigtig till makt, riktig (men behålla svigta)”. Även detta var dock förändringar som skulle göras i 1889 års upplaga av ordlistan.

1886 utkom även Ivar Adolf Lyttkens och Fredrik Wulffs Om grunderna för ändringar uti svenska språkets rättskrivning. Också här var reformviljan måttlig och kritiken mot SAOL begränsad. Men författarna levde i någon mån som dom lärde. Det hette till exempel just exämpel, prässen och värklig liksom salmbok, erinnra och alvarligt men däremot hvarmed, hvarken och hvarandra – trots att dom själva förespråkade en övergång till stavning med v i stället för hv.

Både mest radikal och mest utförlig i sitt reformprogram var Adolf Noreen. Mot slutet av 1885 var han en av grundarna av Rättstavningssäll­skapet. Året därpå började utgivningen av tidskriften Nystavaren samtidigt som han publicerade första upplagan av sin Rättstavningslära där han predikade ljudenlighetsprincipen. Han tyckte till exempel att ”långt jud med å” borde stavas med å – som i råg, gå och gård men också som i såva, årdning och tjåg. Undantag gjordes för slutkonsonant i flerstaviga ord där han behöll o i exem­pelvis aplod, elosj och katalog. Vidare skulle j-ljud skrivas med j i jöra, sorj och juga, vissa konsonanter dubbeltecknas om den föregående vokalen var kort som i buddjet, fruckost och kapittel samt sj-ljud skrivas med ”en ny, om s ock j påminnande bokstav” men annars med sj som i sjasmin, leksjon och sjarad.

Även Adolf Noreen levde som han ­lärde. Redan i skriftens inledning fastslog han principerna som stavningen borde följa: ”Svänska rättskrivnings­läran har att anjiva reglerna för åter­jivandet i skrift av svänska riksspråkets uttal, varmed härmed förstås det, som vid vårdad uppläsning i högre stil användes av den bildade allmännheten i Sverge.”

Rättstavningslära gavs ut i flera upp­lagor där vissa stavningar och ­principer reviderades efter synpunkter från medlemmarna. Ännu mer detaljerade blev riktlinjerna i 1887 års Rättstavningslära ock ordlista som Adolf Noreen utarbetade tillsammans med Rolf Arpi. Även här var grundprincipen att uttalet skulle styra stavningen. Och när uttalet skiftade i olika dialekter – som när ”gröt i södra Sverge uttalas med ’skårrning’” – var det inget större bekymmer: ”Emellertid äro dessa avvikelser i jud äj större, än att en ock samma beteckning i skrift utan olägenhet kann användas.” Här rekommenderades bland annat stavningar som abbårre, afisj, alé, allsjöns, ambasad och ambitsjon.

Adolf Noreens intresse av att omdana stavningen handlade inte bara om principer som kunde tillämpas inom skolan, pressen och myndigheterna. I en studie vände han sig även mot ”dekorerade familjenamn” som Wijkander, Lundehll och Noréen: ”Dessa utgöras nämligen i regeln av antikviteter, äkta eller – mer eller mindre stilenligt – eftergjorda, till en mindre del av jämförelsevis modernt utländskt gods, importerat eller hemmagjort med falsk ursprungsbeteckning, vald i känslan av att det ­främmande just såsom sådant för mången gäller som skönt.”

Bättre vore det att skriva ­Fredbärj, Andärsson, Jakopsson, Petterssån, Svänsson och Kalsån – en typ av stavningar som krävde ett ”sinne för den nakna människans skönhet för att till fullo uppskatta den enkla fägringen i dylika namn”. Ändå var inte Adolf Noreen lika kategorisk när det gällde just efternamn. Det var bara ”en fanatisk och doktrinär nystavare” som inte kunde ”otvunget medge, att Creutz och Coyet äro bra mycket vackrare än Kröjts och Kåjätt skulle vara”.

Moteld kom bland annat från Esaias Tegnér den yngre. I skriften ­Natur och onatur i fråga om svensk rättstavning från 1886 dissekerade han Adolf Noreens förslag. Han konstaterade också att Johan August Lundell – som hållit flera uppmärksammade föreläsningar i Rättstavningssällskapets regi – lämnat styrelsen efter oenigheter om vidden av reformplanerna. Avhoppet antydde enligt Esaias Tegnér att inte ens mer förnuftiga reformvänner var så radikala som Adolf Noreen.

För honom var Rättstavningssällskapets hållning alltför principiell. Om deras ”omskapning” skulle upphöjas till norm skulle det ”bilda en värklig klyfta mellan det yngre släktet och det äldre, mellan den tid som kommer och de århundraden som gått”.

Esaias Tegnér jämförde med hur en text från 1600-talet framstod för den tidens läsare. Han hävdade att den äldre stavningen ”skrämmer oss” när th och t användes för d i then och tin och med skrivsätt som böllia, intil des at och sampt medh: ”Men afståndet mellan denna tids skrift och vår är mindre än mellan vår skrift och den som nu är satt på dagordningen.”

När det gällde stavning var det enligt Esaias Tegnér ”icke blott tryggast, det är till och med rättast att icke vilja på en gång reformera allt för mycket”. Hans åsikt var att ”revolutioner, som ske oförmärkt, äro i vanliga fall vida bättre än de som försiggå med buller och brak”. Han underströk också att barn direkt skulle komma i kontakt med den reformerade stavningen: ”Redan den första bok, som sättes i barnets hand, skall, om sällskapet håller fast vid sitt ursprungliga beslut och lyckas bringa det till utförande, erhålla en ny titel: den skall icke längre heta en Abc-bok utan en Abd-bok. Tecknet c skall då icke ega större rätt till en plats i vårt alfabet än t. ex. det tyska ü”.

Men Adolf Noreen fick också eld­under­stöd i striden. Erik Henrik Lind hävdade i svarsskriften Rättstavning eller vrångstavning? att vissa föreslagna förändringar – som att alltid skriva j-­ljudet med j – tillhörde dom som var ”föga förberedda och kann därför icke ännu påräkna stöd från det moderata hållet”. Annat var det med att skrota v-ljudets stavning med f och fv eftersom det ”i alla tider varit föremål för ogillande och angrepp”. Att ersätta x med ks och att i större utsträckning skriva e-ljudet med ä var andra tankar som Esaias Tegnér motsatte sig men som enligt Erik Henrik Lind hade goda framtidsutsikter.

Han uppmanade också svenskarna att sluta upp bakom åtminstone en del av Rättstavningssällskapets program: ”Hvar ock en, som skriver något, ock framför allt hvar ock en, som författar ock trycker något, kann i gärning främja stavningsreformen på det bästa möjliga sätt genom att ­använda ett eller annat slags nystavning. Det är vanans makt, som till stor del håller det gamla skrivbruket uppe; samma makt kann ­efter hand bliva ett stöd även för ett nyare och bättre sådant.”

Kanske var det kung Oscar II som avgjorde stavningskriget. Genom ett påbud upphöjdes 1889 års upplaga av SAOL till ledstjärna för stavningen i skolan. I Nystavaren konstaterade Rättstavningssällskapet att det trots allt fanns ljuspunkter. Stavning med kv lanserades nu som alternativ till qv i ord som qvinna, qvist och qvot samtidigt som bugt och magt ändrades till bukt och makt. Enligt Nystavaren var ”de icke så obetydliga framstegen i riktning mot ett mera fonetiskt stavsätt i själva den ordlista, som jenom nämda påbud fastställts till äfterrättelse, otvivelaktigt till huvudsaklig del … en följd av säll­skapets uppträdande”.

Adolf Noreen stämplade i skriften Rättskrifningens grunder från 1892 ändå detta som gammalstavning. När han jämförde Akademiens hållning i SAOL med nystavarnas program var skillnaden avsevärd. Ungefär var tionde bokstav skulle bytas ut om Rättstavningssällskapets förslag blev verklighet. Han exemplifierade bland annat med att nystava en passage ur Anders Fryxells Berättelser ur den svenska historien: ”Uti slutet av novämber kåm Gustaf upp till Dalarna, för att vara otjännd hade hann hos en bonde avlaggt sinn härredräkt, rundklippt sitt hår, klätt sig med trind hatt åkk kårt vadmalströja åkk jikk ­sedan med yksa på akseln lik bonddrängarna åmkring åkk sökte arbete.”

Men utsikterna för en mer genom­gripande reform hade ”betydligt mörknat” även om Rättstavningssällskapet ”dåck icke uppjivit arbetet för det mål det föresatt sig”. När Adolf Noreen på nyårsafton 1892 summerade dom tre senaste årens verksamhet noterade han även att fyra lokalavdelningar hade upplösts och att ett stort rättstavningsmöte i Stockholm samma år inte blivit ”så talrikt besökt, som man havt anledning att håppas”. Sju år senare upphörde utgivningen av Nystavaren.

Visst fortsatte debatten i stavningsfrågan. Men engagemanget för en mer genomgripande omstöpning svalnade. I stället var det mindre omfattande nyheter som diskuterades. I 1906 års stavningsreform blev hvad, hvete och hvirfvel till vad, vete och virvel sam­tidigt som rödt och godt blev rött och gott medan haft – som ett enda undantag i strid mot reformens ­grundprincip – inte ändrades till den av Adolf Noreen föredragna stavningen havt. Med hjälp från Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige ­förmedlades den nya normen till ­eleverna samtidigt som ecklesiastikminister Fridtjuv Berg med vissa undantag gjorde 1900 års upplaga av SAOL till ”grund för undervisningen i svensk rättskrifning”. Ett liknande påbud gjordes 1912 för myndighetsspråket.

Svenska Akademien var inte alls förtjust i alla nyheterna. Inte minst fanns ett motstånd mot skrivningen av t-ljudet. Men oviljan att ge ut en ny upplaga av SAOL skräddarsydd efter stavningsreformen hotade ordlistans ställning. Lösningen blev 1916 års Ordförteckning över svenska språket – en tunnare ordlista avsedd för skolan. Och när väl en ny upplaga av SAOL utkom 1923 listades rödt och godt alltjämt som varianter. Det skulle dröja till 1950 innan dom ströks ur SAOL.

1906 års stavningsreform innebar ingen fred i stavningskriget. I stället ändrades konfliktlinjerna. Vissa reformister såg den som ett första steg mot fler förändringar för en mer ljudenlig stavning. Andra betraktade i praktiken Fridtjuv Bergs beslut som ett ingrepp i en domän som inte var politikens område.

Längst gick en eller flera anonyma ”språkforskare” i ett angrepp ­publicerat 1913 i Svenska språkföreningens tidskrift. Under rubriken ”De senaste språkförfalskningarna inför riksdagen och svenska folket” buntades Adolf ­Noreen och hans ”fonetiska ’pigstafning’” ihop med en ganska modest reform­förespråkare som Esaias Tegnér, den radikalare ­Johan August Lundell och Fridtjuv Berg som anklagades för att med stavningen som redskap försöka ”fylla sin sociala klyfta mellan bildade och obildade i samhället”.

Försvenskad stavning av tusentals lånord i SAOL hade enligt artikeln bidragit till att ”det svenska kulturspråket” hade kollapsat ”till det barbariska chaos och upplösningstillstånd, hvari det nu till vår harm och nesa ­befinner sig i”. Om Akademien hade vägrat lyssna på reformsinnade språkvetare ”hade den svenska nationen säkerligen undgått all denna bedröfliga ­förödelse af språket och förspillandet af de ­viktigaste nationella kulturintressen”.

Esaias Tegnér ansågs ha ”perversa åsikter om framtidsspråket” som ledde till att ”alla vädrens andar skulle släppas lösa till en reformatorisk häxdans i ordlistorna och svenska språket”. Och Fridtjuv Berg påstods ha tystat alla kritiska röster och enbart ha lyssnat till ”lika ensidigt fanatiska” personer – något som i sin tur dömdes ut som ”ett administrativt gyckel­spel, som stötte på skandal”. Det enda botemedlet var ett slags mot­reform som skulle innebära ”den svenska språkhäfdens befrielse från det personliga godtycket och våldsregementet”.

Försöken att vrida tillbaka utveck­lingen misslyckades. Men det gjorde också försöken att genomföra fler och större reformer. Möjligen var 1906 års reform så lagom att många kunde förlika sig med den och så rotad i debatten att alla utom dom mest högljudda kritikerna i ytterkanterna tystnade.

Missnöjet försvann inte. Däremot lyckades varken dom som ville gå längre eller gå bakåt samla tillräckligt stöd för att ställa frågan på sin spets.

Inom lärarkåren knorrades och morrades det dock en hel del om inkonsekvenser och underligheter. Folkskollärarnas skriftspråkskommitté instiftades 1932 med målet att utarbeta en ny stavningsnorm som skulle användas i skolan. Förslaget hade två delar. Den ena innefattade bland annat att godta kortformer av verben som la, sa och ska, tillåta stavningsvarianter som mej, dej och sej samt acceptera användning av verbens singularformer även för plural – alltså ett skifte från vi gå och vi vilja till vi går och vi vill. Den andra gällde stavningen där bland annat j-ljudet och sj-ljudet konsekvent skulle stavas med j respektive sj som i säja och sjärna samtidigt som ”obehövliga” tecken – bokstäver som inte representerade egna ljud som q, x och z – skulle strykas ur alfabetet.

I Svensk rättstavning – ­principutredning gav sig Johan August Lundell 1934 åter in i debatten. I skriften försökte han reda ut det mesta som han inte ansåg hade åtgärdats genom 1906 års stavningsreform. Han ville införa en särskild bokstav för sj-ljudet, stryka stumma bokstäver i ord som hjärta, ­gjorde och värld för att i stället stava järta, jorde och värd samt fasa ut bok­stäverna c, z och x och skrivsätt som civil, zink och växa till förmån för sivil, sink och väksa.

Efter att ha varit oense med Adolf ­Noreen i en del frågor ett knappt halv­sekel tidigare framstod nu Johan August Lundell som en omstörtande ­reformist. I utkastet från Folkskollärarnas skriftspråkskommitté fann han också ett program som till stora delar kunde härledas tillbaka till Rättstavningssällskapets idéer.

En annan tongivande debattör var Gideon Danell. I 1935 års Till frågan om en skriftspråkreform avfärdade han kommitténs förslag och såg det som en förlängning av ”den beundrade mästaren” Adolf Noreens tankar. Om det bara hade varit möjligt hade han gärna rivit upp delar av 1906 års stavningsreform. Han hävdade att det inte var skolans sak att reformera stavningen. Den skulle ”nöja sig med en tjänande roll”. I stället var det ”våra författare, främst de stora, de av ’hela folket’ lästa” som skulle forma normerna för skriften.

I februari 1943 presenterade folkskollärarna ett reviderat förslag till stavningsreform. Grunddragen från det utkast som lanserades 1932 fanns kvar. Tax, ljud och sova skulle till exempel bli taks, jud och såva. Möjligen berodde riksdagens svala intresse för frågan på att det togs fram under en tid när andra världskriget dominerade den politiska debatten. Reformen nådde inte ens fram till en omröstning i riksdagen.

Inga förslag på genomgripande förändringar som har presenterats sedan dess har varit i närheten av att bli verklighet. Undantaget är slopandet av ­verbens plural­former – men det skulle dröja till 1952 innan Skolöverstyrelsen efter ­några år med parallella system och ivriga propåer även från Modersmålslärarnas förening kapitulerade inför införandet av singularformer som enhetsformer.

Det har alltså gått 140 år sedan Rättstavningssällskapet grundades. Visserligen fick inte Adolf Noreen sin refårm. Men han gjorde djupa avtryck i debatten och påverkade nog också en hel del av förändringarna som ändå gjordes i stavningen under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Arvet från honom var dessutom tydligt i senare förslag att reformera stavningen. Och i Uppsala finns än i dag Adolf Noreen-sällskapet som genom en konferens i somras högtidlighöll att det var hundra år sedan han avled. Sällskapet ger dessutom ut Språk och stil som är en av få vetenskapliga tidskrifter både på och om svenska språket.

En av Rättstavningssällskapets alla praktiker som så småningom fick anpassa sig var Otto Anderberg. 1891 anställdes han som lärare vid Eslöfs enskilda elementarskola för gossar för att två år senare gå vidare till Ystads elementarlärovärk. Därefter fortsatte han att klättra på karriärstegen.

Språkintresset sinade inte. Han reste ibland runt och föreläste om allt från bibelöversättaren Olaus Petri och folketymologier till utrikespolitiska ämnen som Kina och Transvaal – ett då omstritt område som senare skulle ingå i Sydafrika. Men det var den till stor del av Svenska Akademien och Fridtjuv Berg dikterade stavningen som han och generationer av lärare och elever tvingades hålla sig till i skolan.

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.

Läs mer om svenskans stavningsstrider:
Fejden som födde ett facit
Drömmen om judenlig stavning
Det stavas revolution!

Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.