”Rösten är verktyget – inte batongen”

Claes Trotzig, polis i Lidingö

 

”Jag ska ju inte bli någon opera­sångare som behöver stå och värma upp mig så här. Så tänkte jag när jag var hos logopeden och fick göra en massa övningar.

 

När jag varit där kändes det helt klart bättre i rösten, men sedan ramlade jag in i mina gamla vanor igen och slarvade med övningarna.

 

Men jag lärde mig att inte harkla mig för mycket, utan att dricka vatten i stället. Och jag tänker på andningen när jag talar. Jag gör lite fler pauser, så att andningen hänger med och kan hjälpa till.

 

Det var min fru som påpekade att jag var hes, och att jag hostade och harklade mig mycket. Det kliar i halsen, och så hostar man till. Det är inget man tänker på själv, men omgivningen märker det.

 

Jag gick till en öron-näsa-hals-läkare som konstaterade att jag har små knutor på stämbanden. Men de är för små för att det ska vara värt risken att operera.

 

Jag ansvarar för utredningar och talar nästan hela dagarna, med kolleger, målsägande, misstänkta, journalister och allmänheten, antingen här  på stationen eller i telefon.  Ett förhör kan pågå i allt från tio minuter till flera timmar. Som polis är det verkligen rösten som är verktyget – inte batong­en. Min röst är mer ansträngd nu än när jag var yngre. Men jag vet inte hur mycket som beror på jobbet. Det kanske är en ålderskrämpa också.”