Rosling – kung av fakta

Läkaren och forskaren Hans Rosling kunde trollbinda vilken publik som helst. Men hans fantastiska fakta var egentligen bara gammal skåpmat som vem som helst kunde googla fram – men sedda ur nya, överraskande vinklar. Presentationen var allt. Hans Rosling var en mästerestradör.

Och han hade samma förmåga att fängsla oss med text som med tal och Powerpoint. Innehållet i den postumt utgivna boken Factfulness – tio knep som hjälper dig att förstå världen är enkelt sammanfattat. Vi ska se världen som den är: befolkningsutveckling, läskunnighet, extrem fattigdom, barnadödlighet med mera är faktorer som – trots våra fasta föreställningar om motsatsen – utvecklas i gynnsam riktning.

Men för att se sanningen måste vi överlista både mediala och mentala fällor. Hans Rosling hjälper oss att se ljuset.

Hittills bara hyllande ord, drypande subjektiva. Kan jag stå för dem? Skriver Hans Rosling bra, eller är jag bara imponerad av estradören?

Nej, god informationstext är inte något subjektivt. Vi vet tillräckligt om de mentala processer som styr läsning för att kunna sätta fingret på objektiva fakta i texten. I Hans Roslings anda. Och varför inte hantera fakta med siffror och diagram? I Hans Roslings anda.

Naturligtvis kan varje läsare med egna ögon se många av hans starka sidor: hans personliga tilltal, slående exempel och bjärta kontraster mellan tro och vetande. Men här handlar det om Hans Roslings mer dolda kvaliteter.

Regel 1A för informationsprosa: det är fakta som ska tala. Språket ska vara en så osynlig förpackning som möjligt. Varje formulering som observeras för sin egen skull drar uppmärksamhet från fakta till form.

Enligt en lång tradition karakteriserar vi texter med två lätträknade mått: ordlängd och meningslängd – som skapat för ett diagram indelat i fyra fält: korta ord i korta meningar blir mest ”bla, bla, bla-hörnet” nere till vänster; långa ord i korta meningar är teknokraternas hörn uppe till vänster, där de kan korvstoppa läsaren med tunga termer utan resonemang; långa ord i långa meningar är byråkraternas hörn uppe till höger; korta ord i långa meningar är berättarens sätt att i värdigt tempo presentera lättsmält information. Var ligger nu Rosling bland dessa extremer?

Hans meningar är 14,5 ord långa och hans ord är 5,2 tecken långa. Närmare riksgenomsnittet kan ingen komma. Hans Rosling ligger perfekt i mitten.

Men det betyder inte att Roslings texter är nollställda. Ett enkelt sätt att ta temperaturen på texter är att gå på det allra mest centrala: formorden som ingen – utom ett datorprogram – lägger märke till. Anledningen är att ord som att, och, men med flera är tusen, ofta tiotusen gånger vanligare än andra ord i en genomsnittlig text.

Det går 2 200 och på ett svält i Roslings bok, och ändå är svält ett huvudtema i boken. Dessutom står dessa små betydelselösa ord för själva finmotoriken i texten, och är därför oerhört avslöjande. Här stannar jag vid fördelningen mellan en/den och att/och.

”En/den-kvoten” mäter ambitionen att tugga om gammalt respektive att presentera nytt. Jämför den svenska modellen (som vi alla har hört om till leda) med en svensk modell (något nytt att bli nyfiken på). En hög en/den-kvot speglar alltså textens vinkling mot nyheter.

”Att/och-kvoten”, å sin sida, mäter något ännu djupare. Och lägger en faktabit till andra faktabitar: gin och tonic; slit och släp; vi äter, och sen går vi på bio etcetera.

Att anger i stället samband: så att, för att, därför att, tycker att och så vidare: ”De flesta tycker att det är inspirerande att inse hur världen ser ut”, skriver Hans Rosling.

Och är nämna medan att är resonera. En hög att/och-kvot visar ett en starkare vilja att resonera än att rabbla.

Om vi lägger in dessa två kvoter i ett fyrfältsdiagram får vi två dimensioner: vertikalt en/den, det vill säga nytt mot gammalt, och horisontellt att/och, det vill säga nämna mot resonera.

Varje skribent kan då positionera sig mer eller mindre extremt: överst till vänster: nämna nytt utan diskussion, det vill säga matter of fact; överst till höger: resonera om nytt; nederst till vänster: mer av samma; nederst till höger: resonera om gammalt.

Och var hamnar då Rosling?

Hans Roslings att/och-kvot var 1,1 och en/den-kvoten var 1,6, det vill säga att han hade 60 procent fler en än den. Vi kan jämföra med Sveriges partiledares Almedalstal: ingen tog sig upp på Hans Roslings nivå. De låg alla nederst till vänster i fyrfältaren.

Sverigedemokraterna hade visserligen en del nytt, men tji resonemang; Socialdemokraterna och Moderaterna var lika som bär: inget nytt och inga resonemang.

En text som är för koncentrerad blir tung, eller till och med obegriplig. Men en text som är för tunn blir tråkig. Packningen av information är ett mått på hur författaren anpassar sig till läsaren.

Ett traditionellt mått på informationspackning är nominalkvoten, NQ. Det är kvoten av alla informationskoncentrerande ordklasser dividerad med informationsupprepande ordklasser.

Substantiv, particip och prepositioner beskrivs som täta på information. Varför? Jo, substantiv, till att börja med, är textens betydelsemässiga, semantiska, hårdvara. De är fulla med innehåll. Hälsa, utveckling, statistik och medellivslängd är några av de substantiv som Hans Rosling ofta använder. Participen, i sin tur, koncentrerar. Hans Rosling skriver till exempel att han älskar cirkus – att se jonglörer kasta ”vrålande motorsågar i luften”. Participen vrålande är en sammandragning av frasen som vrålar. Och i ”utrotningshotade arter” är participen utrotningshotade ett koncentrat av frasen som hotas av utrotning.

Vidare är prepositioner hårdvaluta, eftersom de bygger upp längre och exaktare fraser. Hans Rosling skriver till exempel om ”berättelser”, men inte vilka berättelser som helst, utan ”berättelser om konflikter”, men inte vilka konflikter som helst, utan konflikter mellan två parter. Med hjälp av prepositioner kan fraser bli hur långa och innehållstäta som helst.

Verb, pronomen och adverb, däremot, ses som informationsupprepande, eller informationsförtunnande. Självklart, eftersom pronomen och adverb normalt inte har någon ”egen” betydelse utanför sammanhanget. Satsen
Jag bor här är meningslös för den som inte vem jag är och var här ligger.

Det verkar kanske konstigare att se verben som informationstunna – de innehåller väl ganska mycket information? Ja, huvudverb som planera, programmera och faktagranska, är visserligen tunga på information, men faktum är att mer än hälften av alla verb i en text är så kallade hjälpverb, sådana som tillsammans med huvudverbet till exempel anger tempus, bildar passiv form eller modifierar yttrandet på annat sätt. I meningen Man måste faktagranska är exempelvis måste ett hjälpverb.

Andra ordklasser räknas inte in i uträkningen av NQ, eftersom de inte är lika profilerade.

Formeln för NQ ser alltså ut så här:

Det kan vara lite pilligt att räkna ut NQ, men ett exempel ur Hans Roslings bok Factfulness får visa. Substantiv, particip och prepositioner är understrukna. Verb, pronomen och adverb är kursiva.

Gapinstinkten får oss att föreställa oss tvådelning där det egentligen finns en kontinuerlig spridning, skillnader där det finns likheter och konflikter där det finns samförstånd. Det är den första instinkten på vår lista eftersom den är så vanlig och så fundamentalt förvränger data. Om du ser på nyheterna i kväll eller går till en lobbygrupps hemsida kommer du förmodligen att lägga märke till berättelser om konflikter mellan två grupper eller fraser som ”de växande klyftorna”.

I detta stycke har vi 28 informationsbärande och 30 informationsförtunnande ord – alltså NQ 0,9.

Räknat på ett längre textparti har Hans Rosling NQ 1,1, det vill säga strax över balanspunkten 1,0. Han är inte för informationspackad för att bli svår och inte för informationstunn för att bli tråkig.

I Hans Roslings text bygger meningarna upp texten – inte som statiska legobitar utan som en dynamisk process där mening 1 skapar en brygga till mening 2 som i sin tur skapar en brygga till mening 3 och så vidare.

Detta ideal kan realiseras på två sätt:

Urstark brygga

1. Meningar bygger en text.
2. Denna skapar information.
3. Och informationen är meningen med alltihopa.

Ursvag brygga

1. Textlingvistiken studerar informationsdynamik.
2. Meningar bygger upp texten.
3. Sambanden är intressanta.

Ideal och ideal? Den urstarka varianten är övertydlig, kanske till och med mästrande, och den ursvaga tycks lägga över all mental möda på läsaren. Idealet ligger förstås i mitten, och det kan man räkna: en stark brygga ger 2 poäng, en svag brygga ger 1 poäng. (Ingen brygga ger 0 poäng.)

Men vad är då en svag brygga? Jo, allt mellan en stark brygga och ingen brygga: associationer, allmän kunskap och till och med hopp i tankegången.

Nå, hur dynamisk är då Hans Rosling?

Textutdraget om ”gapinstinkten” ovan innehåller till exempel tre meningar. Mellan 1 och 2 råder det stark bindning. I mening 2: ”Det är den första instinkten på vår lista …”, syftar Det tillbaka på mening 1.

Men mening 3 kommer utan någon synlig övergång: ”Om du ser på nyheterna i kväll eller går till en lobbygrupps hemsida …”

Medeltalet blir 1. Slumpvis blir det samma värde om man räknar på ett väsentligt större avsnitt, hela kapitel 3. Alltså: Hans Roslings text är dynamisk, men dynamiken blir aldrig påträngande.

Hans Rosling hade svart bälte i informationsskrivande. Hans text sticker inte ut. Den balanserar mellan packat och tunt, mellan stark och svag bindning, medan den gör sitt jobb: resonerar om nya fakta.

Men kan detta generaliseras? Kan mina algoritmer ersätta den akademi som i år inte ens har fått utse Nobelpristagare i litteratur? Tyvärr inte. Vi är ganska överens om vad informationsprosa ska ge oss, men fiktionsprosa har vidare ramar, friare uttrycksmedel och oförutsägbara effekter. Jag får jobba på nya algoritmer.

Lars Melin är docent i svenska vid Stockholms universitet och populärvetenskaplig skribent.