Pass upp i pratshowen, politiker!

”Fredrik, vad är det mest romantiska du har gjort?” Programledaren Fredrik Skavlan lutar sig fram när han ställer frågan till dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt. Denne väntar några sekunder och säger sedan ”Oj, här får man passa sig …” skrattar till och fortsätter med några oklara och lösryckta kommentarer, utan att egentligen svara på frågan.

En politiker i dag vet för det mesta var hon eller han ska dra sin gräns i olika former av medier där underhållning och politik blandas. Det rör sig om en balansgång mellan genomslag på löpsedlar och politisk trovärdighet. När samtalet tar vid, har den erfarna politikern kontroll över vad som inryms i den önskade politiska personan.

Vi har vant oss vid att se högt uppsatta politiker i pratshowernas soffor. Det verkar helt enkelt ingå i arbetet för den som sitter i regeringen eller är partiledare att delta i program som SVT:s Skavlan. Politiker bjuds in för att samtala med en programledare om mer eller mindre personliga ämnen, som om de  var inbjudna som privatpersoner.

Samtidigt är de gäster i pratshower just för att de har det ämbete som de har. Resultatet blir en förhandling i samtalet om var gränsen går mellan politikerrollen och den privata rollen. Inom medievetenskapen associeras pratshowerna med så kallad politainment, ett begrepp som innebär just denna blandning, och som fyller en funktion för såväl medier som för politiker. Medierna utnyttjar den politiska vardagen för att göra underhållning, och politiker deltar för att föra fram vissa frågor eller för att bygga upp sin politiska image.

Skavlan är Sveriges genom tiderna mest populära pratshow. Den startade 2009 och fick med tiden imponerande tittarsiffror på upp till två miljoner per avsnitt. Det är en typ av program där politiker, kändisar, artister och experter mixas. Programmet har en påtaglig studiokaraktär. Gäster och programledare sitter upphöjda på ett podium och det finns en studiopublik. Interaktionen med publiken begränsas till blickar, skratt och applåder. Den tydliga studionärvaron bidrar till känslan av intervju, snarare än ett vardagligt och trivsamt samtal i en soffa i en hemliknande miljö. Det är aldrig mer än en politiker i ett program, varför politisk debatt aldrig uppstår.

I jämförelse med andra pratshower, som Robins eller Sen kväll med Luuk, så har Skavlan ingen uttalad humorinriktning. Programledarens utmaning är att på bästa sändningstid genomföra ett intervjuliknande samtal som roar. Det som sägs i programmet blir ofta löpsedlar och stora rubriker i tidningarna.

Fredrik Skavlans metod för att locka fram det personliga är att ställa en fråga där han placerar den gästande politikern på en verklig plats i ett sammanhang som är kopplat till det politiska arbetet.

I början av samtalet med Fredrik Reinfeldt, alltså före frågan om hans romantiska sida, tar Skavlan upp mötet med den dåvarande tyska förbundskanslern Angela Merkel när hon var på besök i Sverige. Skavlan placerar dem i den klassiska roddbåten ute på den officiella rekreationsbostaden Harpsund. Väl placerad där, ger Fredrik Reinfeldt en utförlig beskrivning. Han återger detaljer om hur Harpsundsjön var helt stilla och hur solen speglade sig i vattnet. Han fortsätter: ”Det låg liksom spegelplant och hon (Merkel) är ändå redo för att ta över om det är så att jag skulle få problem med årorna.” Ingenting dramatiskt händer egentligen i berättelsen om roddturen. I stället delar Fredrik Reinfeldt med sig av sina personliga reflektioner över händelsen. Han säger ”det var hemskt bra” och ”jag kände att hon också var väldigt nöjd med detta. Att få uppleva det.”.

Fredrik Reinfeldt svarar alltså med detaljer om hur det såg ut och vad han kände och erfor under roddturen. På så vis framträder han i rollen som privatperson i samtalet. Publiken får följa med bakom kulisserna och dela statsministerns upplevelse av det officiella mötet.

Intervjun fortsätter med att Skavlan frågar vad Fredrik Reinfeldt bjöd Angela Merkel på. Han berättar då att de hade fått tips om att hon tycker om ”tungt, svårdrickbart vin, rött, och riktig mögelost”. Detta ställdes fram tillsammans med ”två tre kex”. Fredrik Reinfeldt fortsätter med att han själv inte tycker om vare sig rödvin eller dessertost, ”ostar som kryper”. ”Så in kom öl och jordnötter, så jag sitter med öl och jordnötter och Angela Merkel med vin och mögelost.” Han avslutar med ”men det gick bra, ja nej trevligt”.

Här framstår Fredrik Reinfeldt som en ganska vanlig person. Han är lite tafatt, men löser ett vardagligt problem. Han gillar inte delikatesser, utan dricker öl och äter jordnötter som vilken snubbe som helst. I samtalet om Angela Merkels besök på Harpsund behövs ingen förhandling. Ur programledarens synvinkel är det personligt och underhållande. För statsministern är det helt enkelt på rätt sida gränsen för vad han vill bjuda på av sin person. Det blir till och med ett sätt för honom att presentera en glimt av sitt privata jag inom ramen för sitt ämbete.

Med samma metod intervjuar Fredrik Skavlan Margot Wallström när hon kommer till studion under sin tid i FN. I samtalet placerar Skavlan henne i FN-skrapan, där generalförsamlingen möts, och han frågar hur det är att vara där. Han säger ”kan du berätta …” och Margot Wallström svarar:

”Varje september månad så pågår generalförsamlingens möte och i år är det dessutom ett toppmöte om migration och flyktingar, och man märker det inne i huset på det sättet att ju viktigare du är desto större delegation har du som följer med som bär dina pärmar och väskor och ser till att göra ... flytta på folk och se till att de kommer fram och så. Så det här är presidenter och statsministrar och ministrar och viktiga människor.”

Hennes svar är kopplat till det politiska uppdraget, men med observationer av vardagsnära detaljer om pärmar och väskor, och en personlig reflektion över händelsen. Genom att än en gång få komma in bakom de politiska kulisserna får tv-publiken uppleva det som den intervjuade politikern ser och tänker.

Men när frågorna leder vidare till det mer privata, så blir det stopp. Programledaren säger till Margot Wallström ”du är ju blyg”, varpå hon svarar ”jaaa …”, och tystnar, tittar på honom och väntar på nästa fråga. Med sin tystnad och det uteblivna svaret signalerar hon ”hit men inte längre”.

Nästa drag i intervjun blir att Fredrik Skavlan tar ett steg tillbaka och frågar om något som är mer politiskt orienterat. På så vis får han samtalet att fortsätta. Förhandlingen om gränsen för hur långt in i den privata sfären som politikern vill släppa in programledaren blir tydlig.

Vid sidan av ett uteblivet svar så kan förhandlingen om gränsen mellan det politiska och det privata markeras genom att den intervjuade kommenterar själva frågan.

Under samtalet med Margot Wallström frågar Fredrik Skavlan vilken roll hon har haft i sin syskonskara på fem personer. Hennes svar blir ett kort ”eh …” och sedan en kommentar: ”Det här är en helt oväntad fråga.” Skavlan svarar då ett lite uppfordrande ”ja …”. Varpå publiken skrattar. Därefter avstannar samtalet. Gränsen har överskridits. På samma sätt kan man förstå Fredrik Reinfeldts kommentar ”Oj här får man passa sig” när han får frågan om sina romantiska erfarenheter. Samtalet tar stopp och Fredrik Skavlan får styra över till mer politikerorienterade frågor.

Politikerna håller sig alltså hårt på rätt sida gränsen mot det privata i pratshowerna. Men ibland ruckar de inte en millimeter på politikerrollen, hur mycket programledaren än försöker förhandla.

Detta gäller till exempel förre statsministern Stefan Löfven. 2014 har Stefan Löfven utlyst extra val, och samma vecka har han också slagit sig ner hos Skavlan. Fredrik Skavlan öppnar samtalet med ”Kan du berätta för oss, ta med oss in i rummet när beslutet togs? Hur gick det till?” Genom sitt vanliga knep med en rumslig placering vill han få i gång Stefan Löfvens berättelse om omvalet. Han försöker förflytta samtalet och ta med publiken genom uppmaningar och pronomen ”berätta för oss” och ”ta med oss”.

Och Stefan Löfven svarar genom att ange det faktiska rummet – ”regeringssammanträdesrummet” – där beslutet fattades, utan att flytta med publiken in i rummet. Inga rumsliga detaljer, inga synintryck, inga personliga reflektioner. I stället redogör han för de villkor som präglar den aktuella politiska situationen och den politiska processen under rådande parlamentariska läge. Han talar intensivt och länge och håller sig strikt till den politiska frågan. Han gör det i så hög grad att Fredrik Skavlan inte accepterar dominansen av det politiska, utan avbryter flera gånger genom formuleringar som ”rummet där du bestämmer dig”, alltså ”rummet” i bestämd form och pronomen som ”du” och ”dig”.

I exemplet med Stefan Löfven försöker programledaren att förhandla för att nå det personliga och för att få till ett underhållande samtal. Detta misslyckas upprepat.Stefan Löfven förhåller sig i stället till samtalet som om det var en politisk intervju. Han lämnar vid detta tillfälle aldrig ämbetet, aldrig det politiska. Att göra personliga reflektioner och iakttagelser hade kunnat skada medarbetare och göra den politiska situationen än värre. Här finns inte utrymme för det underhållande och privata. Det är troligtvis en klok avvägning från Stefan Lövens sida.

Politikerrollen har med åren gått från att vara strikt formell till att kräva en betydligt mjukare och personlig framtoning i vissa sammanhang för att vinna väljarnas sympatier. Det är på gott och ont; den politiker som råkar slappna av för mycket i samtalet riskerar att ”gå över gränsen” – och kan då bli stämplad som oseriös av både medier och väljare. I Skavlan har det aldrig hänt, men när Liberalernas dåvarande partiledare Nyamko Sabuni misstog en intervju i partiets egen Youtube-kanal för ett informellt kafferep, fick det stora konsekvenser. Hon småpratade om att hon skulle flytta till sitt lantställe och sedan vidare till Norge om krig skulle bryta ut i Sverige. Det misstaget ledde till slutet på hennes politiska karriär.

Som politiker gäller det alltså att, liksom Fredrik Reinfeldt, passa sig när samtalsfällorna gillras.

Gunilla Almström Persson är forskare i svenska och retorik vid Stockholms universitet.