Naturen skärper hennes uttryck

Naturen spelar ofta huvudrollen i Kerstin Ekmans böcker. Just nu skriver hon en biografi om en naturens man, en botanist, men framför allt entomolog – insektsforskare. På 1700-talet studerade han bland annat skadeinsekter på odlade grödor. Meningen är att boken ska bli en bred tidsskildring.

– Clas Bjerkander, som han hette, skrev om sin tid, som var frihetstiden, även om han levde dryga tjugo in i den gustavianska tiden: ”Då var allt levande och lustigt”. Jag använder denna fina lilla mening som titel på boken.

Då var allt levande och lustigt kommer ut till hösten. Grand final i skojarbranschen, från 2011, blev alltså inte den slutkläm på författarskapet som man kanske kunde tro av titeln att döma.

Kerstin Ekmans författar- skap började i deckargenren. Också i den spelade naturen en avgörande roll, men med tiden har den fått ta om möjligt ännu större plats i hennes böcker. De jämtländska fjällen och dess människor är framträdande i romaner som Händelser vid vatten och trilogin Vargskinnet. Och 2007 kom Herrarna i skogen. Med naturskildringarna följer en helt egen språkvärld.

– Både skogen och botaniken har fått mig att skärpa uttrycken, vara saklig och benämna det som lever och växer med de speciella ord och namn som finns inom dessa områden. Det vidgar mitt språkområde men också min uppfattningsförmåga. Det har också betytt mycket sorg över det som exploateras för hårt och helt enkelt försvinner.

Även språket försvinner, i sömlösa steg, med exploateringen. I Herrarna i skogen citerar Kerstin Ekman en tjänsteman som försöker utdöma ordet skog. Citatet av tjänstemannen väcker i sin tur tankar hos Ebba Lisberg Jensen, forskare i miljövetenskap. I en recension av Kerstin Ekmans bok skriver hon om de tyska filosoferna Theodor Adorno och Max Horkheimer, som i en ”svidande vidräkning” med moderniteten, hävdade att språket har förvandlat promenaden till motion och maten till kalorier, ungefär som den levande skogen i franskt och engelskt vardagsspråk har blivit rätt och slätt ’trä’.

”De enda ord som försvarar skogens värden mot avmystifieringen är vetenskapliga ord, som biologisk mångfald och biotop (ett ord som Ekman något syrligt menar att Naturskyddsföreningen ’släppt’ som namn på en skyddsvärd skog)”, skriver Ebba Lisberg Jensen.

Redan när kerstin ekman skrev Mörker och blåbärsris 1972 var hon, som titeln antyder, helt beroende av landskapet och tiden, men även av människorna – och dialekten.

– När människor talar sitt vardagsspråk och det är nytt för en, så sker det ett synskifte i hjärnan. Man ser dem på ett annat sätt. De är människor i en egen värld och man vill in i den världen.

Mörker och blåbärsris skrevs i den by i Ångermanland dit familjen hade flyttat. Där skrev hon också den uppmärksammade sviten Kvinnorna och staden, som inspirerats av utvecklingen i Katrineholm. De fyra romanerna som ingår i serien berättar om hur staden växte fram i industrialiseringens Sverige, samtidigt som en ”inre stad” – kvinnornas och barnens – tar form.

I Katrineholm växte Kerstin Ekman upp, men sörmländska har hon aldrig riktigt talat:

– Mina föräldrar lärde sig att tala utan de tjocka l:en och de diftongerade vokalerna. Men jag har kvar många talesätt och uttryck efter min farmor.

Dialekten är inte betydelsefull i Kvinnorna och staden. Desto viktigare i är den i de böcker som blev till i Jämtlands fjälltrakter. Till Valsjöbyn i nordvästra Jämtland flyttade Kerstin Ekman när maken inte längre var lektor vid dåvarande Mitthögskolan. Tidigare hade de varit där somrar och tidiga höstar. Här skrev hon, förutom Händelser vid vatten, de tre delarna i Vargskinnet: Guds barmhärtighet, som utspelar sig i Jämtland i början av seklet, Sista rompan och Skraplotter.

– Första gången jag hörde en riktigt gammal man tala i Valsjöbyn, sa han: ”Bjurn ha täji bra mä bjorsk för n’Börje.” Jag hade läst fornisländska så jag kunde översätta i huvudet: ’Bävern har tagit bra med björk för Börje.’ Och det var ju rätt. Min man hade stora bäverfällningar på sina skogsmarker vid sjön.

För tre år sedan kom Grand final i skojarbranschen. Där står inte naturen i fokus, utan läsaren får inblick i författarens splittrade personlighet.

Lillemor Troj får representera den offentliga författaren, den som uppsminkad blir intervjuad av glättiga journalister i tv-soffor och som väljs in i Svenska Akademien. Men hon bär på en hemlighet: hon skriver inte sina böcker själv. Det gör i stället den vulgära men talangfulla Barbro ”Babba” Andersson, som döljer sig bakom kulisserna, men som hotar med att avslöja sanningen.

Kerstin Ekman själv skyggar för offentligheten. Språktidningen har sedan begynnelsen velat intervjua henne, och när hon nu, till vår glädje, vill ställa upp, är det bara via mejl. ”Skicka dina frågor så ska jag svara utan alltför stort dröjsmål”, skrev hon. Och svarade snabbt gjorde hon.

I Grand final i skojarbranschen släppte Kerstin Ekman loss, och som läsare känner man att här har hon roat sig.

– Den var faktiskt riktigt rolig att skriva. Sedan kommer ju allt efterarbete. Men jag tycker om att arbeta med text, inte bara i det inledande lite euforiska stadiet. Jag är ju hantverkare också.

Framför allt är Kerstin Ekman en entusiastisk strykare. Det är rent av något av det hon uppskattar mest i skrivandet:

– Jag tycker det är roligt att skriva för hand, skriva in och korrigera, men framför allt stryka.

Kerstin Ekman kom till en viktig insikt om sitt skrivande i början av 1970-talet. Då förstod hon att det inte var henne det var fel på om hon tyckte att texten var dålig:

– Det var ju texten som behövde göras om eller strykas ner. Att jag hade en kritisk fakultet i hjärnan som fungerade var ju egentligen en tillgång och ingenting att vara ledsen för.

I övrigt har hon inte förändrat något i sitt sätt att skriva.

– Det är detsamma som från början. Jag tror att det är som för en instrumentalist. Man har lust för musiken och fingrar på så gott man kan. Likadant med mitt skrivande. Det fordrar ju också mycket övning innan det blir något som kan tryckas och det betyder ju åratal innan tanken på det ens kommer upp.

Efter Grand final i skojarbranschen har Kerstin Ekman också skrivit librettot till operan Jorun orm i öga, som uruppfördes 2013. Här har romanskrivande gett plats åt något annat.

– Operalibrettot var lyrik helt enkelt. Och det var väldigt roligt att återkomma till lyriken och få höra den sjungen i Marie Samuelssons tonsättning.

Jag frågade vad som var det värsta med att skriva och hon svarade:

– Något ”värsta” vet jag inte av. Som alla andra yrkesmänniskor börjar jag på morgonen och fortsätter framåt dagen.

Så skrev Kerstin Ekman i sitt mejl. Några tillägg hade hon inte.

Cecilia Christner Riad är redaktör på Modern Filosofi.