Monumentala stavfel varar länge
Det stora flertalet runstenar står i anslutning till kommunikationsnätet, det vill säga längs landvägar och vid vattenleder där många färdades. De stenar som finns vid vägar står ofta på speciella platser, som runstensbroar, vadplatser eller vägskäl.
I inskrifterna på två småländska runstenar är placeringen ganska exakt angiven i texten. På båda står att de restes vid vega moti, ’vägmötet’, alltså vid ett vägskäl. Detta ord mot, ’möte’, är samma ord som ingår i de många namn på avfarter som står på skyltar vid avfarter från motorvägar i vissa landsdelar.
Runstenarna har snarlika texter, trots att de inte ristats av samme runmästare och står ganska långt ifrån varandra: den ena nära Ljungby och den andra cirka sex mil söderut, någon mil sydost om Värnamo. Ljungbystenen påträffades vid Bräkentorpssjön och bär texten:
”Vesten gjorde detta minnesmärke efter Åsbjörn, sin bror, denna minnesvård vid vägmötet.”
Några spår av det omnämnda vägskälet finns inte i dag.
Den runsten som restes nära Värnamo står i Skaftarp i Rydaholms socken, i ett stenröse alldeles intill vägen. Redan i de äldsta uppgifterna från 1690 om den här runstenen kan man läsa att den ”ståår uthi Skaftarps giärde uppå ett röör”. Rör är ett gammalt ord för ’stenröse’. Genom att placera stenen i ett röse har man kanske velat förstärka intrycket av monument.
Ristaren har gjort sig skyldig till flera stavfel i texten, som börjar på stenens ena smalsida och sedan fortsätter på den korsprydda framsidan:
”Sven/Sten och Starke gjorde detta minnesmärke efter Gudmund, sin far, denna minnesvård vid vägmötet.”
I den förstnämnde sonens namn saknas den andra runan. Där står bara sen. Det är därför omöjligt att veta vilket av de båda mycket vanliga vikingatida namnen Sven eller Sten som avses. Konjunktionen och har fått en extra u-runa på slutet och den vanligt förekommande prepositionen efter har en e-runa där det borde ha stått en t-runa.
Runstenar är inte gravstenar utan minnesmonument. De fick sina platser så att många skulle kunna läsa och beundra dem. Det var säkert också betydelsefullt att många fick möjlighet att ta del av budskapet. Det kan ha varit ett sätt att kungöra vem som dött och vilka som var de rättmätiga arvingarna.
Att rista rätt var alltså väsentligt.
Marit Åhlén är intendent vid Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.
