Kallpratet leder oss in i värmen

Grannen närmar sig med stora kliv. Du hör stegen samtidigt som du är på väg ut och i färd med att låsa ytterdörren. Vad ska du göra?

Våra medmänniskor kan vi välja att hantera på olika sätt. Ett av dem är att – medvetet eller omedvetet – stänga dem ute och ägna oss åt våra egna tankar. Både du och grannen kanske är så stressade att ni bara uppmärksammar varandra i ögonvrån innan ni bägge rusar vidare i tillvaron.

Ett annat sätt att bemöta andra är att konfrontera dem, ventilera åsikter eller ställa personliga frågor. Ponera att grannens sambo försvann i en flyttbil för någon månad sedan. Den som vill gå direkt på väsentligheterna kan fråga: ”Jaha, är det skilsmässa på gång?” Såvida du och grannen inte är gamla vänner, kan denna fråga uppfattas som påflugen och kanske kränkande.

Så finns det ett tredje sätt, en verbal bro mellan att rusa vidare och konfrontationen: kallpratet. Det börjar med en bekräftelse: Jag har sett dig! Bekräftelsen kan stanna vid en hälsning och en snabb dialog eller resultera i ett längre samtal.

I Svensk ordbok definieras kallprat som ”samtal utan egentligt innehåll”. Definitionen har en negativ klang, liksom själva ordet kallprat – en kylig konversation. Och det allra vanligaste kallpratsämnet har typiskt nog också med temperatur att göra: vädret.

Journalisten Niklas Källner, känd från pratshowen Skavlan, har funderat så mycket på kallpratets karaktär och funktion att det har resulterat i en bok: Och bilen går bra? som kommer ut i dagarna. I den saluför han en varmare syn på kallpratet.

– Vi socialiserar oss med andra människor i flera steg – och kallpratet är det första steget. Det är ett verktyg som vi använder för att kalibrera oss mot varandra, och därigenom få en uppfattning om hur vi kan gå vidare. Är detta ett bra samtalsämne? Är det här för känsligt? Ska vi tala om det här i stället?

Steg för steg lotsar kallpratet alltså in dialogen på angelägnare, mer personliga ämnen.

– Det är som ett pussel som man lägger runt personen man pratar med. Om man väljer fel bit, testar man en annan. Den pusselbiten kanske passar ihop med nästa och så vidare.

Enligt Niklas Källner florerar en missuppfattning om att språk är och bör vara till för att överföra fakta mellan individer. Han nämner den polsk-brittiske antropologen Bronisław Malinowski, som lanserade begreppet fatisk kommunikation för att beskriva sådan dialog som inte syftar till informationsutbyte. Den fatiska kommunikationen är i stället av social karaktär och till för att upprätthålla relationer och band.

I stället för att föra över information mellan människor, ger kallpratet oss information om människor, menar Niklas Källner.

Hanna Söderlund, forskare i svenska vid Umeå universitet,

Också Hanna Söderlund, forskare i svenska vid Umeå universitet, vill öka förståelsen för kallprat.

– Det används av människor som är angelägna att bidra till en behaglig stämning när de möter andra. De tänker: ”Vi kanske inte känner varandra, men vi ska ändå försöka ha lite trevligt.” Det är en viktig förmåga – att kunna fylla tomrummen i tillvaron, säger hon.

Kallpratet är alltså en talang, något att bemästra. Ändå är det en baktalad och nedvärderad genre. Ytligt, tycker många, och ordbokens beskrivning accentuerar den etiketten: livet är för kort för att slösas bort på innehållslöst pladder. Om grannen är ensam och mår dåligt – varför linda in frågan i floskler? Varför inte gå direkt in på det viktiga?

En nyligen publicerad forskarstudie hävdar till och med att småprat borde bannlysas: människor blir lyckligare av att bara tala om djupa ting. Amerikanska forskare i psykologi och beteendeekonomi testade saken genom att arrangera en middagsbjudning där deltagarna dels inte kände varandra, dels blev strikt förbjudna att kallprata. I stället försågs de med konversationskort som erbjöd samtalsämnen som ”Vilken relation har du till Gud?”, ”Vad fruktar du mest i livet?” och ”Hur ska man förhindra självmord?” Resultatet blev, enligt forskarna, att gästerna gick därifrån som lyckligare människor.

Nu går vi ju sällan runt med en trave konversationskort i fickan – och det skulle onekligen kännas krystat att ta fram ett sådant varje gång vi vill få kontakt med en ny människa.

– Nej, kallpratet har fått ett oförtjänt dåligt namn. säger Niklas Källner med eftertryck. Den här sortens småprat hjälper i stället till att föra människor närmare varandra. Det öppnar dörrar.

Och kommentaren om att snön så hastigt blaskat bort kan successivt övergå i en diskussion om klimatförändringar.

Kallpratet kan också ha en psykologisk funktion, enligt Hanna Söderlund. Vid en svår situation, ett mindre tillbud, får det till exempel en lugnande effekt. Om det är stopp i tågtrafiken kan man vända sig till en medresenär och säga: ”Typiskt, nu är turen inställd igen.” Och bara genom att den tilltalade bekräftar med ett ”Ja, så är det ju alltid nuförtiden”, kan känslan av stress kanske minska, enligt Hanna Söderlund.

Sedan kan man välja att gå vidare i samtalet, fråga om personen vet vad som har hänt och vilka alternativa färdmedel som står till buds. Då byts kallpratet mot ren informationsöverföring.

Eller så kan man bli lite mer personlig och fråga vart hen är på väg. ”Och har du förresten sett den senaste omgången av På spåret?”

– Om vi tar oss tid att stanna upp och byta några ord, kan det gradvis generera intressanta berättelser som vi aldrig hade fått tillgång till annars, säger Niklas Källner.

Många uppfattar kallprat som svårt. Vad ska man egentligen säga? Niklas Källner har själv fått kämpa med sin kallpratstalang.

– Det handlar om att komma över en tröskel. I helgen skulle till exempel ett av mina barn spela i en hockeycup. Jag stod där på läktaren tillsammans med andra föräldrar som jag inte känner. Där hade jag ett val: antingen börjar jag prata med dem eller så struntar jag i det. Många gör valet att inte ta kontakt – och tidigare hade jag kanske också gjort det valet. Att prata med okända kräver en insats som mentalt kan kännas väldigt jobbig.

Men genom sitt arbete som journalist har Niklas Källner tillägnat sig förmågan att närma sig folk.

– Man ska inte vara rädd för det banala, understryker han. Jag har testat att slänga mig med plattityder och har märkt att det faktiskt får saker att hända. Människor blir glada!

Det gäller att ”hänga på”, notera namn och detaljer, och därigenom försöka få samtalet att flyta.

– Till exempel, om någon kommenterar hur kallt det är kan man fortsätta och säga: ”Ja det är så halt ute! Jag valde fel skor. Vilka skor har du? Är de bra? Var köpte du dem?” Ställ frågor, ge personen tid att svara, lyssna noga på svaret och spinn vidare på det, tipsar Niklas Källner.

Han liknar samtalet vid ett spel med en basketboll, där man kastar bollen mellan varandra.

– Ibland måste man våga hålla kvar bollen en stund.

Det går även att ”kallprata med kroppen”, menar Niklas Källner. I Skavlan praktiserar han ofta denna rätt okända konst. Innan han ställer sina – ibland mycket personliga – frågor till folk på gatan, försöker han gestikulera, öppna armarna, för att visa att han är totalt oförarglig – så att folk hinner läsa av honom. Detta får människor att slappna av och öppna sig, tror han.

Niklas Källner skiljer på svaga och starka band mellan människor. De starka banden är sådana som finns mellan familjemedlemmar, vänner och andra som står en nära. De svaga banden knyts mellan mer tillfälliga bekantskaper, kanske föräldrarna på hockeyläktaren, en gammal dam i kön på kaféet – eller grannen som vi brukar stöta på i trapphuset.

– De svaga banden är också värda att vårda, säger Niklas Källner. Den till synes enkla samvaron fyller en central funktion, som kan vidga våra perspektiv på tillvaron.

Det finns fler som försvarar kallpratet – som ju också benämns småprat, struntprat, pladder ... Språkvetaren Viveka Adelswärd har ägnat många år åt att studera samtal. Framför allt har hon intresserat sig för hur människor förstår och missförstår varandra när de samtalar. I boken Till struntpratets lov, som kom ut 2009, gör hon bland annat initierade förutsägelser om den digitala uppkopplingens konsekvenser: hon berör det som i dag har kommit att kallas filterbubblor. När de svaga sociala banden försummas till förmån för de starka, kan det ha konsekvenser för samhället i stort. Om samhället ”till största delen bestod av grupper som förenades med starka band skulle utbytet av information och tankar kunna stagnera. Den tillit och sammanhållning som finns inom sådana grupper skulle riskera att motsvaras av misstänksamhet och misstro mellan grupper”.

Viveka Adelswärd hänvisar till den amerikanska statsvetaren Robert Putnams teori om socialt kapital. I sin bok Bowling alone från 2000 diskuterar han hur ett minskande socialt engagemang kan leda till ett minskande politiskt engagemang. Att öka sin kommunikation med omvärlden via till exempel mobil och dator – och minska sociala kontakter i form av småprat ansikte mot ansikte – kan till och med vara farligt för demokratin.

Med tiden har dock dessa teorier nyanserats. För vissa har det till och med blivit lättare att delta i samhällsdebatten genom just internet.

Vissa lägen pockar mer än andra på att det ska kallpratas.

– Hur mycket tystnad man klarar av är både situationsbundet och kulturbundet, säger Hanna Söderlund. Om man skjutsar hem en bekant i bilen, känner man till exempel ofta en starkare press på att konversera än om man skjutsar en familjemedlem. Och på konferensminglet är det underförstått att deltagarna ska ”nätverka” – småprata med varandra och bygga upp ett kontaktnät.

På så vis än man generellt mer pratsam med dem man inte känner än med dem man känner väl. ”Pinsamma tystnader” är vanligare i situationer när de som samtalar inte är nära vänner.

En människas personlighet inverkar förstås också på kallpratsbenägenheten.

– Introverta människor är mer intresserade av djupa diskussioner än av kallprat. Extroverta har lättare att prata på, säger Hanna Söderlund.

Det växlar också i fråga om hur snabbt kallpratet närmar sig varmare breddgrader. En del byter bara några snabba repliker innan de ger sig in i elden, medan andra håller sig på randen ganska länge.

Kallpratet kan hur som helst inte pågå hur länge som helst. Antingen tar man upp skilsmässan till slut – eller pratar om hur tråkigt det är att grannar har så lite kontakt, och bjuder in grannen på fika.

Eller så skyndar man bara vidare nerför trappan.