Historien bakom ändelserna

Som språkvetare får man rätt ofta etymologiska frågor i stil med ”Varifrån kommer ordet fredagsmys?” Det svarar vi förstås så gärna på.

Det går att gå lite olika djupt i sitt svar, men ungefär så här: Fredagsmys är ett substantiv som är belagt sedan 1990. Ordet är en sammansättning av fredag (som i sig självt är en sammansättning) och mys. Substantivet mys är en så kallad kortavledning av verbet mysa. Avledningar brukar oftast innebära att man lägger till ett suffix för att skapa ett nytt ord, som när substantivet (ett) föl avleds till verbet (att) föla.

I kortavledningar hugger man i stället av något för att därigenom få ett nytt ord, som när verbet (att) spana ger upphov till det informella substantivet (ett) span. Mysa är alltså äldre än mys. Verbet mysa betydde i sin tur tidigare att ’le’. Ordet återfinns i norska i formen myse, men där har det en ännu mer ursprunglig betydelse, nämligen ’kisa’.

Ordet verkar ha alltså genomgått en ganska rejäl betydelseutveckling från ögonrörelser via munrörelser till den känsla man kan erfara i samband med sådana munrörelser. Det kanske inte är så långsökt ändå; jämför med grina, som kan betyda ’grimasera’, ’gråta’ och ’skratta’, beroende på vem man frågar. En mycket avlägsen släktning till mysa finner vi i det grekiska lånordet myopi ’närsynthet’.

Och så har vi fredag. Det är inte heller okomplicerat. Här har vi att göra med ett översättningslån. ”Vanliga” lån är ord som kotlett, ketchup och kebab, som i sin helhet lånats in i svenskan (och fått uttal och stavning anpassade). I översättningslån som kroppsbyggare och loppmarknad har vi i stället tagit de ingående delarna i bodybuilder och ­marché aux puces och översatt dem var för sig till svenska. Denna ­skillnad mellan inlåningssätt kan också ­studeras i finskan, där vi finner ett direktlån som korsteeni från svenskans skorsten, men också översättningslån som jalokivi från ­svenskans ädelsten.

I fallet fredag har någon sydlig ­germansk stam under folkvandringstiden tagit intryck av romarnas system med veckodagar, men i stället för att låna dies Veneris ’Venus dag’ rakt av associerade man Venus med Frigg, Odens hustru, och slog ihop hennes namn med sitt eget ord för ’dag’, som på den tiden bör ha hetat *dagaz. (Asterisken markerar att det rör sig om en åter­skapad form. Hade denna lånetrans­aktion skett lite senare, eller med nordbor direkt inblandade, hade man kanske i stället fastnat för Fröja.)

Sedan kan man förstås fortsätta med etymologin till Frigg och dag, men båda är lite oklara. Frigg föreslås ha något med kärlek eller frihet att göra; dag finns i alla germanska språk i skepnader som dagur, Tag och day, och eventuellt kommer det från den indoeuropeiska roten *d^heg^wh-, som betyder ungefär ’bränna’, vilket då rimligen syftar på solen.

Sådana spörsmål får vi som sagt lite då och då, men en fråga man så gott som aldrig får är ”Varifrån kommer -s i kastades?” En sådan synbarlig brist på intresse från allmänheten får inte stoppa en folkbildare. Här berättar jag därför om etymologier du kanske aldrig undrat över. Vi ska först se på ett verb, sedan på ett par substantiv.

Den passiva preteritumformen ­kastades, som i tallriken kastades ut ­genom fönstret, kan delas upp i bestånds­delarna kast, -a, -de och -s. Vi bryr oss här inte om rotmorfemet kast utan tar oss i stället an de följande ändelserna. Det kanske inte känns helt intuitivt att tänka på ­infinitivändelsen -a som separerad från kast, men åtminstone historiskt är det en rimlig analys. Morfemet -a har just ingen egen betydelse, utan markerar mest att det är ett verb vi har att göra med; nästan alla infinitiv slutar ju i standardsvenskan med ett -a. Man klarar sig egentligen rätt bra utan ett sådant påhäng, och den avhuggna formen kast går också att finna i många nordsvenska och alla finländska dialekter (ibland obligatoriskt, ibland optionellt).

Men varifrån kommer -a? I urnordiskan bör det ha hetat *-an. Det saknas tyvärr belägg för denna form, men i tyskan har man fortfarande verb som kommen och bezahlen, så vi kan vara trygga i antagandet att även urnordiskan hade ett n på sitt *-an. I både urnordiskan och urgermanskan före den verkar denna ändelse haft som uppgift att bilda verb. Speciellt mycket mer hittar vi inte om vi fortsätter till urindoeuropeiskan, så vi får väl lite förenklat säga att vi alltid har haft -a i någon form.

Mer spännande blir det när vi kommer till dåtidsändelsen -de. Den här ändelsen fanns inte i urindoeuropiskan. På den tiden böjde man sina verb huvudsakligen med hjälp av avljud, en sorts vokalväxling. Det är därför vi fortfarande säger dricka, drack, druckit och äta, åt, ätit. Dessa verb kallas, sedan den ena sagobrodern Jacob Grimm myntade termen, för starka verb. Hur det böjningsmönstret uppstod vet vi helt enkelt inte, utan så har vi ”alltid” gjort.

Den andra stora verbgruppen, till vilken kasta hör, kallas i stället svaga. Här har språkhistorikerna en viss aning om hur ändelsen kom till, efter att germanskan hade knoppats av från urindoeuropeiskan. I dessa ord låter man vokalen vara, och ­markerar i ­stället dåtidsbetydelsen med en ändelse. Denna kan få lite olika form, som i talade, sade, köpte och bodde – i några av släktspråken talaði, said, kaufte, boede och liknande.

Det gemensamma är att ändelsen innehåller ett dentalljud, alltså ett ljud som bildas med tungspetsen i närheten av tänderna. Det antagna ursprunget för detta -de är faktiskt ett annat verb, förmodligen släkt med engelska do och tyska tun. Man sade alltså ungefär ”kasta + ’göra’”, vilket lyssnaren uppfattade som att verbhändelsen ’kasta’ hade inträffat någon gång före talögonblicket. Med tiden kom detta en gång självständiga verb att ohjälpligt fastna på huvudverbet, och försvann därmed som ett eget ord.

Kanske kan man jämföra detta med hur en encellig varelse för ett par miljarder år sedan absorberade en bakterie och de tillsammans gav upphov till eukaryoterna, som till exempel vi människor. Bakterien sitter fort­farande där i varje cell i vår kropp, nu under beteckningen mitokondrie.

Processen att ett ord tappar sin egen roll och övergår till ett slags hjälpfunktion kallas för grammatikalisering. En sådan grammatikalisering inträffade för kanske 3 000 år sedan med -de. Av mycket senare datum är den grammatikalisering som ledde till passivändelsen -s. Då är vi ­nästan framme vid nutid, eller i alla fall medel­tid.

Här rör det sig om det reflexiva pronomenet sig (på fornsvenska sik) som har fastnat och fått en mer bunden roll. Det har i stora drag gått till så här (fast med fornsvenskt uttal): I en mening som Han kallar sig Torgny har sig en reflexiv roll, vilket visar att objektet sig är identiskt med subjektet Torgny. När sig sedan fastnade på verbet fick vi Han kallas Torgny (av grannarna), där -s har en passiverande roll, och subjektet Torgny inte längre har en lika aktiv roll. I fallet med svenskans -s är det ovanligt lätt för språkvetarna att rekonstruera händelseförloppet, när både det grammatikaliserade -s och dess ursprung sig lever kvar sida vid sida i språket.

Ungefär lika lätt går det att förklara former som solen och bordet, även om det finns detaljer att gå vilse bland. Här fungerar -en och -et som ett sätt att markera att bestämdhet, det vill säga att substantivet på något sätt är aktuellt, antingen genom att det redan nämnts eller att man förstår av samman­hanget vilket föremål det är som åsyftas.

Här fungerar de germanska språken på lite olika sätt. I de västgermanska språken markeras bestämdhet med en framförställd artikel, som i die Sonne och the table. Dessa artiklar är ursprungligen ett slags pronomen, men har här fått en mer underordnad roll. Så har det också gått till i de nordiska språken, men utvecklingen löpte här längs en annan rutt.

Till att börja med noterar vi att standardspråkets det i nordsvenska och finländska dialekter ofta motsvaras av he. Beakta också att hin håle är en dialektal variant av den hårde. Här skönjer vi två gamla serier av pronomen (och artiklar), där den ena börjar med d, den andra med h. Dessutom har det funnits en pronomenserie som börjar med i. Det är dessa i-varianter som är av intresse för solen och bordet. På vikingatiden kunde vi nämligen säga ungefär sol in rauða och borð it gula, det vill säga ’sol den röda’ respektive ’bord det gula’. Här var det (i alla fall så här i efterhand) som upplagt för att dessa pronomen skulle ansluta till substantivet och få en ny funktion som ändelse, och på tidig medeltid var dessa nyvordna bestämdhetsändelser ett obligatoriskt inslag i vår grammatik, i formen solin och borðit.

Vi tar och avslutar med ytterligare ett substantiv, denna gång i bestämd form plural genitiv: fiskarnas, som i fiskarnas fenor glänser i havsdjupet. Här har vi en blandning av lätt- och svårförklarade ursprung för de tre ändelserna. Vi börjar med den lätta, nämligen bestämdhetsmarkören -na. Denna fyller samma funktion som -en och -et, fast i plural, och är ursprungligen också en pluralform av det in-promomen som diskuterades nyss. Den går att jämföra med nyisländskans pronomen hinar (vilket ungefär motsvarar svenskans dessa).

Lite knepigare är det med -s. Här ska nämnas att -s har gått segrande ur en strid mot ett antal alternativa genitiv­ändelser. I modern ­isländska heter det konungs, drottningar, stara, stjörnu, medan svenskan har ett enklare ­system: kungs, drottnings, stares, stjärnas. Den utvecklingen är väldokumenterad, men när man söker sig bakåt för att finna var det segrande -s en gång kom ifrån blir man inte så mycket klokare.

Ändelsen -s finns i alla de germanska språken, och i en tidigare version även i indoeuropeiskan. Längre än så kommer vi inte, men det har framkastats att det även i detta fall är ett pronomen som har boat in sig för gott, och det låter som en god hypotes.

Pluraländelsen -ar är en sådan ändelse som vi ”alltid” haft. Den var på plats redan i urindoeuropeiskan, i formen av en vokal följd av -s och hade en funktion motsvarande dagens. I vissa positioner i ordet har sedan indoeuropeiskt s övergått först till germanskt z och sedan ett nordiskt r-liknande ljud för att i de tidigmedeltida nordiska språken helt sammanfalla med r. Redan i indoeuropeiskan satt även denna ändelse fast förankrad på sin rot.

Om jag för ett ögonblick får spekulera vill jag lyfta frågan om hur det såg ut med ordböjningen när mänskligt språk en gång uppkom, vilket skedde tiotusentals år innan urindoeuro­peiskan tog form. Hur det ursprung­liga språket lät undandrar sig all bedömning, men det går ändå att anta att språket (eller språken) i sitt allra första stadium inte böjde orden.

Kanske är det min fantasi som ­sätter gränser här, men det är lite svårt att tänka sig att ord som betydde, låt säga, ’tand’ redan från dag ett hade en plural­form fix och färdig. Det bör ha tagit ett par generationer innan böjningen tillkom – om den nu alls gjorde det; det finns språk i denna dag som klarar sig utan pluralformer. Men nu har vi ju bevisligen pluraländelse i fiskar, och detta -ar kanske kom från ett stenåldersräkneord eller måhända ett pronomen med betydelsen ’några’, ’många’ eller liknande, men det får vi aldrig veta.

Till skillnad från rotmorfem, alltså i princip det som ensamt kan utgöra ett ord, är det mycket ovanligt för böjningsmorfem att lånas mellan språk. Ett undantag hittar vi dock i modern svenska, där man möts av partners, avokados, hipsters, paparazzis och till och med bastus. Det är förstås engelskans, och i viss utsträckning spanskans, plural-s som lånats in.

Det är nu inte alla som är så förtjusta i den utvecklingen, men kanske kan det bringa lite tröst att detta -s historiskt sett är en variant av vårt eget -(a)r. Ändelsen -s är alltså ingen fullständig främling, utan i stället en gammal släkting som nu efter halvtannat årtusende kommit på mer eller mindre oinbjudet besök och börjat småbråka med sin kusin här i norr.

Martin Persson är doktorand i nordiska språk vid Stockholms universitet.

Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.