Bild: 
Anna Hållams
”Vissa blir rädda för syster Görel, men de flesta gillar henne”, säger Anna Fornarve om sin buktalardocka.

Titta vem som snackar nu!

Att prata med orörlig mun är en konst. Men för att skapa illusionen av att det är någon annan som talar, måste en skicklig buktalare också förställa rösten och avleda uppmärksamheten. Och helst ha humor.

Syster Görel svarar mig pipigt på ettrig skånska:

– Nää, jag har inte testat för corona – jag valde självkarantän! Då kan jag sitta hemma i lugn och ro och dricka mitt vin …

Anna Fornarve, infektionsläkare på Länssjukhuset i Jönköping och hobbybuktalare, förmanar sin handsydda kollega: ”Så kan du väl inte säga?” Och till mig: ”Hon är lite snorig, det är därför hon är hemma.”

– Nä, jag tänker inte ta hand om alla sjuka, inte jag inte. Bara di snygga …, säger syster Görel, och skakar på huvudet så det grå kuddfodralshåret fladdrar.

Syster Görel kom egentligen till av en slump. Anna Fornarve handleder AT-läkare som övar på dockor med svåra infektioner. Då spelar hon olika roller – från stödjande infektionsläkare till en ifrågasättande sjuksköterska som ska sätta käppar i hjulet.

– Jag blev trött på min egen röst och började leka med olika röster, dialekter och personligheter, säger Anna Fornarve.

Så föddes Görels karaktär, och kompletterades sedan med en tygdocka som förstärkte illusionen av att det var en annan person. Anna Fornarve kollade på Youtube och lärde sig hur man buktalar genom att testa framför spegeln.

– Tekniken är löjligt enkel. Det svåra är att interagera med dockan och få den levande, säger hon.

Fast … att prata utan att röra på läpparna är inte så lätt. Det vet nog alla som har försökt säga ord med b, f, m, p och v med lätt öppen mun.

Så hur klarar buktalare det? Ett sätt är att byta ut vissa ord. Som att ersätta pengar med sedlar. Men det räcker inte om man vill kunna improvisera. En buktalare behöver knep för läppljuden, och det vanligaste är att ersätta med närliggande ljud. B görs med d, m med n och p med t.

Anna Fornarve visar i egna buktalerilektioner på Youtube hur mamma, pappa och barn, egentligen sägs som ”nanna, tatta och darn”. Sedan övas uttalet upp så att det allt mer liknar originalet, genom att man provar sig fram med tungan i gommen.

Allt handlar om artikulation, enligt fonetikern Kristina Lundholm Fors, lektor i lingvistik och logopedi vid Göteborgs universitet.

– I vanliga fall använder vi både läppar och käkar när vi pratar, men vid buktaleri görs alla ljud bakom tänderna, säger hon.

Ljudet har sitt ursprung i stämbandens svängningar, och artikulation är det vi sedan gör med läppar, tunga och käkar för att skapa de olika språkljuden – både vokaler och konsonanter.

Hur vokalerna låter när luftflödet från strupen kommer ut genom munnen, beror mer på tungans läge än på läpparnas form – förutom för i och y, där det är läpparnas rundning som avgör skillnaden. Så vokalljuden är ganska lätta att göra för buktalaren – det är bara att flytta runt tungan med halvöppen mun för att skapa olika vokalvariationer.

Konsonantljuden bildas när luftströmmen spärras, helt eller delvis, på utandningen. De flesta konsonanter går också bra för buktalaren.

– Alla konsonanter sitter ju inte framme vid läpparna, konstaterar Kristina Lundholm Fors. Det finns många olika artikulationsställen i munnen: till exempel använder man tungspetsen i främre delen av munnen när man artikulerar ett n, och den bakre delen av tungan längre bak i munnen när man säger ett ng som i gunga.

Språkljuden är ganska jämnt fördelade över hela artikulationsutrymmet i de flesta språk. Det gör det lättare att skilja på dem – både för den som pratar och för den som lyssnar.

Skillnaden mellan p och g är till exempel större än skillnaden mellan p och t. P- och t-ljuden, som båda är tonlösa och explosiva, liknar varandra, även om p görs med båda läpparna och t görs med tungan precis bakom tänderna. Det är det här som är nyckeln.

– Buktalare ersätter läppljud, som p, med något som ligger nära till hands i munnen, till exempel t – som då förändras. Man flyttar sitt vanliga t-ljud längre inåt, så att p och t blir mer olika varandra. Lite som en dominoeffekt, kan man säga.

På samma sätt gör buktalaren m-ljudet genom att utgå från det närmaste som ligger bakom tänderna: n-ljudet. Sedan leker man med artikulationen för att få det att likna ett m-ljud.

Det kan tyckas lätt att höra skillnad på ett m och n. Men även i det vanliga talet har vi variationer, påpekar Kristina Lundholm Fors. Både mellan olika talare och hos en och samma person. Hon tar exemplet en bil.

– Om du säger det i en mening: Titta, där står en bil, så gör vi faktiskt oftast ett m-ljud: embil. Utan att reagera på det. Anledningen är att vi gör b-ljudet med båda läpparna och det smittar av sig på ljudet före – n blir m. Så gör vi hela tiden när vi pratar. Vi tar genvägar. Vi är lite lata, säger hon och skrattar.

Överdriven artikulation, som hos skådespelare och sångare, kan hjälpa lyssnaren att uppfatta budskapet. Men det är ofta onödigt att artikulera för mycket.

– För det mesta fattar man ändå. Vi är vana lyssnare och mycket av det vi hör sker i hjärnan; vi fyller i och tolkar de ljud som inte är perfekta.

Buktaleri är en kombination av humor och teknik, farmhåller John Houdi: "Det handlar om att få folk att skratta." Foto: Jonas Malmström

John Houdi, komiker, magiker och buktalare sedan 1980-talet, bekräftar att buktaleri handlar mycket om illusion och att folk hör det som de tror sig höra.

– Hjärnan fyller i efter sammanhanget. När jag ska säga siffran fem, säger jag fen, men tänker fem i huvudet. Och då hör folk det.

Även f:et är besvärligt, liksom v:et. Men möjligen är de lite lättare att göra än m, p och b, eftersom vi gör dem med bara ena läppen, mot tänderna. John Houdi och Anna Fornarve har hittat olika lösningar. John föredrar ett fu-ljud för f och oe för v, medan Anna föredrar till exempel ett läspande s-ljud för f och engelskans th-ljud för v.

– Det konstiga med buktaleri är att det kan bli för perfekt, så folk tror att man har gjort inspelningar med appar i förväg. Ibland måste jag låtsas misslyckas, precis som med korttrick, för att folk ska förstå att jag verkligen buktalar på riktigt, säger John Houdi.

Det är ju givet att dockan inte kan prata, men animeringen av dockan gör att folk tittar på den.

”Hej – på – dig”, demonstrerar John Houdi med sin bara hand under videointervjun. Han öppnar och kniper så det passar till varje stavelse, och viftar med ”handhuvudet” så att det ser ut som Kermit i Mupparna.

– Det går bra att använda en strumpa eller tumvante som docka; det viktiga är att ”klaffen” öppnas och stängs i takt med det som sägs, och att man försöker skapa ansiktsuttryck. Egentligen finns det ju bara upp och ner på dockans mun, men om handen hela tiden rör sig drar det mer fokus. Det största nybörjarfelet är att dockan är för statisk, säger John Houdi som också har skrivit e-boken Buktala.

En annan sak som bidrar till illusionen är dockans röst, som måste skilja sig från buktalarens egen. Kanske lite ljusare, eller mörkare. Lite vassare eller skrovligare, kanske en annan dialekt. Ofta använder man magstöd, precis som sångare, för att få mer tryck i de orörliga artikulationerna.

Det är mycket att tänka på som buktalare. Men att bara vara rent tekniskt skicklig når inte hela vägen fram, menar John Houdi.

– Det handlar om att få folk att skratta. Allt handlar i slutändan om showbusiness!

Även för Anna Fornarve är buktaleri en tacksam humorform. Syster Görel gjorde succé på en julfest på infektionskliniken 2017, och när Jönköping organiserade infektionsveckan 2019 var hon moderator på scenen.

– Det svåra med buktaleri är att avgöra om illusionen lyckas eller inte. I min egen hjärna är det jag själv som pratar, men för den som lyssnar är det verkligen dockan, säger Anna Fornarve.

Fem svåra ljud att få till

Buktalare använder ett närliggande ljud och flyttar tungan för att få läppljuden att låta (nästan) rätt.

  • b görs som en -variant av d
  • m görs som en
    variant av n
  • p görs som en -variant av t
  • f görs med ett läspande s-ljud eller fu-ljud
  • v görs med engelskans th-ljud eller ett oe
En liten buktalarskola
  1. Håll läpparna lätt särade, öva på alla bokstäver – utom
    b, f, m, p, v.
  2. Ersätt de fem läppljuden med när-liggande ljud och öva upp artikulationen.
  3. Hitta en röst, gärna någon oktav högre
    eller lägre än din egen, och en karaktär, som också skiljer sig från din.
  4. Skaffa en docka eller strumpa. ”Gapa” upp och ner för varje stavelse. Ge dockan fokus genom att hela tiden röra på den och titta på den.
  5. Öva framför en -spegel eller spela in.

Källa: John Houdi, Anna Fornarve

Buktaleri

Buktaleri, eller ventrilokvism, är konsten att med hjälp av sin egen röst få fram illusionen av att någon annan talar, till exempel en docka. Ordet buktalare kommer just från att folk trodde att ljudet kom från buken, eftersom personen inte rörde på munnen. Konsten lär ha funnits redan hos de gamla egyptierna, och betraktades som häxkonst under medeltiden. Buktaleri har även använts i religiösa syften. I dag är det en ganska vanlig form av underhållning.

Enligt buktalaren John Houdi har buktaleriet ökat i popularitet, inte minst genom amerikanen Jeff Dunhams klipp ”Achmed, the dead terrorist” från 2007, som gjorde viral succé. Klippet har hittills 29 miljoner visningar på Youtube. Jeff Dunham (ovan) kommer till Stockholm i oktober. Foto: Richard McLaren

Några kända buktalare: Edgar Bergen, Nina Conti (och apan Monk), Ronn Lucas, Jeff Dunham. I Sverige: Zillah & Totte, John Houdi, Anki & Pytte, Caroline Wennergren.

Publicerad i nummer: 
5/2020