Benim är vårt nya jag

Ett nytt pronomen har dykt upp i svenskan. Benim, som används i stället för jag eller mig, är hårdvaluta i förorten.

När vloggaren och poeten Iman Talabani varnar: ”benim kommer få reda, och benim kommer göra çorba”, kan det på standardsvenska översättas till ”jag kommer att få reda på det, och jag kommer att stöka till”. När rapparen Z.E skryter i sin låt ”Sverige Vet”: ”benim gjorde brott innan benim fick mustasch”, kan det översättas till ”jag gjorde brott innan jag fick mustasch”.

Som många ord i ett språk, har benim två nivåer av betydelser. Den första nivån är den lexikala betydelsen: ’jag’ eller ’mig’. Den andra nivån är den sociala betydelsen, som brukar kallas social indexikalitet: ordvalet kopplar ihop talaren med specifika sociala betydelser. Man kan säga att benim indexerar talaren, det vill säga sorterar in talaren i en viss social kategori.

Benim har en självförhärligande indexikalitet. Genom att använda benim i stället för jag eller mig, signalerar talaren dominans i situationen och att hen kommer från ”orten” – det vill säga en multietnisk förort. Med andra ord är man gatusmart och ska inte jävlas med!

Ordet benim härstammar från turkiskan och betyder, enligt det turkiska lexikonet, ’min’ eller ’mitt’. Det är genitivformen av ben, som betyder ’jag’ på turkiska. Men benim betyder inte alltid ’min’ eller ’mitt’. Enligt Birgul Yilmaz på University of Westminster, används den turkiska genitivformen ofta i ”uppropssituationer”, där man ska meddela att man är framme. Till exempel om man knackar på dörren hos någon och säger ”det är jag!”, då ropar man på turkiska ”benim!” Och om man leker tittut med sin bebis på turkiska, säger man också ”benim”. Det är förmodligen därför som just benim – och inte ben – smög sig in i det svenska talspråket i betydelsen ’jag’.

Benim i svenskan är ett slangord från gatuspråket, och gatuspråket är en av många repertoarer som hör till Stockholms ”multietnolekt”. En multietnolekt är ett resultat av att klasshierarkin i Stockholm – liksom i många andra europeiska storstäder – genomgår en ”rasifieringsprocess”. Rasifiering låter kanske som en oroande term, men processen är ändå ett ganska banalt fenomen i Europa.

Enligt forskare vid Mångkulturellt centrum i Stockholm är till exempel termen invandrare en förskönande omskrivning av en icke-vit person. Har man en svensk mamma och fransk pappa, blir ens svenskhet knappast ifrågasatt. Däremot, om man har en svensk mamma och afroamerikansk pappa kallas man ofta för en person med invandrarbakgrund – och denna process kallas, enligt sociologer, rasifiering.

Rasifierade personer – oftast ättlingar till icke-västliga invandrare – är överrepresenterade både inom arbetarklassen och ibostadsområdena i ytterkanten av Europas storstäder. I dessa områden har nya sociolekter fötts, alltså språkformer som används av en avgränsad social grupp. Många språkforskare kallar dessa sociolekter för multietnolekter, och refererar då till den stora etniska mångfalden i ett område. I Sverige kallas de bland annat för rinkebysvenska, förortssvenska eller ortenspråk.

Just Stockholms multietnolekt är en kändis bland världens språkforskare, eftersom den anses vara Europas äldsta. Dess karaktärsdrag består av en rad stabila uttalsformer, vilket bidrar till att den har fått beteckningen sociolekt.

Man kan tala Stockholms multietnolekt utan att yttra ett enda slangord – och enligt min forskning gör faktiskt många det. Men gatuspråket tillhör den slangmättade underdelen av Stockholms multietnolekt – och benim hör till den slangrepertoaren.

Benim signalerar alltså dominans och en gatusmart tuffhet, och just klassfrågan är avgörande för att vi ska förstå varför ett gatuspråk behövs, och varför vi lånar in ett ord som benim i svenskan.

Gatuspråket är en symbolisk tillgång, som utvecklar sig i områden där det finns brister på materiella resurser – som jobb eller pengar. Om man saknar materiella resurser, hittar man symboliska sätt att skaffa sig status.

I det här sammanhanget kan vi betrakta ord som benim som produkter av en ”alkemiprocess”, genom vilken unga människor från resursfattiga områden erhåller status från att uppfinna slangord och alternativa uttal. Nyckeln är att formerna ska motverka språket hos den dominerande gruppen, som i Stockholm är den etniskt svenska medelklassen.

Efter ungefär 40 år av sådana alkemiprocesser, är resultatet en välkänd sociolekt, med en relativt stabil struktur, som märkbart avviker från medelklassvenskan. Enligt språkforskaren Ellen Bijvoet vid Uppsala universitet väcker den också ett starkt förakt hos medelklasssvenskarna.

Och det här är inte unikt för Stockholm. Lingvisten William Labov hävdar faktiskt att de flesta språkliga nyskapelserna i världens storstäder härstammar från grupper som utsätts för stigmatisering: arbetarklassen, afroamerikaner, invandrare. De språk som håller på att skapas är i sig själva typiska exempel på motstånd mot etablerade sociala normer. Därför uppstår de nya språkformerna oftast i områden där dessa normer redan utmanas.

Språkantropologen Kathryn Woolard beskriver det avvikande språket som ”solidaritetsvaluta”. Därför är dagens unga i förorten motiverade att hitta på alternativa ord och uttalsformer. Precis som pengar är de nya formerna dyrbara, vilket betyder att rättigheterna till dem är begränsade.

Om man till exempel själv inte kommer från orten och använder benim, har man förfalskat valutan och blir förmodligen stämplad som icke-autentisk wannabe (läs mer i Språktidningen 8/2018).

Det speciella med benim ligger i att det är ett pronomen – ett så kallat formord eller funktionsord, det vill säga ett ord vars funktion huvudsakligen är att visa hur andra ord eller satser hänger ihop. På så sätt skiljer benim ut sig i strömmen av lånord från ”orten”.

De flesta lånorden i svenska är annars innehållord, som substantiv – till exempel det nysvenska ordet gäri, som betyder ’flicka’, och som lånats in från det turkiska ordet för ’fru’, karı (vilket utalas som garı i vissa anatoliska dialekter).

Gruppen funktionsord är mer eller mindre konstant i ett språk, och att det kommer in eller skapas ett nytt pronomen är således mycket sällsynt. Ett sentida exempel är det könsneutrala pronomenet hen. Bland lånorden i min korpus (sökbara databas) av hiphoplåtar och Youtube-vloggar ser fördelningen mellan olika ordklasser ut så här:

Substantiv                289

Adjektiv                     47

Verb                           40

Adverb                       7

Pronomen                  1

Anledningen till att de flesta lånorden är substantiv är att de är lätta att översätta från ett språk till ett annat. I vårt mentala lexikon är substantiven mer lättåtkomliga; de har helt enkelt mer ”substans” än funktionsorden, som är något mer abstrakta. Enligt lingvisten Hans Henrich Hock är det just därför lånorden i världens språk nästan uteslutande är innehållsord.

Men hur kommer det sig att benim lånades in i en sådan svåråtkomlig roll? Hans Henrich Hocks teori är att innan ett funktonsord lånas in från ett språk till ett annat, så brukar ordet ”blekna”. Det vill säga att ordet ”förvandlas” och börjar uppträda i andra ordklasser och tar på sig nya grammatiska funktioner.

Ta dessa rader från rapparen Jireels hit ”Cataleya”:

Alltid work hard, ser mig aldrig chilla kant

Benim han e boss, jag ska dö som en man

Hade en mamacita som heter Cataleya

Vi poppa två styckna, men de var ingen Lena

Svär hon gjorde mig gone, bror, jag svär

Vi träffades i orten, sen benim han var där

Här ser vi vid första ögonkastet en grammatisk oreda. Men om vi kollar närmare ser vi faktiskt en hopsättning av två rätt normala språkliga fenomen: illeismen och vänsterdislokationen.

Ordet illeism härstammar från det latinska pronomenet ille, som betyder ’han’, och att referera till sig själv i tredje person brukar kallas för illeism. Som retorisk strategi anses illeismen vara vanlig inom maskulina subkulturer. Bland idrottare är till exempel Zlatan Ibrahimović känd som illeist. Här använder Jireel ordet benim samtidigt som han refererar till sig själv i tredje person med pronomenet han: ”Benim han e boss.”

Liksom Zlatan Ibrahimović talar unga män som Jireel om sig själva i tredje person för att signalera självförtroende och övermod. Och dessa egenskaper fungerar som symbolisk valuta i gatukulturen. Jireel väver dessutom in benim i meningen via en klassisk nordisk konstruktion: vänsterdislokation. Den förekommer ofta i danskt, norskt och svenskt talspråk. De flesta talare vet inte ens om att de använder den här konstruktionen, eftersom den sällan dyker upp i skriftspråket. Janne Bondi Johannessen på Oslos universitet är expert i ämnet och ger följande exempel:

Johan han är bra komisk.

Trots Johans roll som innehållsmässigt subjekt i den här meningen, så används han som grammatiskt subjekt. I talspråket använder svensktalande alltså ofta dubbla subjekt, utan att tänka närmare på det.

Om vi tänker på Hans Henrich Hocks påstående att funktionsord bleknar grammatiskt innan de lånas in i ett språk, ser vi en klar evolutionär smitväg för pronomenet benim:

Först har vi en stor mängd turkiska invandrare i de stockholmska förorterna som bidrar med turkiska ord. Ett av dem är benim. Sedan har vi redan möjligheten att använda dubbla subjekt i talad svenska, och en praktik bland unga män att tala om sig själva i tredje person för att visa övermod.

Dessa fenomen möjliggör att benim bleknar grammatiskt, tolkas som ett substantiv och placeras som vänsterdislokerat subjekt i fraser som ”Benim han e boss, jag ska dö som en man”.

Eventuellt blir talarna så vana vid konstruktionen att han till slut faller bort – och då blir bara ”benim e boss” kvar, och benim tolkas som att det betyder ’jag’. Ett nytt fristående pronomen föds.

Det är förmodligen allt det förföriska som förknippas med benim, dess indexikalitet, som motiverar att det har spritts så snabbt. Jag har hittat 495 förekomster av ordet i min samlade textdatabas, varav de flesta från 2018 och 2019. Och de som använder ordet är främst mellan 18 och 25 år gamla.

Men även äldre rappare, som aldrig använt benim tidigare, har börjat använda det i nyare hits. Bland dessa märks Dani M:s ”Trender” och ”F.A.M.E.” samt Linda Piras ”Vem e ni!?”.

Pronomenet har under det senaste året också dykt upp i Göteborg. Abdiraxiim är den första Göteborgsrapparen som jag har hört använda benim, i låten ”Tugget”. Enligt mina källor råkar han också vara kusin till syskonparet k27 och Cherrie, båda framgångsrika artister från Stockholm.

Detta i sig självt är ett exempel på hur språkliga nyskapelser kan sprida från en stad till en annan – genom nära kontakter med stor rörlighet.

Nathan Young har doktorerat i sociolingvistik vid Queen Mary University of London. Han är extern lektor på Centrum för tvåspråkighetsforskning på Stockholms universitet.

Läs mer!

•Om ras och vithet i det samtida Sverige. Av Tobias Hübinette, Helena Hörnfeldt, Fataneh Farhani, René León Rosales, Daphne Arbouz, Mångkulturellt centrum (2012)

”Rinkebysvenska – en dialekt?” Av Ulla-Britt Kotsinas, i Svenskans beskrivning 16, Linköpings universitet (1988)

”Förortssvenska i grindvakters öron: Perceptioner av migrationsrelaterad språklig variation bortom inlärarspråk och förortsslang.” Av Ellen Bijvoet, i Språk och stil 28 (2018)

 

Extravagant hiphop födde ny forskning

Nathan Young är forskare i sociolingvistik. Foto: Privat.

Du har studerat hur talspråk i Stockholm varierar med sådant som klass och härkomst. Varför just Stockholm?

– Jag flyttade in i en studentlägenhet i Husby, och insåg att den svenska som jag hörde där tydligt avvek från den svenska jag hörde på Stockholms universitet. Jag var redan ett stort fan av svensk hiphop när jag började studera Stockholms sociolekter – musiken innehåller den mest extravaganta formen av förortssvenska.

Hur uppstod intresset för svenskt talspråk?

– Jag är från Bryan, Texas, men har alltid haft ett intresse för Norden, eftersom jag bodde i Danmark som femåring.

Vilken är din egen språkliga bakgrund?

– När jag var sju flyttade vi till Raleigh, North Carolina. Där finns en hård klasshierarki. Alla grupper har sin sociolekt och jag lärde mig att byta mellan olika språkformer. Efter många år i New York har mina vokaler blivit rätt nordöstliga. Sedan har jag danska, tyska, ryska – och svenska.

Publicerad i nummer: 
8/2019