Bild: 
Ingegerd Leijonhufvud
På plats. Göran Leijonhufvud på Himmelska fridens torg i Peking år 1971. Mao är alltjämt närvarande på torget.

I skuggan av Mao

 
av: Göran Leijonhufvud

Mot slutet av 1960-talet rådde en vänsterradikal anda i Sverige. Vid denna tid väcktes också mitt intresse för det kinesiska språket. Jag hade blivit anställd på Dagens Nyheter 1967, och skrev mer och mer om Kina från Stockholms horisont. Jag tänkte att jag borde lära mig språket ordentligt för att fördjupa min förståelse. Sagt och gjort. På fritiden tog jag fyra betyg i kinesiska på universitetet, motsvarande fyra terminers studier. Jag klarade det tack vare att jag jobbade natt på utlandssidan, vilket kompenserades med extra ledighet dagtid.

Resorna till och från jobbet eller universitetet med buss, tunnelbana eller taxi tillbringade jag tillsammans med mina små kinesiska kort. På ena sidan hade jag skrivit ett tecken, på andra sidan uttalet och betydelsen. Så jag bläddrade och vände på korten fram och tillbaka under hela resan.

Jag tyckte tecknen var oerhört spännande. De var uppbyggda som stiliserade bilder och ofta vackra att se – utom i min egen skrift, som än i dag har sina brister, eftersom jag av tidsskäl valde bort lektionerna i kalligrafi. Jag stod inför utmaningen att lära mig flera tusen tecken, men jag sökte tröst i det faktum att nästan alla är uppbyggda av dels en bred betydelseangivare, dels ett fonetiskt (ljudangivande) element. Lektionerna i teckenanalys för lektor Sven Broman blev en aha-upplevelse och jag fortsatte envist att bläddra bland mina teckenkort när jag kom åt.

Tidens vänsterradikalism visade sig även på Institutionen för östasiatiska språk vid Stockholms universitet. De flesta av studenterna var intresserade av det samtida Kina, till skillnad från den tidigare generationen, som fokuserat på den klassiska kulturen. Vi lyckades övertala vår professor Göran Malmqvist att även låta oss läsa de aktuella texterna från kulturrevolutionen.

Professorn uthärdade. Det var inte så att han var emot att vi skulle lära oss modern tidningskinesiska, men det var nog lite väl torftigt för en språkälskare att ta ut satsdelar i tidningsrubriker som ”Tag ett fast grepp om klasskampen vid insättningar och uttag på banken”.

Att ta ett sådant grepp kunde i praktiken innebära att ansvarsfulla kamrater på banken manade en gammal dam att vara sparsam när hon tog ut ett större belopp till sonens bröllop. Det fick professorn och vi lära oss när vi tog oss igenom artikeln i partiets teoretiska tidskrift Röda Fanans andra nummer 1971. Kamraterna på banken ansåg att det var kapitalistiskt tänkande att slå på stort vid bröllop.

Jag lyssnade intensivt på satsmönstren som vår professor och hans fru Ningtsu läst in på band. Göran Malmqvist har oförtrutet missionerat om att kinesiska inte är svårt. Språket har en enkel formlära. Kineserna använder inte ändelser eller böjningar och markerar sällan tempus. Det går förvånansvärt bra ändå, kan vi tycka som kämpat med de indoeuropeiska språkens alla komplikationer.

Däremot är satsläran, syntaxen, desto viktigare – alltså hur ord sätts ihop till satser och meningar – och hur den ibland skiljer sig från vad svensktalande gör. Orden, eller grupperna av ord, är som färdiga byggbitar som måste sättas in på exakt rätt ställe. Därför var det så bra att gnugga de 120 satsmönster som Göran Malmqvist samlat. Min fru hörde mig till och med prata kinesiska i sömnen, påstod hon, och det var troligen satsmönstren. De sitter än i dag. Jag kan tappa bort ord, men aldrig hur meningarna ska konstrueras från fall till fall.

Satsmönstren började med enkla meningar som ta gao (’han är lång’) och ni mang ma (’är du upptagen?’). Sedan följde mer avancerade meningsbyggnader, som jag bara måste nöta in. Följande mening är bara ett litet exempel på detta: ta xiede hao bu hao (ordagrant: ’hans skrivande bra inte bra?’ Eller fritt översatt: ’skriver han bra?’).

Sedan var det bara att trava på med fler och ännu mer komplicerade satsmönster. Fortfarande kan meningar som zhe tiao lu bei diren jieduan le (’den här vägen är avskuren av fienden’) oförmedlat poppa upp i hjärnan. Eller nandao ta ba qian yongwanle ma (’har han verkligen gjort slut på alla pengar?’).

En speciell svårighet med kinesiskan är tonerna. I den nordkinesiska standarddialekten – putonghua – som i väst ofta kallas mandarin, finns fyra toner. Eftersom språket ljudmässigt har ganska få stavelser kan det leda till missförstånd om man råkar uttala något i fel ton. I mitt lexikon finns det fjorton tecken som uttalas ma. Vi kan till exempel roa oss med att sätta ihop en mening med enbart fyra ma. Siffrorna efter varje ord anger de olika tonerna: första tonen är jämn och hög, andra är stigande, tredje är fallande och stigande, fjärde är snabbt fallande. Då kan vi bilda följande mening: ma(1) ma(4) ma(3) ma(2). Om vi lyckas hålla tungan rätt i mun betyder det: ’grälar mamma på hästen?’ Inte så användbart kanske, men läsaren torde fatta galoppen.

Svensktalande kan trösta sig med att även svenskan skiljer ord åt med hjälp av toner. I svenskan finns grav och akut accent, som i talspråket skiljer ord som annars skrivs likadant. Till exempel tomten, en figur som är högaktuell på julafton (se även artikel på sidan 20), och tomten, en markyta. Och kastrullen har ju två betydelser, en vid fiske och en annan i köket, beroende på hur vi betonar.

Till höjdpunkterna i mina kinesiskstudier hörde Göran Malmqvists undervisning i klassisk kinesiska – trots våra krav på samtida maoistiska texter. Han gick bland annat igenom dialogerna med filosofen Meng Zi, eller Mencius, från cirka 300 år före vår tideräkning. Melodiskt och tonande läste Malmqvist högt för oss, för att sedan plocka sönder det strama språket i sina beståndsdelar. Han förmedlade skönheten i den klassiska kinesiskan och den höga status som det skrivna ordet fick mycket tidigt.

Den berömda texten ur Meng Zi börjar med att Mencius besöker kungen Hui av riket Liang. Kungen är imponerad av att Mencius tillryggalagt tusen li, motsvarande femtio mil, för att söka upp honom. Då måste han väl komma med extra goda råd som kan gynna kungens rike?

Mäster Meng svarade och sa: ”Ers majestät varför nödvändigtvis tala om gagn? Det finns ju också godheten till nästan och rättrådigheten, och därmed är det nog. Ers majestät säger: Varmed kan jag gagna mitt rike? Stormännen säger: Varmed kan jag gagna mitt hus? De lägre frälsemännen och de många männen säger: Varmed kan vi gagna vår person? Under det att överordnade och underordnade sinsemellan kämpar om profit, hamnar riket i fara … Ers majestät bör också tala om godhet och rättrådighet, och därmed nog. Varför nödvändigtvis tala om profit?”

Ett stycke tidig kinesisk humanism. Göran Malmqvists översättning är skicklig, den fångar stramheten, tonen och meningsbyggnaden. Ändå är originalet ännu mer ordknappt. Ett exempel: ”De lägre frälsemännen och de många männen säger” motsvaras av originalets shi shu ren yue. Kanske är det relevant att jämföra med svenska runtexter, som ju måste vara korthuggna.

Samtidigt började jag på egen hand – med hjälp av ett kinesisk–tyskt lexikon, som råkade vara det mest aktuella då – traggla mig igenom hela den kinesiska versionen av Maos lilla röda, eller Citat ur ordförande Mao Zedongs verk, som den egentliga titeln lyder. Så kom det sig att de första två meningarna som jag själv tog ut på kinesiska löd:

Lingdao women shiye de hexin liliang shi Zhongguo gongchandang. Zhidao women sixiang de lilun shi Makesi Liening zhuyi.

Eller:

’Den centrala kraft som leder vår sak är Kinas kommunistiska parti. Den teoretiska grundval som vägleder vårt tänkande är marxism-leninismen.’

Lite senare i den lilla boken med det slitstarka röda plastomslaget kom jag fram till följande budskap från Mao:

’Massorna är de verkliga hjältarna medan vi själva ofta är naiva och okunniga, och utan att förstå detta kan vi inte förvärva ens den mest rudimentära kunskap.’

I mitt huvud blandades gammalt och nytt från Mittens rike i en osmält röra. Den tidiga humanismen hos Mencius blandades med Mao Zedongs hårda ord om oförsonlig klasskamp.

Jag kan väl tillägga att jag i början trodde mera på Maos linje, men i dag står Mencius närmare.

Göran Leijonhufvud är journalist, forskare och författare.

Kinesiska talas av 1,3 miljarder

Med över 1,3 miljarder talare är kinesiska det största språket i världen. De dialektala skillnaderna inom Kina är dock stora. Standardkinesiskan är både som tal- och skriftspråk baserad på den nordkinesiska variant av dialekten mandarin, som bland annat talas i Peking. Den kallas putonghua (’det allmänna språket’) eller i väst mandarin. Sju av tio kineser talar putonghua. Det är framför allt av politiska och kulturella skäl som kinesiska betraktas som ett enda språk. Många av de kinesiska dialekterna är inte inbördes förståeliga.

Kinesiska är officiellt språk i Kina, Taiwan (där det kallas guoyu) och Singapore (huayu).

Kinesiska tillhör den sinotibetanska språkfamiljen. Andra släktingar är bland annat tibetanska, burmanska och dzongkha, som talas i Bhutan. Tillhör gruppen gör också minoritetsspråk som talas i bland annat Laos, Thailand och Indien.

Publicerad i nummer: 
8/2015