Bild: 
Istockphoto
Rundabordssamtal. Det skvallrades mer i äldre skönlitteratur.

Skvallerverb

Ständigt skvallrar vi – men vi kallar det något annat

Människointresset driver oss att läsa romaner. Men allt prat om vad andra har för sig kallas sällan skvaller i böckerna. 

”De förstår inte. De kan tro att vi skvallrar. Men vi har ju bara människointresse”, låter Jan Myrdal sin mamma säga i En annan värld.

Det är alldeles sant. Avgörande för att något ska uppfattas som skvaller är inte det som sägs, utan bedömningen av det – talarens, lyssnarens eller tredje parts bedömning.

Människointresset är ofta vad som driver oss att såväl skriva som läsa skönlitteratur. Vem är kär i vem och varför? Vem ljög? Vem var till det yttre framgångsrik men egentligen bara en skojare? Typiska skvallerfrågor. Man skulle därför kunna hävda att romaner i stort sett är skvallerkrönikor och inget annat. Men inte alls! Det är inte mycket som kallas skvaller i skönlitteraturen.

Med hjälp av databasen Korp vid Göteborgs universitet (spraakbanken.gu.se/korp – gå dit själv och leta!) har jag räknat så kallade talhandlingsverb i stora mängder svensk skönlitteratur. Ett talhandlingsverb beskriver alltså en handling som man utför genom att säga – eller möjligen skriva – något, till exempel att skvallra. Verbet skvallra kommer långt ner på listan.

Bortsett från de tre talhandlingsverben säga, prata och tala är det vanligast att romanpersonerna berättar och förklarar. De viskar och mumlar en hel del, och de kan till och med ljuga ganska ofta. Men skvallrar gör de sällan.

Till en del beror det på att vissa verb passar särskilt bra i efterställda anföringssatser som ”Nåja, medgav gubben”. Man kan hitta enstaka exempel på skvallra i denna användning: ”Och nu går fröken över gården, Martin, skvallrade hon.” (Björn-Erik Höijer, Det finns inga änglar.) Men det är ovanligt. Man vill gärna konstruera verbet skvallra med om, eller för någon.

De berättartekniskt mer lätthanterliga replikverben utmärker sig, och för dem är siffran för preteritumförekomster omkring tre gånger så hög eller mer än för presensförekomsterna.

Men också lätt uppstyltade verb som anförtro och upplysa är vanligare än skvallra. (Siffrorna för upplysa borde vara ännu högre, men formen upplyst har jag inte räknat alls eftersom den ofta betyder ’belyst’.) Bara de obehagliga talhandlingarna håna och förtala och de byråkratiska informera och underrätta är lite ovanligare än skvallra.

De låga skvallersiffrorna tycks ha att göra med att författarna ogärna beskriver sina huvudpersoner som skvallriga. Skvallrarna är ofta bipersoner som omnämns i andra hand: ”Men när Birgit nämnde för Karna att folk skvallrade fick hon en förklaring.” (Herbjörg Wassmo, Karnas arv).

Man kan därför misstänka att författaren föredrar att dölja en del skvaller bakom andra verb. Den som viskar i en roman kanske skvallrar: ”Alltså gick denna Sanna-Sanna till Pellans och viskade i hans öra: Tänk att Pelle inte vågar rida Fingal.” (Hjalmar Bergman, Clownen Jack.) Och var går gränsen mellan att anförtro och att skvallra? ”Fast han knappt får fräs på den längre ska jag säga dej, anförtrodde hon mej lite lugnare.” (Inger Alfvén, Dotter till en dotter.) Sänkt röstläge kan lika väl som viskning vara en skvallersignal. Men frasen sänkte rösten är i romanerna mer förknippad med hemliga planer än skvaller.

Skvaller kan vi signalera inte bara med röstläget utan också med särskilda skvallerfraser. Hjalmar Söderbergs romanfigurer vill ibland låta upplysningar stanna mellan oss – ett ganska säkert sätt att ge spridning åt ett påstående: ”Och då är sanningen den att jag gjort henne direkt efter levande modell! Men låt det stanna mellan oss.” (Den allvarsamma leken.) Hjalmar Bergman tycks föredra oss emellan sagt: ”Monsieur Montsousonge var, oss emellan sagt, en stor skojare.” (En döds memoarer.) August Strindberg vill veta saker i förtroende: ”En fråga dock i förtroende: var det bekant om herr Maurice älskade sitt barn, eller om det var honom likgiltigt.” (Vid högre rätt.)

Men dessa exempel är hundraåriga. Det är svårt att hitta motsvarande skvallersignalfraser i samtida romaner. Har det blivit ännu fulare att skvallra i dagens skönlitteratur? Eller är det tvärtom så att inget behöver döljas längre?

Olle Josephson är professor i nordiska språk vid Stockholms universitet.

Läs mer om skvaller i artikeln Har du hört?!

Publicerad i nummer: 
7/2014