Bild: 
Gustaf Öhrnell

Så stympades urnordiskan

Barbarterror, klimatkatastrof eller tonårsuppror. Vad låg bakom att språket i Norden förändrades radikalt mot slutet av järnåldern? Språktidningen gräver efter svaren bland Nordens äldsta skrivna ord.

En här av sveber. Långväga gäster, kanske ovälkomna. Vilka de är vet vi inte; deras ärende är okänt. Om de gör livet surt för någon är förborgat. Men minst en av dem dör.

Det kan vara innebörden av inskriptionen på Röstenen i Bohuslän. Det är en riktigt gammal runsten, från 400-talet. De äldsta runinskrifterna finns annars på mindre föremål av ben, trä, horn och metall. Där hittar vi kryptiska urnordiska haranger eller enstaka ord vars betydelse forskarna länge trätt om.

Texten på Röstenen är den längsta i Sverige som ristats före 600-talet, då språket ännu var urnordiska. Runologen Sven B.F. Jansson, ”Run-Janne”, tydde texten på Röstenen för 50 år sedan. Han skrev om, transkriberade, runorna på detta vis:

swabaharjaR … sairawidaR
stainawarijaR fahido
ek hraRaR satido … tain …

Första ordet läste han som namnet Svavar, det andra som ’försåtligt dräpt’. De långa namnen är typiska: SwabaharjaR alltså för Svavar, StainawarijaR för Steinar och HraRaR för Rå. I dag transkriberas och tolkas orden på annat sätt, exempelvis stainawarijaz som ’stenväktaren’ och s-irawidaz som ’sårad’.

Huvudpersonens namn, Svavar, kan beteckna någon som ledde en här med sveber. Sveberna var en stor germansk grupp i dagens Bayern i Tyskland, vilken efter Romarrikets fall spred sig åt alla håll. Är Röstenen riktigt tydd kan alltså några av dem ha kommit till Sverige. I vilket fall kom härens ledare, och han var värd en sten.

På andra inskriptioner från urnordisk tid kan man läsa namn som HagustaldaR, Hagstald; LewagastiR, Lägäst; BidawarijaR, Bedvar. Namnen har fler stavelser än vad nöden kräver, kan vi tycka i dag. Och det tyckte många redan för 1 500 år sedan.

Urnordiskan är det äldsta skriftligt belagda språket i Norden och sätter forskarna på hårda prov. Det är en smula omständligt. Ska man tyda de tidigaste runinskrifterna med ofta bara ett fåtal ord krävs kreativitet.

Men redan i början av 500-talet inleddes en process som kallas den nordiska synkopen. Synkope betyder inom språkvetenskapen ’bortfall av en obetonad vokal mellan konsonanter’. Orden förkortas alltså genom att stavelser tas bort. Och det beror på att betoningen har förändrats. Till exempel blir ordet gastiR förkortat till gästR, och senare till dagens ’gäst’.

Detta får också till följd att nya vokaler, som ä, uppstår och att skrivtecknen ändras.

Processen pågår under flera hundra år. Förskjutningen av betoning till den första stavelsen beror på att folk började prata fortare, gissade den legendariske etymologen, runologen med mera, Elias Wessén.

Diskussionen om synkopen ger även dagens forskare högre puls.

– Elias Wessén var en betydande språkforskare, men hans idé är lite udda. Jag har svårt att se att man plötsligt skulle börja prata fortare, säger Staffan Fridell, professor i nordiska språk vid Uppsala universitet.

Hans professorskollega vid samma institution, Henrik Williams, tror däremot att det kan ligga något i teorin om ett snabbare taltempo. Men säker kan man aldrig vara.

– Det svåraste är det här med prosodin, det vill säga rytm och talmelodi. Blev jag satt i vikingatiden skulle jag med mina kunskaper kunna förstå hjälpligt, men hade vi en urnording här att prata med skulle det vara som ett helt främmande språk, säger han.

Oavsett tempo och rytm ligger det skrivna språket i urnordisk tid nära det talade. Det är forskarna ganska ense om.

– Skrift och tal låg långt närmare varandra då än i dag. Det vet man genom jämförelse mellan olika germanska språk. Runorna är den första skrift som belagts i Norden, stavning och uttal har ännu inte hunnit differentieras i de tidiga inskrifterna. Det finns en runa för varje språkljud, och det är nästan som en fonetisk skrift, säger Staffan Fridell.

Med talspråkets utveckling, inte minst synkopen, glider tal och skrift ifrån varandra och runorna måste förändras.

Att förstå språket och orsakerna till dess förändringar är att lägga ett pussel där förfärligt många bitar saknas. De äldsta kända runinskrifterna, som är färre än 500 stycken, är ristade ungefär mellan år 160 och år 700. Mindre än en per år. I hela Europa.

Det ska jämföras med den störtflod med över 2 000 kända stenar som restes enbart i Sverige från tidigt 1000-tal och hundra år framåt – nästan en varannan vecka. Men då är språket redan förändrat. Varje tidig runinskription är därför mycket viktig.

Och nya fynd görs. Samnordisk runtextdatabas, som organiseras av Uppsala universitet, har på sex år vuxit från 6 700 till 7 300 inskriptioner. Den omfattar inte de inskriptioner som har ristats i Tyskland och i Storbritannien, men där har man bara funnit något hundratal sammanlagt.

Det som tillkommer är både sådant som har missats i arkiv och litteratur och sådant som grävs upp. Varenda runa är värdefull. I Tyskland hittade man exempelvis en kam från slutet av 200-talet, där det stod just ordet ’kam’, på en tidig form av tyska.

– Där ser vi att tyskan har tappat ljudet R, som även skrivs z, i slutet av ordet, säger Henrik Williams. Nordiskan tappar detta ljud mycket senare. Vid vilken tidpunkt det föll bort i västgermanskan är en fråga som har diskuterats i 150 år. Nu ser vi att det var mycket tidigt. Svenskan har fortfarande en rest kvar i ordet dager, och islänningarna har massor av ord som slutar på -ur.

Som tur är finns fler källor till Nordens äldsta nedskrivna språk. Spår finns till exempel i namn på orter och, framför allt, vattendrag. Besläktade ord att jämföra med finns bland annat i gotiska handskrifter, som Silverbibeln. Och både finskan och samiskan har bevarat lånord från urnordiskan in i vår tid. Det klassiska exemplet är finskans kuningas, ’kung’, från urnordiska kuningaz.

Före runornas tid fördes all kunskap över muntligt från generation till generation. Därför måste de tidiga runristarna ha setts som speciella personer.

– Makten att kunna skriva, det symboliska värdet av att kunna skriva, skilde de skrivkunniga från andra människor. Minsta lilla runinristade föremål var betydelsefullt. Det finns kraft i runorna, säger Henrik Williams.

Många tidiga inskriptioner liknar besvärjelser, i och med att de utgörs av ett tecken eller ett kort ord som upprepas. Till exempel alu, som är vanligt och tolkas som ’öl’. Sueus är en palindrom med okänd betydelse, men som kan ha haft en magisk innebörd för att ordet läses likadant både fram- och baklänges. Ordet är ristat på gotländska Kylverstenen, som återfanns 1903. Stenen från cirka 400 var den första man hittade med hela det äldre runalfabetet, futharken.

Andra inskrifter tycks ange vem som äger föremålet som det ristats på.

ek erilaR.

Ett flertal tidiga inskrifter börjar med dessa ord. Ek betyder ’jag’, det är oomstritt. Ordet eril har däremot debatterats hett. Förr ansågs det betyda ’herul’, och syfta på en person från en av alla de folkgrupper som drog runt under folkvandringskaoset, ett antal århundraden i början av vår tideräkning. Herulerna påstås ha hamnat på svenska breddgrader, och kan då ha tagit med sig skrivkonsten.

Numera är den vanligaste tolkningen dock jarl, detsamma som engelskans earl. Mycket senare, på exempelvis Birger jarls tid under 1200-talet, användes ordet för en av rikets främsta män. Men i urnordisk tid betecknar det sannolikt en förnäm person vilken som helst. Till exempel en som behärskar den mystiska runkonsten:

Ek erilaR. ’Jag kan rista och råda (läsa), jag.’

Under synkopens ordförkortningar och betoningsförändringar övergår urnordiskan i fornnordiska, en lång process som börjar på 500-talet och pågår i 500 år. Skillnaderna mellan olika delar av Norden blir tydligare. Samma sorts förändringar har redan skett på kontinenten, med föregångarna till bland annat dagens tyska och engelska.

Likväl är skiftet dramatiskt, framför allt när man ser till det skrivna ordet. På 700talet tas vart tredje tecken bort när futharken görs om. Den yngre futharken har 16 tecken, medan den äldre, urnordiska, har 24.

Med tiden ökar kunnigheten i att rätt råda runorna. I urnordisk tid ristade man kanske in tio runor på baksidan av en brosch. Under vikingatidens runstensraseri placeras konstfullt utsmyckade monument med långa texter längs vägar och broar och vid gravfält. På offentlig plats kunde alla som passerade få sig inpräntat till exempel att Jarlabanke minsann ägde hela Täby.

Kanske är ökad lästörst också en av förklaringarna till att futharken kortas från 24 till 16 runor. Allt fler vill lära sig skriftspråket, och då bör det vara modernt och enkelt.

– Det är en intressant tanke, som jag inte stött på tidigare, säger Henrik Williams. Men helt klart leder synkopens talspråksförändringar till en kris för skriftsystemet. Den tidigare stabiliteten – i den mån den fanns – försvinner. På 700-talet lanserar någon det nya systemet, och det är inte svårt att få gehör eftersom det råder kaos. Ljudvärden och bokstäver stämmer inte längre överens.

Till exempel har man slutat använda språkljudet j, vars runa kallades jara och betydde ’år’. Medan engelsmän och tyskar har kvar j-ljudet i year och Jahre, omvandlas j-runan till både utseende och betydelse och blir ett a. Jara blir aar, och längre fram i tiden år. Även ljudet för w i början av ord faller bort och motsvarande runa slopas.

Detta är inte synkope, som innebär bortfall av stavelse, men en språkförändring som sker i samma veva.

Men att fornnordiskan får fler vokaler i det talade språket är däremot en del av synkopen. Det beror på att de svagast betonade stavelserna tas bort i synkopen. Långa ord med flera stavelser kortas, så att bara en betonad blir kvar. Till exempel blir ordet katilaz – där z uttalas som ett humlesurr – till katil när slutstavelsen stryks, sedan ketill med två korta stavelser. I dag säger man kittel på svenska.

Vokalskiften finns i alla germanska språk, processen är densamma i hela språkgruppen även om slutresultaten blir olika.

I fornsvenskan blir vokalerna alltså fler, ändå kortas futharken.

– Jag känner inget annat skede i skrifthistorien där man tar bort tecken i stället för att lägga till. Engelsmännens föregångare gjorde tvärtom och ökade antalet runor. Det är mer naturligt. Varför man här inte gav nya ljudvärden till gamla runor förstår jag inte, säger Henrik Williams.

Hur som helst blir följden att många runor får beteckna flera olika ljud. B-runan står till exempel för både b och p. Och de nya vokalerna får inga egna runor, utan delar tecken med de vokaler som de avletts från.

– Före synkopen var ä en variant av a, y en variant av u, som uttalades ”o”, och ö en variant av o, som uttalades ”å”. Nu blir ä, y och ö egna språkljud, fonem, som är betydelseskiljande, säger Staffan Fridell.

Men varför förändras språket i Norden just under denna period, vilka mekanismer verkar?

Synkopen sker under en synnerligen orolig tid. Olika folkgrupper – germanska, slaviska, keltiska och andra – söker sig runt kontinenten för att finna eller skapa en plats att slå sig ner på när Romarriket vittrar sönder under 400-talet. Ibland går det våldsamt till.

Som om inte detta skulle räcka drabbas världen av en klimatchock. Somrarna år 536 och 537 blir ovanligt kalla, och missväxt tycks drabba åtminstone stora delar av norra halvklotet. Solen skyms av stoftmoln, sannolikt från ett vulkanutbrott större än något annat i historisk tid.

Det är de bistra somrarna och en efterföljande kallperiod som ligger bakom beskrivningen av fimbulvintern i de isländska sagorna – den som förebådar jordens undergång Ragnarök. Det anser arkeologen Bo Gräslund, som förde fram sin teori 2007.

Att det hände något med klimatet är väl belagt i antika källor. Klimatdata från borrkärnor och årsringsserier från olika delar av världen bekräftar att fimbulvintern följdes av tio kalla år.

Tecken på omvälvningar finns även i det arkeologiska materialet i hela Norden, med bland annat övergivna gårdar, igenvuxna betesmarker, nya gravskick och minskat inflöde av guld. Förändringarna sker dock över en längre period och inte över en natt.

Dessutom når en pestepidemi kontinenten under 550-talet, vilket decimerar folkmängden kraftigt. Några belägg för att Norden drabbas finns inte, men ryktet når säkert dit och bidrar nog till en känsla av osäkerhet.

När befolkningen – av olika orsaker – glesas ut, och det blir långt mellan grannar, kan språket förenklas. Barnen har inte längre lika många referenser när de ska föra språket vidare genom att återskapa orden och grammatiken. Detta enligt en teori framförd 1997 av litteraturforskaren Christer Johansson vid Stockholms universitet.

Tomas riad, professor på Institutionen för svenska och flerspråkighet vid Stockholms universitet, bidrar också med en teori:

– När en förändring pågår under flera hundra år, hur förs då själva processen vidare från en generation till nästa? Det har man studerat framför allt när det gäller vokalskiften. Man har sett att föräldrars och barns vokalsystem kan skilja sig en aning från varandra – barnen flyttar fram positionerna lite. Det är en del av ungdomsspråket.

Så synkopen i urnordiskan handlade om tonårsuppror?

– Hos unga finns frön till språkförändringar hela tiden. Viss variation kommer av sociala skäl till användning, annan inte. Om det är en vokalsänkning eller reduktion som pågår, så kommer den yngre generationen alltid, oftast omedvetet, att använda det mer avancerade värdet. Många unga har i dag sänkt ä och ö – de säger till exempel läka med samma ä-ljud som i lära.

När en vokal ändrar läge på detta sätt, påverkas även vokalerna runt omkring. Ofta puttar de liksom till varandra (se även Språktidningen 3/13). Detta gör att en vokalförändring inte vänder tillbaka.

Många faktorer har alltså samverkat för att utlösa den nordiska synkopen. Oro i omvärlden efter ett imperiums sönderfall, ett vulkanutbrott som släcker solen och pesten som sprider död – allt har bidragit i olika utsträckning. Varför vokalbortfallet inträffade när det gjorde har man dock ingen bra förklaring till.

– Men kanske är det ökade språkkontakter. Det är inte bara ett nordiskt fenomen, utan det händer med alla germanska språk och även med en del helt obesläktade språk, säger Staffan Fridell.

Handelskontakterna med kontinenten var livliga och nordborna hade troligen en ganska god bild av vad som skedde även långt bort. Så teorin om en här med sveber är kanske inte så tokig. I alla fall när det gäller skrivna ordet.

Runalfabetet kan ha uppstått någonstans i dagens gränstrakter mellan Danmark och Tyskland, där några av de äldsta inskriptionerna har hittats. Kanske var det skrivkunniga germanska ”barbarer” från limes – det romerska imperiets yttersta gräns – som tog med sig skrivtecken norrut och anpassade dem så att de kunde ristas in i trästavar av bok.

Och med skrivkonsten kom ett frö till språkförändringen – också den med influenser utifrån. Det är här vi hittar förklaringen, anser Ulf Näsman, professor i arkeologi vid Linnéuniversitetet, och en av dem som kritiserat vurmen för klimatkatastrofen som universalförklaring till historiska förändringar av allehanda slag.

– Många blev överlyckliga när det kom en naturvetenskapligt fastställd tidpunkt för klimathändelsen. Den får förklara det mesta. Men uttrycken av mänsklig verksamhet förändras ständigt. Samlar man historiska skeenden till före och efter 536 gör man det enkelt för sig, säger han.

– Klimatkatastrofen kan ha varit en faktor bland flera som bidrog till en språkförändring. Men att man under folkvandringstid bröt isoleringen och kom med i ett europeiskt sammanhang låter som en mycket troligare förklaring än ett vulkanutbrott.

Språket förändras ständigt, men ibland går det snabbare. Oavsett klimatkatastrof och pest så är ökade kontakter med omvärlden en viktig faktor. Det är forskarna ense om.

– Resor och handelskontakter är bidragande orsaker till vokalbortfallet. Språket förändras hela tiden via inflytande utifrån, så har det alltid varit. En förändring i språket föregås alltid av en förändring i samhället, säger Henrik Williams.

Tomas Riad framhåller också språkets egna, inneboende struktur:

– Man sänker inte sina långa vokaler genom språkkontakt eller reducerar sina ord på grund av samhällsförändringar. Det handlar om språkinterna faktorer som vokalernas position i förhållande till varandra.

Mats Karlsson är frilansjournalist.

Den nordiska synkopen

Den nordiska synkopen står för en process där obetonade stavelser faller bort och orden blir kortare. Den pågår ungefär från 500-talet till 1000-talet, och innebär att urnordiskan övergår i fornnordiska.

Synkopen föregicks under samgermansk tid av att ordens betoning försköts till första stavelsen. Dessförinnan var det vanligt att andra stavelser betonades.

Den nya betoningen leder på sikt till att uttalet förändras och att fornnordiskan får fler vokaler: ä som kommer ur a, ö ur o och y ur u, vilka under synkopen blir egna fonem, betydelseskiljande språkljud.

Därefter faller obetonade stavelser bort. Det sker i följande ordning: a, i och u faller bort efter lång stavelse, varefter a, i och u faller bort efter kort stavelse.

Mitt under tiden för synkopen faller även j bort före vokal i början av ord, medan w faller bort före o och u i början av ord.

Under 700-talet förändras också runalfabetet.

Källa: Staffan Fridell, Uppsala universitet

Hur lät urnordiska?

Exakt hur urnordiskan lät vet ingen. Men skrift- och talspråken låg sannolikt nära varandra. Den norske professorn Arne Torp gör en mustig dramatisering av den isländska sagan Atlekvädet, omskriven till urnordiska.

http://folk.uio.no/arnet/

Publicerad i nummer: 
6/2014