Bild: 
Fritt fram. För barnen i byn Kangerlussuaq är grönländska förstahandsvalet.

Mycket sagt i få ord

 
av: Michaela Lundell

I ett enda långt grönländskt ord kan en hel svensk mening få plats.

Grönländska tillhör inuitspråken. De talas av cirka 100 000 människor, från Sibiriens nordöstra spets och hela vägen över Alaska och nordligaste Kanada till Grönland.

Inuitspråken är så lika varandra att talare från olika delar av det vidsträckta området kan förstå varandra någorlunda väl. Flest inuitspråkiga finns på Grönland, där cirka 50 000 människor talar kalaallisut, grönländska, och det delvis självstyrda Nunavut i östra Kanada, där cirka 20 000 människor talar inuktitut.

Grönländska har tre huvuddialekter: östgrönländska, nordgrönländska och västgrönländska. Det sistnämnda har blivit öns standardspråk, och är det som används i skrift.

I jämförelse med svenska och de flesta andra västeuropeiska språk har grönländska en mycket rik ordbildning. Det är ett så kallat polysyntetiskt språk, vilket innebär att det mesta som vi i svenska använder fristående ord för att uttrycka, i stället uttrycks med osjälvständiga delar, som fogas till ordstammar. Delarna kan vara uppemot tio stycken på varje ordstam, vilket leder till att grönländskan får förhållandevis långa ord. Många gånger motsvarar de hela satser på svenska.

I ordet qimmersuaqarusunngilaq, som betyder 'han/hon vill inte gärna ha en stor hund', är qimmeq en självständig ordstam som betyder 'hund'. De osjälvständiga delarna är suaq, som betyder 'stor'; qar, 'har'; gusup, 'önska att'; och nngi, 'inte'. Det avslutande laq är en ändelse för tredje person singular, som är oberoende av kön. Stavningen och uttalet av de ingående delarna ändras när de fogas ihop.

Förmodligen är det språkets struktur som har gett upphov till uppfattningen att grönländska skulle ha väldigt många ord för 'snö'. I själva verket finns bara en handfull ordstammar som betyder 'snö', men dessa kan naturligtvis byggas på med olika delar och på så sätt bilda flera nya ord.

grönländskan fick sitt skriftspråk på 1700-talet av missionärer som ville sprida psalmer och Bibelöversättningar till befolkningen. I dag har grönländska en litterär tradition som inte har sin motsvarighet  i något annat inuitspråk.

Det ursprungliga grönländska alfabetet har 19 bokstäver: a, e, f, g, h, i, j, k, l, m, n, o, p, q, r, s, t, u, v. De tre egentliga vokalerna är a, i och u. E och o är bara stavningsvarianter av i respektive u. Före den reform som genomfördes 1973 skrevs q med bokstaven K (kra). Då användes heller inga stora bokstäver, annat än i namn. Bokstäverna b och d lades snart till det grönländska alfabetet, eftersom de behövdes för personnamnen i Bibelöversättningarna.

Numera använder grönländskan även andra bokstäver, för att kunna uttrycka lånord. I en nyutgiven grönländsk ABC-bok av konstnären Julie Edel Hardenberg står det till exempel Cæsar checkiuteqarani Centermarkedimut cykelerluni cigarsiniarpoq citronisiniarlunilu, det vill säga 'Caesar cyklar till centrummarknaden för att köpa cigarrer och citroner, utan checkhäfte' under bokstaven c.

Grönländskan har i sin tur lånat ut ord som kajak, anorak, igloo och nunatak (en bergstopp som sticker upp ur inlandsisen) till andra språk.

Publicerad i nummer: 
4/2011