Man vill ju inte vara vulgär

Text:

När jag slår upp ett ord i en ordbok eller app kan det framstå som att just detta ord betyder en viss sak, och det är inte mer med det. Som att förstulen betyder ’sker i smyg’, nevö är samma sak som bror- eller systerson och tvinna betyder ’sno ihop’. Inga konstigheter.

Men det finns ord som inom sig rymmer nära nog ett helt åsiktssystem. Ett sådant är vulgär. Ordlistan berättar att några betydelser är simpel, grov och ohyfsad. Ja, det är nog få som skulle uppskatta att bli benämnda som vulgära; snarare kan vi utgå från att den som får det epitetet kommer att känna sig förolämpad.

Men hur entydigt negativt är ordet om man söker sig bakåt? Min far, som var språkligt överintresserad, bad om aqua vulgaris när han önskade få ett glas vatten från kranen. Jag var inte så gammal när jag hörde hans beställning första gången, men ordet aqua kände jag ju till. Och även om jag studsade till av det latinklingande vulgaris, förstod jag rätt snart att han syftade på vanligt vatten. Så hur nedsättande var det där vulgaris?

Språk kan vara vulgärt. En människa utan hyfs och smak avslöjar också sin vulgära karaktär. Men så läser jag mer, bland annat i Svenska Akademiens ordbok, och finner också betydelserna folklig; allmän, vanligt förekommande. I mitt sinne kommer ordet normal upp.

Folklig. Vanlig. Vulgär. De har stått för ungefär samma sak under lång tid, men en av bemärkelserna tycks ha genomgått en betydelseförändring som gått i oanständig riktning. Det som en gång var ordinärt är nu ohyfsat och grovt. Kan det vara så att det gamla ståndssamhällets konturer stiger fram här? Särskilt om vi låter vanlig stå framför flicka eller kvinna. Duger man inte om man kommer från breda folklager? Om man inte utmärker sig genom att bära sådana egenskaper att man är ovanlig och därigenom garanterat icke-vulgär?

Jag misstänker att det göms en del klassförakt i utfall mot förment vulgära personer. Men det kanske smäller högre att anklaga någon för vulgaritet framför genomsnittlighet? Hur gick det till när en synonym till folklig och vanlig avancerade till ett ord som vi bara använder om sådant och sådana som vi ser ner på?

En annan språklig observation är förskjutningen av betydelsen hos ordet hus. De företag som svarar för transporter och utdelning av paket till hemmet ber mig att beskriva bostaden. Frågan ”Bor du i hus eller lägenhet?” har jag fått många gånger, och det börjar snurra i huvudet. Befinner sig inte lägenheter i hus? Jag bor i en rätt liten bostadsrättslägenhet en trappa upp i en byggnad med bara fyra lägenheter. Vad ska jag svara för att ge korrekt information till den sannolikt stressade paketutdelaren?

Många journalister skriver om att det brinner i en fastighet ”på en adress”. Av någon anledning tycks de sky orden hus och byggnad. Det har funnits stunder när jag får de grovhuggna frågorna om huruvida jag bor i hus eller lägenhet, då jag har frestats att svara ”jag bor i en fastighet på tomten”. Men det har stannat vid en tanke. Man är väl inte vulgär.

Staffan Dopping är journalist och podd-redaktör på nättidskriften Kvartal.