Nu har rumpan blivit rumsren

Säg pakorum – fort och många gånger! Pakorumpakorumpakorumpa …

Sådana enkla lekar gavs som förströelse i min barndom. Så moderna var vi ändå att vi uppfattade det vågade skämtet som att det syftade på baken på en ko.

Där hade vi fel. I korumpa har rumpa den äldre betydelsen ’svans’. Den äldsta kända korumpan finns i Äldre Västgötalagen från 1200-talet, i den så kallade Lekarerätten, ett tidigt belägg för den råare folkliga humorn: om en lekare, en kringvandrande musikant, blir sårad, kan han tillvinna sig rätt om han förmår att med nysmorda skor på fötterna hålla fast en otämjd kviga i svansen medan någon piskar henne. Med kvigan ”skal alt har af roppo rakae och sidhæn smyria”, det vill säga att man ska raka allt hår av rumpan och sedan smörja in den. Utgången var naturligtvis given.

Betydelsen ’svans’ är helt levande i norskan; rumpetroll är vad vi kallar grodyngel, som ju har en liten svans.

I dagens svenska däremot är svansbetydelsen glömd eller förvisad till dialekterna. Många känner inte till att talesättet det är ingen ko på isen ska följas av ett så länge rumpan är i land, om än underförstått. Och uttrycket binda upp rumpan på någon syftar på att man band upp svansen på kor när de skulle mjölkas för att de skulle stå stilla och inte vispa mjölkerskan i ansiktet.

Rumphugget är något man kapat svansen på.

Men i dag används rumpa bara om bakdel. Ordböckerna ger ordet stilvärdet ”vardagligt”. Man kunde ha tillägget ”skämtsamt”: dratta på rumpan låter ju minst lika roligt som det är, och den som inga byxor har, han får gå med rumpan bar.

Men nu händer saker på stilområdet. Rumpa visar tecken på att bli normalordet. När såg man senast stjärt i en annons för byxor eller träningspass? ”Sitter snyggt över rumpan”, ”Träna din rumpa till perfekt form” – överallt rumpor. Det nya är här också att träningen går ut på att kroppsdelen ska bli större och mer iögonfallande: ”Så får du en välsvarvad rumpa!”

Ack, det var inte så länge sedan övningarna i stället gick ut på att förminska, platta till och helst osynliggöra bakdelen. Men då var det också otänkbart att i skrift använda rumpa. Bak och även stjärt gick an – det var riktigt länge sedan små barn fick lära sig tre fula ord att undvika, nämligen ”stjärt, kommod och pilsner”.

En expedit i en bättre damekipering skulle dock hellre ha tagit gift än att säga stjärt. ”Sitter charmant över stussen.” Så kommenterades passformen. Att ens tänka ordet rumpa låg bortom horisonten.

Språkpsykologiskt är det intressant att vi, även de forna butiksdamerna, samtidigt utan att rodna kan använda stjärt när vi talar om fåglar. Då rör det sig om fjädrar. Detsamma gäller gump, som enligt Svenska Akademiens ordbok är ”starkt vardagligt” när det handlar om mänskliga bakar. ”Trumpen och blinder / gumpen är trinder”, så beskriver Bellman krogvärdinnan gumman på Thermopolium. I ornitologiska sammanhang är gump däremot ett fackord och betecknar området under stjärtfjädrarna. Färgen där kan vara avgörande för artbestämningen.

Stilförskjutning, att vulgära ord blir vardagsord och att vardagsord blir normalord, är kanske nästan lika gammalt som språket självt. Flickan, i dag så städad, var från början en slinka som viftade med öppna kläder. Hon blev med tiden anständig och ersatte mön, och sedan skulle hon i sin tur följas av tjejen, ett lånord från romska som tidigare tillhörde slangen men i dag är hemmahörigt i allmänspråket, om än inte i de allra högsta stillägena.

Nu ser vi hur rumpan lyfter från språkets lägre regioner medan stuss och säte får prydhetsstämpel. (Skämtsamma omskrivningar som akterkastell och ändalykt lämpar sig inte för allmänt bruk.) De neutrala bak, bakdel, stjärt och ända trängs undan – rumpan lämnar varken hjärterum eller stjärterum. I denna pågående process kommer kanske i en framtid de ännu vulgaritetsmarkerade röv och arsle att rycka fram, om inte mot salongerna så i alla fall mot vardagsrummen. Men barndomens oskyldiga åka ärslekana kan knappast bli ett hot annat än mot byxbakarna. Betänk Gunnar Ekelöfs

”… alla strumpor stoppas /
t.o.m. gamla hästrumpor / stoppas fermt av mig”.

Catharina Grünbaum är språkvårdare och skribent.