Fernando Lopez: Lärare i moderna språk måste få bättre villkor

Villkoren för lärare i moderna språk måste förbättras. Annars drabbas inte bara lärarna utan i förlängningen även Sveriges internationella konkurrenskraft. Det skriver Fernando Lopez.

För en månad sedan publicerades Lärarnas Riksförbund rapport om situationen för de moderna språken i Sveriges skolor. För mig var den droppen som fick min bägare att rinna över. Redan för 11 år sedan skrev Ulrika Tornberg i sin bok Språkdidaktik följande förutsägelse: ”Under senare år har lärare i allt mindre grad haft möjlighet att påverka sin egen fortbildning. Undan för undan har de förlorat möjligheten till inflytande över sin egen yrkessituation. Yrkets status har sjunkit och risken finns att allt färre unga människor kommer att vilja utbilda sig till lärare”. Detta har tyvärr förverkligats i Sveriges skolor år 2016.

Vad håller vi egentligen på med här? Alltså, i den svenska skolan. Vi är trötta på att höra politikerna och utbildnings- och näringslivets representanter säga att ”språk är viktigt”, ”språk är en tillgång”. Känner ni igen dessa mantran? Och sedan, vilken är kommunernas och skolornas praxis? Vänta, svara inte än, jag ska berätta det för er. Åtminstone sedan 2005 vet vi (därför att Skolverket publicerade det) att de moderna språkens situation i Sverige, särskilt lärarnas situation, var dålig. Inom skolväsendet – detta är ingen hemlighet – är bra lärare a och o. Om lärarens situation inte är bra, blir det väldigt svårt att få såväl eleverna som ämnet att må bättre. Elva år har redan gått sedan dess, regeringar av tre olika färger, en handfull utbildningsministrar, tiotals rapporter som den ena efter den andra slår larm om det fria fallet som ämnet moderna språk går igenom i Sverige… och vad tusan händer här? Ingenting, ingenting alls. Det fria fallet fortsätter.

Bland resultaten i rapporten kan man läsa att det som väcker mest oro är det mycket låga söktrycket för ämneslärarutbildningen för grundskolan. Man skulle behöva ta in ca 380 sökande för lärare i moderna språk (framför allt spanska, tyska och franska) varje år i Sverige för att täcka behovet. Vet ni hur många personer som antogs i hela landet under höstterminen 2015? 16, ja, sexton, det saknas ingen nolla. Vad händer här? Varför höjer ingen rösten för detta i Sverige? Varför vill så få ungdomar utbilda sig till språklärare? Vänta ni, svara inte än. Vi kommer först att titta närmare på flera slutsatser i LR:s rapport.

Trots rådande brist på kvalificerade lärare i landet och svårigheter att rekrytera personal är lönerna för lärare i moderna språk lägre än för andra kollegor i samma läge.

Om vi pratar om könsfördelning bland män och kvinnor i ämnet kan vi hitta en möjlig anledning till förra punkten, då 89 % är kvinnor och endast 11 % är män. Jämställdhet? Inga kommentarer.

Vad gäller det allmänna missnöjet med arbetssituationen inom lärarkåren (ämne för att skriva inte bara en annan artikel utan en hel encyklopedi) kan man konstatera att språklärare är ännu mer missnöjda än sina yrkeskollegor. De uttrycker klart och tydligt att lönerna, för hög arbetsbelastning och brist på fortbildning är deras främsta anledningar till att må dåligt och överväga lämna yrket.

Trots att 85 % av lärarna yttrar sitt behov av fortbildning för att känna sig trygga med sitt ämne har endast 39 % fått något slags fortbildning under de senaste fem åren. Dessa fakta talar sitt tydliga språk. Inga kommentarer.

Över 60 % av lärarna säger att de måste undervisa grupper där det finns elever från olika kurser, nivåer eller årskurser, till exempel nivå 1 elever med nivå 3, nivå 2 med 4, etc. Hur kan man göra ett bra jobb under dessa förhållanden? Är det så att man har kommit på ett sätt att dela en lärare på två? Är det därför som man också har reducerad lön? Kan ni tänka er en matematiklärare göra samma sak under ett helt läsår? Eller en lärare i historia, eller i geografi? Vilken respekt för vårt ämne visar detta från skolledarnas sida? Från lärarföreningarnas och fackens?

Över hälften av alla lärare uppger att de fått för få antal timmar i sitt ämne för att kunna garantera att eleverna kommer att kunna uppnå kunskapskraven som kursen syftar till. Jag upprepar frågan för säkerhets skull: Vilken respekt för vårt ämne visar detta från skolledarnas sida? Från lärarföreningarnas och fackens?

Nästan en tredjedel av lärarna uttrycker att språkutbudet på den egna skolan har minskat under de senaste tre åren. Ännu mer oroande är det faktum att 88 % av lärarna uppger att skolan inte ger möjlighet till eleverna i årskurs 8 att läsa ytterligare ett språk inom ramen för det så kallade ”elevens val” program, något som Skolverket förespråkar och skolförordningen reglerar.  Kommer ni ihåg politikernas och skolmyndigheternas ord om “språk är viktigt”, “språk är en tillgång”? Motsvarar dessa ord de aktuella möjligheterna som skolor erbjuder till eleverna? Kära utbildningsansvariga, har ni ingen skam i kroppen? Nej, uppenbarligen inte. Ni fortsätter säga så medan möjligheterna för att läsa språk på skolan minskar i verkligheten. 

Som följd av allt detta börjar nu antalet språkelever på grundskola och gymnasieskola minska efter många år av kontinuerlig ökning. Det är inte bara så att antalet elever minskar utan också kursutbudet på skolorna gör det. Framför allt kurser på högre nivåer. Det finns allt färre skolor som erbjuder dessa kurser, vilket i sin tur kommer att leda till sämre språkkunskaper inom en nära framtid på landets universitet och högskolor. Bra jobbat, kära politiker och skolledare, bra jobbat.

Allt detta trots att en tredjedel av landets företag uppger att de vill och behöver anställa personal med bra språkkunskaper i ett annat språk än engelska. Konkurrenskraften på den internationella marknaden för de svenska företagen kommer snart också att lida av detta. Man behöver inte vara Aristoteles för att dra den slutsatsen.

Om vi återkommer till frågan om varför så få ungdomar vill utbilda sig till språklärare, behöver man inte heller vara Einstein för att förstå att den framtida yrkessituationen för språklärare i Sverige inte är särskilt attraktiv för ungdomarna.

Hur högt har vattnet stigit i era bägare, kära kollegor? Vi får smäll efter smäll, gång på gång, och till slut kommer vi att vara ute från flera utbildningar och skolor om vi inte vänder om och styr i rätt riktning snabbt. Kära politiker, skolledare, fack, lärarföreningar… Finns det någon där? Hur är det möjligt, efter mer än ett årtionde av flera alarmerande rapporter om moderna språkens situation i den svenska skolan, att ingen gör någonting? Vad håller vi på egentligen?

Man säger att den som tiger samtycker. Jag, som språklärare som känner stor respekt för mitt yrke och som vill att alla andra ska respektera det också, tänker inte tiga. Jag tänker inte gilla läget. Vad mer kan göras kring detta? Snälla – idéer, förslag, debatt – detta kan inte bara fortsätta!

Fernando Lopez

Gymnasielektor i moderna språk på Malmö latinskola och doktorand i språkdidaktik vid Göteborgs universitet

Foto: Istockphoto