Stalins stolthet stinker än

Papyrossen kan vara en riktig fulcigarett. Och den kan ge en doft av Josef Stalin.

Text: Janina Orlov

I översättning av barnlitteratur finns en praxis som förordar förtydligande. Det främmande domesticeras, för att inte stöta bort läsaren. Följaktligen är varje översättning också resultatet av förhandling om vad som kan passera och – framför allt – hur. I vuxenlitteraturen är det friare. Eventuell obegriplighet kan till och med ses som ett värde i sig.

Trots friheten inträffar det paradoxalt nog ibland att jag gärna skulle berätta mer än originalet gör. Låt mig ge ett exempel. Rosa Liksoms järnvägsepos Kupé nr 6 skildrar hur ett omaka par, en ung kvinnlig student och en råbarkad, sovjetisk man delar kupé på Transsibiriska järnvägen. Första gången vi får se mannen har han precis tagit farväl av sin familj och vänt ryggen åt den kalla vinden för att tända en Belomorkanal, som han kniper om, lyfter till läpparna och röker girigt. Sedan fimpar han cigarretten och går in i vagnen. Varför kniper han om cigarretten? Jo, för att Belomorkanal är en papyross. Den skiljer sig från den numera vanliga cigarretten genom att den saknar filter, inte är fullmatad med tobak, har tjockare papper och är ledad. I värsta fall är den fylld med ”mahorka”, billigaste tänkbara tobak, gjord på knaster vars lukt känns vida omkring.

När tåget efter ett antal dagar gör ett uppehåll i Irkutsk, beger sig reskamraterna, mannen och flickan, ut för att köpa honom något att röka.

Efter långa förhandlingar lyckades flickan köpa Prima-cigarretter och Bajkal-papirosser. Av någon anledning ville försäljaren inte sälja henne Belomorkanal, trots att det fanns en hel hyllmeter av dem. Efter att han fått cigarrettpaketen snurrade mannen ett ögonblick på asken med Prima som pryddes av en rymdfarkost.

– Bajkal luktar hundpiss. Prima smakar hästskit och Brezjnev, Belomorkanal i sin tur äkta Pappa-Stalin.

När mannen kommenterar de olika märkena öppnar han samtidigt dörren till den ryska och sovjetiska historien. Bajkal är billiga papyrosser (i transkription av ryskan stavas det papiross), medan Prima är ett cigarrettmärke präglat av Brezjnevs era av stelhet och stagnation. Den tredje sorten, som flickan av någon anledning inte får köpa, Belomorkanal (eller ’Vitahavskanalen’), anknyter direkt till Stalin. Kanalen, som invigdes 1933, var ett resultat av Gulagfångarnas bokstavliga handarbete, där hundratals miste livet. Den har beskrivits som Stalins stolthet. Projektet involverade även samtidens ledande kulturpersonligheter, som inviterades till ett besök för att se underverket och besjunga kroppsarbetets helande inverkan.

Trots att all denna vetskap skulle bidra till ett fördjupat porträtt av, och förståelse för, mannen på tåget och hans liv, liksom för det ryska samhället, måste jag utelämna den i min översättning. Den ges inte i originalet, den bara antyds via smått roande ingredienser: romanrekvisita och exotiska inslag för den oftast ovetande läsaren. Alltmedan översättaren går upp i rök.

Janina Orlov är översättare från ryska och finska.