Tal i skrift

Text: Olle Josephson

Två gangstrar i svensk litteratur ska nu få komma till tals. Gissa vilken av dem som är äldst!

1. ”Han hade tagit in på hotell i falskt namn. När aina plocka han, han hade falskt pass på sig. Hade kunnat funka. Först dra till Danmark och sen vidare. Snubben har säkert stoppat undan en del någonstans. Men någon golade. Någon tipsade aina var han var. Säkert någon som sett honom på krogen.”

2. ”Ja ha rymt. Säj inte åt nån jävel att du har sett me. – Rymt? – Ja, visst fan åkte ihop med Weras kille på kafét å jäntfan ordna sårom snodde me. – De va fö jävlit. – Javisst fan, men jag tänker ordnat ändå seru. Kom ner till tåge, ta en tova mere. Ja glömde min jävel. Du åker väl me ut.”

Det var väl inte så svårt? Den första gangstern är från 2000-talet; det syns om inte annat på ett modernt slangord som aina för polis. Han yttrar sig i Jens Lapidus Snabba cash från 2006. Den andre, betydligt mer begränsat kriminelle, talar i Stig Dagermans vidunderliga debutroman från 1945, Ormen. Ålderdomligt lågspråk som jäntfan och tova (tusenlapp) underlättar dateringen.

Mer förbryllande är att dagens skurkar tycks vårda uttalet på ett helt annat sätt än 1940-talets. De uttalar r i har och var, och de är noga med de fulla formerna av sina pronomen. De säger inte ”säkert nån som setten” utan ”säkert någon som sett honom”. Frasen ”ordna sårom snodde me” skulle 2000-talsgangstern med all sannolikhet uttala ”ordnade så de snodde mig”.

Uttrycket ”aina plocka han” tycks vara ett enstaka återfall i ett äldre språk. Annars är 2000-talsgangstern noga med honom och uttalar omsorgsfullt verbändelserna (golade, tipsade).

På den senare punkten tillhör han en obetydlig minoritet. När talspråksforskaren Eva Sundgren 1996 undersökte vilka som sade pratade, frågade, dansade med mera var det bara högutbildade som ungefär var tredje gång lät höra ändelsen. Övriga talare sade -de högst var tionde gång. (En äldre undersökning från 1966 gav i stort sett samma resultat.)

Nej, naturligtvis säger de två citaten inget om undre världens uttalsvanor. Däremot säger de en del om litterära konventioner.

Hur ska man återge talspråk i skrift? Tills för ungefär femtio år sedan använde författare med realistiska ambitioner gärna särskilda stavningar och ordformer i repliker och dialog. De skrev dom, mej, sej, dej, nån, nåt, nåra, sån, sånt, såna, va (för vad och var), slagi, skrivi (för slagit och skrivit) och mycket annat. En del, som Dagerman, gick längre och skrev gärna till exempel de ä (det är) och vasaru? (vad sade du?).

Någon gång på 1970-talet börjar dessa skrivvanor försvinna. Stavningar som mej och dej är väldigt mycket sällsyntare i dag, inte bara i litteraturspråk utan också i tidningsspråk. Detsamma gäller dom. Fastän så gott som alla svenskar säger dom i dag – bara finlandssvenskar skiljer på di och dom i sitt vardagstal – skriver vi bara de eller dem. När jag undersökte deckarförfattarna Stieg Larsson, Jens Lapidus, Liza Marklund och Camilla Läckberg hittade jag genomgående de och dem i replikerna.

Likadant med dramaförfattare. Uppsalaprofessorn Mats Thelander har jämfört ordformer i repliker och i scenanvisningar och bakgrundsupplysningar i skådespel från 1700-talet till i dag. Alla dramatiker prövar ibland vardagligare ordformer i replikerna. Ända fram till Kristina Lugn, som alldeles struntar i ordformsvariation mellan dialog och annan text.

Det betyder inte att dagens författare avstår från att återge talspråk. Men de koncentrerar sig till meningsbyggnad och ordval. Se på exemplet från Snabba cash en gång till! I andra meningen finns den ordföljd, som brukar anses typisk för multietniska förortsdialekter: ”När aina plocka han, han hade falskt pass på sig.” (I själva verket använder talare av denna dialekt konstruktionen bara var tjugofemte gång det är möjligt; det visade Stockholmsforskaren Natalia Ganuza i en avhandling förra året.) I tredje och fjärde meningen saknas subjekt, också det ett slags talspråksimitation.

Det betyder inte heller att moderna texter saknar talspråkliga ordformer. Exempelvis dar, sen, sa och ska möter vi i nästan allt slags skriftspråk. Men dessa varianter är inte längre specifika talspråksmarkörer.

Att riktigt detaljtroget återge spontant tal i skrift är så gott som omöjligt. En skribent måste välja ut enstaka drag för att skapa en illusion av talspråk. I dag struntar man alltså i mej och dom och siktar in sig på meningsbyggnaden. Det är svårare och misslyckas ofta. Deckardialog, till exempel, kan vara rätt stolpig. Men fungerar det blir det så mycket bättre!