Bild: 
Istockphoto

Se UPP med maskrosen

En och samma blomma har tre olika namn – danska, norska och svenska är kanske inte så lika som vi tror.

Jag började översätta av en slump. Som mångårig journalist tackade jag ja till en förfrågan om att översätta en bok från engelska till mitt modersmål norska. Det blev ett par engelska böcker till, och därefter en dansk bok. Ingen frågade om jag kunde danska; det togs för givet. Men är det så självklart?

När jag hade översatt den lilla danska boken gick jag igenom den flera gånger: jag hade bytt ut ord som är uppenbart annorlunda på norska än på danska, och jag hade gjort texten lite mindre mjuk, ändrat syntax och verbformer några få gånger. Men var det tillräckligt? Danskan har mjukare konsonanter än norskan, så jag hade bytt många danska t mot d och g mot t – men kunde man fortfarande ana den danska språktonen?

Jag skrev om, en aning mer åt det nynorska hållet. Norskt bokmål har en massa valfria former; man kan både stava ord på olika sätt och använda olika böjningsformer och ändå hålla sig inom språknormen. Jag frågade mig själv om jag hade gått för långt åt andra hållet. Hade den opretentiösa danska texten om mindfulness i vardagen fått en fläkt av fjord och fjäll?

Mina funderingar fick mig att fråga andra som översätter mellan de tre skandinaviska språken. Vilka falska vänner, alltså ord och vändningar som ser lika ut men som betyder olika saker, har de upptäckt? Har de gjort bort sig på grund av dessa? Vilken betydelse har det för översättningarna att länderna – Sverige, Danmark och Norge – till synes är så lika, samtidigt som det finns subtila kulturella skillnader?

Det visade sig att många översättare gick i samma sorts tankar och hade gjort samma sorts misstag.

– När jag började översätta Sjöwall–Wahlöö – jag har översatt hela serien till norska – gjorde jag en miss. Uttrycket en beryktad jätte översatte jag till en beryktet kjempe, när det skulle ha varit berømt. Ett annat uttryck som har fått mig att gå i fällan är lidande, som låter som lidelse på norska, men ska översättas med lidenskap, alltså ’passion’, berättar den norska översättaren Bodil Engen.

Hennes kollega Erik Ringen, också han norrman, har en berättelse om en falsk vän utanför fiktionens värld:

– I Paris hade jag en dansk kompis, som jag brukade gå på krogen med, som hela tiden skulle ut och ta en bajs. Jag blev en smula förvånad, men på danska betyder det visst ’öl’ eller ’pilsner’ – förutom att det betyder ’lort’.

Erik Ringen har också insett att svenskans snål motsvaras av norskans ’gjerrig’, medan snål på norska betyder ’konstig’ eller ’märklig’.

– Men alla översättares bästa exempel är ju det om en fasansfull natt – men jag vet inte om någon faktiskt har översatt det till en natt full av fasaner. Ordet fasansfull finns inte på norska – vi skulle använda skremmende eller forferdelig.

Bodil Engen menar att danska hjälpverb kan vara speciellt förvirrande för norska nybörjaröversättare.

– Du vet historien om de norska flickorna som leker på stranden och möter två danska flickor. Må vi lege med jer? – ’Får vi leka med er?’ – frågar de danska flickorna, och de norska svarar: Ja, men dere må ikke – ’Ja, men ni måste inte’. Danskarna säger jeg skal bruge en hammer, norrmännen jeg trenger en hammer och svenskarna jag behöver en hammare.

Den svenska lyrikern och översättaren Jonas Rasmussen framhåller ett annat exempel som ”det mest häpnadsväckande” han har sett – i två översättningar från danska till svenska. Dessa är gjorda av mycket väletablerade svenska författare och poeter, som enligt Jonas Rasmussen uppenbarligen inte hade vidare koll på danskan.

– Blomman mælkebøtte är en maskros på svenska, men hade översatts till mjölkbytta, säger han, och syftar på blomman som på norska heter løvetann.

En del ord med olika betydelser känner de flesta nordbor till. Norrmän vet att frokost på danska inte är frokost, utan lunsj, medan norsk frokost är morgenmad, och att en svensk kjol är detsamma som skjørt på norska, medan klänning på svenska heter kjole på norska. Och många norrmän vet förmodligen att rar på danska eller svenska betyder ’søt’ på norska (i betydelsen ’mysig’, inte ’sötad’). Men inte alla svenskar vet att overfor på norska och danska är mittemot på svenska eller att killing betyder ’kattunge’ på danska, medan det på svenska och norska betyder avkomman till en get.

Norska översättaren Kirsti Øvergard har samlat en bunt typiska språkliga fällor i ett föredrag som hon höll för några år sedan. Hon har bland annat noterat att ett svenskt mord är ett norskt drap. Ordet mord finns på norska, men det används bara i gamla deckare av Agatha Christie och liknande – absolut inte i det norska rättsväsendet. Dråp på svenska används när omständigheterna vid dödandet är mindre grovt, och ger kortare straff. Det är en viktig skillnad när man översätter kriminallitteratur.

I Sverige används också beteckningen misstänkt om någon som tagits i förvar, medan man i Norge säger att vederbörande är siktet, ett ord som inte finns på svenska. På norska är en mistenkt en person som polisen (eller andra) finner misstänkt, också för att han eller hon eventuellt blir siktet. Det svenska ordet kuplett är en benämning på en revyvisa, medan det på norska är en fackterm för två verser som rimmar.

Glasögon på svenska heter bara briller på norska, och de får inte förväxlas. En känd vandringshistoria i Norge är den om den svenska läkaren på ett norskt sjukhus som frågade en patient om han hade glasögon, fick ja till svar, och försökte plocka ut patientens friska öga. På norska är glassøye ett öga av glas, alltså en protes för den som mist ett öga.

Så vad gör översättarna mellan danska, norska och svenska när de funderar på om ordet verkligen betyder det de tror att det betyder? De kollar och kollar och kollar. En del står i ständig kontakt med förläggaren eller författaren. Ofta kollar de mer än när de översätter från källspråk som ligger längre från målspråket, som engelska. I prosa är det ofta lätt att se om man har valt rätt ord, för ordet som är helt eller nästan likt ett ord på grannspråket, men betyder något annat, passar inte in i sammanhanget. Med lyrik är det svårare. Det är inte nödvändigtvis någon glasklar logik; författaren kan medvetet ha valt ett ord som just inte ”passar” i sammanhanget.

– Det är viktigt att poängtera att något sådant som en exakt ett-till-ett-översättning inte finns. Jo, möjligen vad gäller fackprosa, men definitivt inte vad gäller lyrik. Som jag ser det handlar lyrik om att med ord, med språket, formulera eller uttrycka något som inte kan formuleras med ord, säger Jonas Rasmussen.

Är det acceptabelt att språket låter det skina igenom att ”nu är vi inte hemma i Sverige, vi är i Norge eller Danmark” – eller tvärtom? Ingen vill ha ”danismer”, ”norvagismer” eller ”svecismer”, som de anglicismer som ofta sticker i ögonen i illa översatta texter från engelska. Å andra sidan är ju till exempel norska läsare klara över att gaten på norska heter gatan på svenska, så det kan se underligt ut att översätta Kungsgatan till Kungsgaten – eller Kongegaten.

 – Jag eftersträvar verkligen alltid att det ska låta ”helt svenskt” i det avseendet att det inte ska ”skorra” av danska eller låta som en dålig översättning, säger Jonas Rasmussen.

Anders Juel Michelsen, dansk översättare och tv-textare, ser en annan fall-
grop:

– När man översätter från norska är den verkliga faran att norska kan påminna så otroligt mycket om danska, att man ibland nästan tror att det är danska man läser. Men det kan vara pyttesmå förskjutningar som ger den norska texten en lite eller helt annan betydelse än man skulle kunna tro som dansk. Därför kollar jag faktiskt min egen danska mycket, som när jag översatte Steffen Kvernelands fantastiska seriealbum om Edvard Munch.

Jonas Rasmussen, som också har översatt Steffen Kvernelands norska seriealbum, tillägger:

– Vissa karaktärer i Munch talar oerhört stark dialekt och använder talspråk. Detta är alltid extremt vanskligt. Det får inte bli oavsiktligt komiskt, utan ska följa det norska talspråket eller dialekten. Dessutom får det inte bli missvisande vad gäller sociolekter – det vill säga det språk som talas inom ett visst socialt skikt. En karaktärs tal är ju en del av karaktärsbeskrivningen.

Jonas Rasmussen vill ibland föra in danska ord i svenska språket som saknas där.

Støvregn är danska för pyttesmå regndroppar som faller i jämnt tempo. Det är ett sådant ord som svenskan inte har någon bra motsvarighet till. Duggregn ger liksom inte samma känsla, och är heller inte precis den typen av regn, säger han.

Att lyssna till språket är en översättningsmetod som Marie Lundquist, svensk lyriker och översättare, tillämpar. Hon översätter all skönlitteratur mycket på samma sätt som hon skriver poesi.

– Översättningen är alltid en fråga om en sorts förskjutning, en annan sorts klang, en annan musik. Ändå måste ursprungstextens andning höras under sin nya språkdräkt. Det är det som är den stora utmaningen. De tre norska författare som jag huvudsakligen översatt, Jon Fosse, Arne Lygre och Steinar Opstad, har i allra högsta grad utmanat mig – språkligt, såväl som existentiellt. Att översätta nynorska, som Jon Fosse, kan för en svensk kännas som att vika av från civilisationen och ge sig ut i vildmarken, slåss med något kantigt och liksom fornnordiskt. Och med Fosse är det alltid lika mycket en fråga om att inte bara översätta ord, utan också tystnad, det osagda, rytmen som skapas av de frekventa pauserna, som ju är en så stor del av hans språkliga värld.

I Jon Fosses texter, menar Marie Lundquist, kan språket också vridas ibland, böjas till en helt egen syntax, inte förut sedd i nynorsk grammatik:

– ’Vridd språk igjen’ och ’heilt merkeleg på norsk’ är två av de vanligaste svaren jag fått från Fosse själv när jag har frågat honom om några satser jag inte riktigt har kunnat klura ut. Det som är vridet och konstigt på originalspråket måste ju också ha någon form av språklig defekt på svenska. Frågan är då bara: hur konstigt är det på norska?

En annan skillnad mellan svenska och norska är att ord från bondesamhället och religionen är mycket vanligare i modern norska. I svenska ser Marie Lundquist motsvarande ord mest i historiska texter.

– För en svensk blir dessa ord därför mycket ålderdomliga, medan de även för en ung norrman känns vardagliga. Att Norge är en nation med starkt förhållande till sjö, hav och båtliv är också tydligt – ord som härrör från detta finns ofta i norska, medan de på svenska är sällsynta och mest används i facktexter.

Marie Lundquists iakttagelser leder vidare till frågan om nationella kulturer. Det är ju en jättefråga – eller rättare sagt flera, med många svar: om de finns, vad består de av och hur viktiga är de? Men i detta sammanhang är det intressant att se hur översättarna tycker att det som de upplever som landets kultur påverkar språket – och om också detta måste ”översättas”.

– Det är en svår fråga att svara på. Men ja, jag tycker att det kommer fram något, en ton eller en mentalitet i varje skandinaviskt språk, som skiljer sig från de andra skandinaviska språken. Det är också därför som jag i princip föredrar att läsa på originalspråket, men man kan också välja den ”lata” lösningen att läsa en dansk översättning, säger Anders Juel Michelsen.

Kirsti Øvergaard påminner om att ett svenskt midsommarfirande är något annat och mer än en norsk sankthansfeiring. En del tycker att det är helgerån att översätta det första till det senare. Ordet ockupation – på norska okkupasjon, på danska besettelse – är ett annat av dessa ord som kan ge olika bilder i läsarnas huvuden beroende på var de kommer ifrån.

– Av den enkla anledningen att Danmark och Norge var ockuperade av Tyskland under andra världskriget har danskarna en annan historisk och kulturell identitet förankrad i ordet besættelse än vad svenskar har i ordet ockupation, påpekar Jonas Rasmussen.

En viss dimension av ordet kan alltså inte överföras mellan språken, menar han.

– Detsamma gäller egentligen också ett så enkelt ord som danskans skov – svenskans och norskans skog. Av förklarliga skäl har svenskar en annan relation till skogar än vad danskar har, eftersom det inte finns mycket skog att tala om i Danmark. Men å andra sidan kan man säga att vilket ord som helst – låt säga blomma – betyder olika saker för olika individer som talar samma språk.

Det ligger inbäddat i själva språket, vilket som helst, att tala till oss alla på en individuell nivå. Så är det, anser Jonas Rasmussen, även när det inte handlar om översättning.

– Om jag säger blomma så kanske du tänker på en ros, jag på en vallmo, en annan på en mælkebøtte, säger han.

Själv tyckte jag, särskilt när jag var yngre, att danska var ett trivsamt språk. Och tämligen gammaldags. Mina föräldrar hade ju Ibsens, Bjørnsons och Hamsuns samlade verk i ursprunglig språkdräkt – som var helt eller nästan dansk. Så Danmark förband jag med 1900-talet.

Svenska författaren och översättaren Ninni Holmquists konnotationer är annorlunda.

– Danska är ett ganska äckligt språk, det är mycket ’röv’. Skulle jag ta med alla dessa härliga och saftiga uttryck till den svenska översättningen varje gång de förekommer i en dansk text, skulle jag ge en felaktig bild av miljön och också av författarens stil. Så jag behärskar mig lite. Det finns en underliggande humor i det danska språket, en frispråkighet, en mild ironi utan att vara elak, som inte går att kopiera. Danskarna är vulgära på ett bra sätt. Jag tycker om det.

Nina Kraft är frilansjournalist.

Översatt av Cecilia Christner Riad, redaktör på Populär arkeologi

Liten svensk–norsk ordlista

Ett svenskt vidunder är som regel ett uhyre på norska.
Ett norskt vidunder är ett under på svenska.

När man ler i Sverige, smiler man i Norge.
Ett svenskt smila är norskt smiske.
Ett svenskt smiska är norskt klaske.

En svensk kasse är en norsk pose.
En norsk kasse är en svensk låda.

En svensk kommod är en norsk servant.
En norsk kommode är en svensk byrå (i betydelsen ’möbel’).

Svensk sump är norsk grut – som i kaffgrut.

När svenskarna äter karameller, spiser norrmännen sukkertøy.
Godiset som på norska heter karamell heter kola på svenska.
Om norrmän hör ordet kola tänker de förmodligen på Coca Cola, som ofta förkortas cola.

Får en norrman en inbjudan av en svensk, är det ohövligt att svara att man inte har anledning att komma. Anledning betyder orsak på svenska, på norska betyder det (i detta sammanhang) mulighet, ’möjlighet’.

Källor: Bodil Engen och Kirsti Øvergaard

Publicerad i nummer: 
September 2017