Bild: 
Istockphoto
Gorbachev, Gorbatschow eller Gorbatjov?

Så ska utländska ord skrivas på svenska

Främmande ord och namn blir allt vanligare i svenska texter. Här är de principer som används för ord från språk som inte använder det latinska alfabetet.

I början av maj kommer Språkrådets referensverk Svenska skrivregler i ny upplaga. Ett tydligt och genomgående tema är denna gång hanteringen av främmande ord, framför allt sådana som inte skrivs med det latinska alfabetet, som kinesiska, serbiska och arabiska.

Och det är förstås på sin plats – Sverige är i dag ett mångspråkigt land, och arabiskan är just på väg att passera finskan som Sveriges största språk efter svenskan.

När man vill överföra ord mellan två skriftsystem, är translitterering oftast idealet. Då utgår man från skrivtecknen i det främmande språket och ersätter dem med latinska bokstäver enligt ett konsekvent system. Det innebär att ett tecken, eller en teckenkombination, i det ena språket alltid återges med ett motsvarande tecken i det andra språket. Överföringen är reversibel och kan göras åt båda håll, det vill säga den ska ge samma resultat när man ”översätter” tillbaka till källspråket.

I Svenska skrivregler har det nu tillkommit en translittereringstabell mellan arabiska och svenska, så att den som vill i princip kan överföra framför allt arabiska namn till svenska. I tabellen ges det arabiska tecknet, dess benämning, den svenska motsvarigheten och, till sist, en uttalsangivelse: ق | qāf | q | [q].

Det arabiska tecknet ق kallas alltså qāf på arabiska och skrivs med bokstaven q på svenska. Trots att translitterering egentligen avser skriftspråk, har vi i skrivreglerna valt att ange uttal för vart och ett av de arabiska tecknen, enligt det internationella fonetiska alfabetet, IPA. Tecknet [q] visar att ق är en så kallad tonlös uvular klusil – en sorts ”explosivt” konsonantljud.

Translittereringssystem av det här slaget tar ofta sin början i det icke-latinska ursprungslandet, till exempel för att det där behövs latinska former av ortnamn på vägskyltarna. Helst ska det systemet sedan växa till en internationell överenskommelse, där FN:s namnorgan slår fast att ett visst system ska gälla världen över. Det blir då ett så kallat single romanization system – förutsatt att ursprungslandet ställer sig bakom det hela.

Det kan också finnas system som bara gäller i ett annat land än ursprungslandet – det kallas då för receiver system, ’mottagarsystem’. Ibland finns dessutom system som styrs och utfärdas av ursprungslandet självt och kallas då donor system, ’givarsystem’.

Det finns ett annat begrepp som ofta blir aktuellt när ord ska överföras till ny språklig form: transkribering.

Detta begrepp kan stå för olika saker, till exempel för att återge ljud med ett fonetiskt alfabet, som IPA-systemet, eller för att överföra talspråk till skriftspråk, som när stenografer för ner det riksdagsledamöterna säger i plenisalen till en skriftlig – och lite mer språkligt korrekt – version.

Transkribering står även mer allmänt för skriftlig överföring mellan två språk. Man kan alltså säga att translitterering är ett specialfall av transkribering. Men ofta avses med transkribering snarast principen att man återger uttalet av ett främmande ord med hjälp av de tecken som brukar användas för de ingående ljuden i det egna språket.

Translitterering återger förstås också uttal, indirekt genom de ljud tecknen representerar i ursprungsspråket. Men det blir ofta på ett schablonartat och ibland komplicerat sätt, som kan ge undermålig vägledning till uttalet. Namnet translittereras exempelvis lämpligen Qadhdhāfi, enligt translittereringstabellen. Men en svensk tidningsläsare som inte är bekant med arabiska har troligen ganska svårt att förstå hur det ska uttalas.

Då kan det förstås locka mer med transkribering. Utgångspunkten kan då vara ett svenskt uttal, som i den försvenskade stavningen Kadaffi, eller att man försöker återge det som uppfattas vara det arabiska uttalet. Ibland kan man också välja att återge ett mer lokalt uttal, eftersom just arabiskan uppvisar stora dialektala och regionala uttalsskillnader. Det är närmast det senare som har gett upphov till den internationellt spridda stavningsformen Gaddafi, som avspeglar ett mer g-haltigt libyskt uttal.

Problemet med transkribering är inte minst att ett ljud ofta återges med olika tecken i olika språk, till exempel sje- och tje-ljud. Detta ger upphov till en mängd språkspecifika system för ljudåtergivning, där till exempel det ryska namn som skrivs Gorbatjov på svenska, skrivs Gorbachev på engelska, Gorbatschow på tyska och Gorbatchev på franska. När det i källspråket sedan finns lokala uttalsvarianter av ett och samma namn, kompliceras saken ytterligare. Tänk på stavningsvarianter som Mohammed, Mohammad, Mohammar, Mahamed, Muhammet och så vidare. En nackdel med sådana skilda transkriberingssystem är förstås att de bara ger uttalshjälp just för talarna av till exempel engelska eller franska.

För talarna av de enskilda målspråken kan systemet förstås kännas helt motiverat. Bland annat ryssarna använder i hög grad transkribering just i det syftet: ett franskt namn som Bordeaux skrivs på ryska Бордо, som uttalas ”Bordo”. Mer tveksamt är det i källspråkets perspektiv när länder påverkas av ett kolonialistiskt förflutet, till exempel så att den franska stavningen av ett ord påverkar den latinska stavningen i Algeriet, Marocko och Tunisien. Sådan ”kolonialstavning” påverkar för övrigt ofta även den svenska stavningen av ortnamn. På svenska används exempelvis oftast engelska former för indiska namn, som Calcutta för Kolkata (som är den officiella latinska stavningen).

De flesta araber tillämpar i praktiken också en engelsk eller fransk transkribering för sitt personnamn, bland annat i passet, beroende på respektive lands politiska historia. När sådana personer flyttar till Sverige och ska folkbokföra sitt namn här kan det bli rejäla krockar mellan olika stavningsprinciper, och personer får då inte sällan namnformer som de inte trivs med (se Språktidningen 2/17).

För att undvika totalt kaos är det bra att så långt det är möjligt försöka följa gemensamma translittereringsprinciper. Men för ett fåtal särskiljande ljud är det ofta nödvändigt att blanda dessa principer med transkribering. Då behöver variationen ändå inte bli så stor.

Det behöver den inte bli i Sverige heller, om det finns ett hyfsat standardiserat svenskt system. Men de system som finns är inte alltid kända, och dessutom plockar svenska medier ofta upp engelska transkriberingsformer (ibland även franska former för arabiska namn).

För i synnerhet ”nya” namn som dyker upp i det internationella nyhetsflödet, kan det vara svårt att hinna tänka efter och tillämpa svenska principer. Andra namn kan ha blivit kända internationellt, med en form som inte stämmer med ett svenskt system; detta är till exempel ofta fallet för kända idrottsutövare som själva använder en engelsk stavningsform för sitt icke-latinska namn.

I det kinesiska så kallade pinyinsystemet är det i stället kineserna själva som har bestämt hur kinesiska ska överföras till latinsk skrift, vilket gör det hela ganska mycket enklare, eftersom man i målspråket då inte behöver fundera på hur olika kinesiska ljud ska återges. Ett liknande system är det så kallade Gajsystemet för kyrilliska. I flera av språken på Balkan förekommer latinsk och kyrillisk stavning parallellt. Det gör att det blir enkelt att växla mellan skriftsystemen – till exempel överförs kyrillisk serbiska på samma sätt till latinsk serbiska, kroatiska, svenska och engelska.

Oavsett om principen är transkribering eller translitterering är det också vanligt – i synnerhet i vetenskapliga sammanhang – att skriftöverföringen kompletteras med uttalsangivande diakriter, det vill säga tecken som placeras över, under eller ovanpå en bokstav. För arabiskan används till exempel punkter under bokstäver för att ange betoning och längdstreck vid långa vokaler. I allmänspråkliga sammanhang, som i medietexter, brukar man dock avstå från sådana tilläggstecken. Det innebär att de accenttecken (–, ´, ˇ, `) som anger de olika ordtonerna i kinesiskan faller bort, till exempel i Wuhan, som egentligen ska skrivas Wǔhàn med pinyinsystemet.

Som vi sett ovan finns det för- och nackdelar med olika skriftliga överföringssystem. Kan vi följa samma principer världen över är det bra, och kanske går utvecklingen långsamt åt det hållet. Det är också troligt att vi i ökande takt kommer att följa ursprungsspråkens val av latinsk namnform.

Samtidigt breder det latinska alfabetet ut sig över världen, och fler länder väljer att antingen delvis införa latinsk skrift, som i Kina och Japan, eller att helt gå över till det latinska alfabetet. Det sistnämnda har nyligen skett i ett par av de gamla Sovjetstaterna, där det kyrilliska alfabetet tidigare dominerade. Alfabetisk mångfald må vara en värdefull del av den språkliga mångfalden, men visst vore det praktiskt om vi i världen bara hade ett enda skriftsystem?

Ola Karlsson är språkvårdare på Språkrådet och redaktör för Svenska skrivregler.

Publicerad i nummer: 
Maj 2017