Bild: 
Emma Hanquist
Ursprung. Hur talade Konfucius i det forntida Kina? En svensk forskare gav på 1910-talet nytt ljud åt tidiga kinesiska tecknen.

Svensk lät Konfucius ljuda på nytt

 
av: Magnus Ribbing Gren

Lingvisten Bernhard Karlgren översatte konfucianska klassiker – med språkvetenskapen som ledstjärna. Detta gav verken en säregen klarhet.

Ying Zheng, som senare skulle komma att bli känd som Shi Huangdi – eller den förste kejsaren – var bara tretton år gammal när han år 246 f.Kr. efterträdde sin far som kung av Qin. Han ärvde ett splittrat rike, men lyckades efter flera årtionden kuva sina rivaler och ena de kinesiska staterna i ett enda stort kejsardöme. Han lade därmed grunden till den centralistiska traditionen i kinesisk historia – trots att den enade Qindynastin endast bestod i sexton år: 221–207 f.Kr.

Under denna dynastis korta tid vid makten infördes bland annat ett enhetligt mått-, vikt- och myntsystem i riket, och man påbörjade arbetet med ett rikstäckande vägnät som skulle förbinda landets delar. De skyddande murar, som staterna i norr hade uppfört, länkades nu samman och lade grunden till den gigantiska kinesiska muren.

Men kejsaren av Qin såg även till att påbörja arbetet med ytterligare en historisk skapelse: det rikskinesiska skriftspråket. Detta har sedan dess tjänat som en enande kraft som gjort det möjligt för generationer av kineser att kommunicera med varandra – trots att de många kinesiska dialekterna sinsemellan är mer eller mindre obegripliga.

Kinesiskan skrivs alltså med samma tecken, oavsett om man befinner sig i Peking eller Shanghai, i Kanton eller Lhasa. Men detta har inte satt stopp för skriftens utveckling. Det kinesiska skriftspråket har under sin långa historia genomgått flera omfattande transformationer, av vilka övergången från traditionella till förenklade tecken bara är den senaste. Det var under 1950-talet som Folkrepubliken Kina införde en förenklad variant av de avancerade traditionella kinesiska skrivtecknen, som ett led i arbetet för att öka läskunnigheten i landet.

Förändringarna i det kinesiska skriftspråket är ändå mindre uppenbara än förändringarna i många andra skriftspråk. Och den främsta orsaken är att de skrivna tecknens former har förblivit förhållandevis oförändrade sedan Qindynastins dagar.

Den talade kinesiskan, den som döljer sig bakom skrivtecknen, uppvisar å sin sida en mycket vid variation i dagens Kina. Men det är, till skillnad från när det gäller många andra levande språk, mycket svårare att spåra hur uttalet av tecknen har förändrats över tid, eftersom tecknen i sig tycks ge få ledtrådar till uttalet. Hur ska man till exempel kunna återskapa sedan länge utdöda kinesiska uttalsformer, baserat på skriftligt källmaterial?

I själva verket innehåller det kinesiska skriftspråket, med dess omfattande litterära tradition, en hel del information som kan användas för att återskapa tidigare uttalsformer. Och en av världspionjärerna inom historisk kinesisk fonologi kom förvånansvärt nog från Sverige. Jönköpingsbon Bernhard Karlgren (1889–1978) blev den förste att systematiskt tillämpa metoder från europeisk lingvistik på studiet av det kinesiska talspråkets historia.

I sin monografi Bernhard Karlgren: Ett forskarporträtt beskriver Göran Malmqvist hur hans lärare Bernhard Karlgren, efter studier i grekiska, nordiska och slaviska språk vid Uppsala universitet, begav sig till Sankt Petersburg för att lära sig kinesiska.

Precis som de flesta av dagens svenska kinesiskstudenter, valde han att lära sig tala språket först, för att senare fördjupa sig i skriftspråket och den litterära traditionen.

År 1910 reste Bernhard Karlgren från Göteborg till Shanghai, ombord på ett av ostindiska kompaniets handelsfartyg, en resa som tog dryga två månader.

På 1880-talet hade europeiska lingvister börjat intressera sig för att rekonstruera språkens ursprung och historia. Bernhard Karlgren följde denna forskningstrend, när han i början av sin karriär genomförde ett mindre, jämförande studium av kinesiska dialekter. Sedermera skrev han sin doktorsavhandling i ämnet historisk kinesisk fonologi – det vill säga om hur de kinesiska språkljuden har fungerat genom tiderna och hur de har förhållit sig till varandra.

Bernhard Karlgren sammanställde också ett lexikon över det fornkinesiska språket, organiserat på dess ljudstruktur snarare än på skrivtecknens grafiska uppbyggnad, vilket varit det traditionella sättet att organisera ett lexikon.

Forskningen var visserligen nyskapande, men inte revolutionerande. Kinesiska tänkare, som Wu Yü och Zhu Xi, insåg redan på 1100-talet att de kinesiska skrivtecknens uttal måste ha förändrats över tid. Deras insikter byggde på studiet av lyriska och rimmade texter, och då i synnerhet den konfucianska (se faktaruta) diktsamlingen Sångernas bok.

Konfucianska klassiker som denna har bevarats genom århundraden, eftersom de har memorerats av generationer deltagare i de nationella prov som i kejsardömets Kina utgjorde vägen till en anställning inom den prestigefyllda och lukrativa statliga byråkratin.

Men vad som förbryllade de kinesiska poeterna och historikerna var att de klassiska poemen, när de reciterades högt, inte tycktes behålla sin rimstruktur. Kunde forna litterära storheter ha varit så slarviga?

Nej, troligare var att de skrivna tecknen hade uttalats annorlunda när författaren levde jämfört med hur de uttalades århundraden senare. Med denna teori som bas, växte olika tillvägagångssätt för rekonstruktion av det kinesiska talspråkets historia fram under 1600- och 1700-talen.

I vissa former blev studiet av klassiska rimstrukturer till och med en antiauktoritär, rebellisk verksamhet. Den framstående filologen Gu Yanwu, som levde 1613–82, drog sig till exempel inte för att uttala sig nedlåtande om själve Konfucius, som han menade hade misslyckats med att följa det kinesiska språkets ursprungliga uttalsformer.

Gu Yanwu upphöjde sina egna vetenskapliga framsteg och hyste en vision om att återuppliva det antika talspråket. Detta skulle leda den kinesiska kulturen in i en ny guldålder. Den klassiska litteraturen skulle fungera som en nyckel, inte bara till det förgångna, utan även till framtida samhällsrevolutioner. Dessa revolutioner skulle tjäna till att återuppliva antikens levnadssätt och återställa en harmonisk hierarki i det kinesiska samhället. En sorts ”tillbaka till framtiden”-vision.

Under Tangdynastin, som varade från år 618 till 907, växte intrikata och formella rimsystem fram i kinesisk poesi. Tanglyriken var uppbyggd med ett vanligtvis jämnt antal rader om fem eller sju tecken vardera, och kan jämföras med den europeiska sonetten. Formen fastslog inte bara hur raderna skulle rimma med varandra men också hur de enskilda tecknens toner – så kallade ping- och ce-ljud – måste förhålla sig till varandra.

Det var nödvändigt att behärska dessa komplicerade rimsystem för att bli godkänd i de nationella prov som anordnades av staten, och av den anledningen sammanställdes också rimlexikon och andra litterära referensverk som innehöll information om tecknens dåtida standarduttal.

På grund av detta är det medeltida kinesiska talspråket förhållandevis väl dokumenterat och kan användas som en språngbräda för att gå ännu längre bakåt i tiden – och återskapa ännu äldre uttalsformer.

Men ju längre bak i tiden man kommer, desto mindre pålitligt material finns tillgängligt, och slutsatserna blir därför alltmer osäkra.

De skriftliga källor som Bernhard Karlgren byggde sina rekonstruktioner på innefattade såväl utgrävt material som inskriptioner på antika bronskärl och kopior av klassiska texter – i synnerhet sådana som anses utgöra en del av den konfucianska traditionen. Det viktigaste källmaterialet var just lyriska texter som innehöll mer eller mindre regelbundna rimstrukturer.

Med hjälp av detta material kunde Bernhard Karlgren sammanställa alla tecken som antogs ha rimmat med varandra, och kategorisera dem enligt respektive rim.

Utförliga så kallade rimkategorier av detta slag sammanställde kinesiska språkforskare redan under Qingdynastin, 1644–1912, Kinas sista kejsardynasti som hade sin storhetstid under 1700-talet. Problemet med de tabellerna var dock att de gav mycket lite exakt information om hur enskilda tecken uttalades. Och det var på detta område som Bernhard Karlgrens forskning blev ett betydelsefullt bidrag.

De kinesiska tecknen i sig innehåller faktiskt ofta ledtrådar till hur de ska uttalas, eftersom många tecken som har samma eller liknande uttal, också har fått vissa gemensamma skriftliga element. Många kinesiska tecken är så kallade fonetiska sammanslagningar, vilket innebär att de består av en del som indikerar betydelse, radikal, och en del som indikerar uttal, fonetikum. Till exempel:

Tecknet 情 uttalas qíng och betyder ’känslor’.

Detta tecken är en sammanslagning av tecknet 忄, som uttalas xīn och betyder ’hjärta’, och tecknet 青, som uttalas qīng och betyder ’blå’

Tecknet för ’känslor’ är alltså uppbyggt dels av det betydelsebärande tecknet för ’hjärta’, eftersom känslolivet ansågs ha med människans hjärta att göra, dels av tecknet för färgen ’blå’, som inte har någonting med känslolivet att göra, utan helt enkelt utgör en ledtråd till hur det sammanslagna tecknet bör uttalas: qíng.

Tecken med samma uttalsbärande del kan grupperas tillsammans, och dessa antas också ha uttalats identiskt med, eller mycket likt, varandra även i fornkinesiskan.

Geografiskt närliggande språk, som japanska, koreanska och vietnamesiska, har under historiens gång lånat många ord från kinesiskan och transkriberat dessa med hjälp av sina egna skriftsystem. Med ledning av hur dessa språk transkriberade de inlånade kinesiska orden, kan man också få ett hum om tidigare kinesiska uttalsformer.

Med tiden ökade Bernhard Karlgrens intresse för den antika kinesiska litteraturen. Han företog sig det enorma arbetet att ord-för-ord åstadkomma en nytolkning av två konfucianska klassiker: diktsamlingen Sångernas bok och Dokumentens bok, en samling dokument om mytomspunna kungars tal och handlingar.

Han översatte dessa texter till engelska, med sina fonologiska rekonstruktioner som ledning.

Resultatet var sannerligen inte njutningsfull läsning och kom från skönlitterär synpunkt inte i närheten av de översättningar som redan gjorts av brittiska sinologer, som James Legge (1815–97) och Arthur Waley (1889–1966). Däremot var Bernhard Karlgrens översättning oöverträffad i sin klarhet. Han presenterade alla de principer han följde i sina tolkningar, och värderade språkvetenskapliga bevis högre än litterära och stilistiska drag.

Varje svårt val han som översättare hade tvingats göra, var alltså noggrant dokumenterat. Bernhard Karlgrens syfte med översättningarna var inte att tjusa läsaren, utan att rent krasst framställa en avancerad introduktion till det lingvistiska studiet av kinesisk litteratur. Och det kan vara nog så vackert.

Om det ibland kan vara svårt att tala klarspråk med familj och vänner, hur mycket svårare är det då inte att förstå någon från en annan tid och kultur? Även till synes enkla tankar och ord kan vara näst intill omöjliga att förklara på ett sätt som alla – mer eller mindre – håller med om. Ett exempel är dikt nummer 42 ur Sångernas bok:

Den dygdiga flickan är vacker,
hon väntar på mig i murens hörn.
Jag älskar men ser henne inte,
jag kliar min hjässa och tvekar.

Den dygdiga flickan är söt,
hon gav mig en rödfärgad tub.
Den röda tuben glimmar,
jag fröjdas över flickans skönhet.

Från ängen gav hon mig ett nyvuxet skott,
det är verkligen ovanligt vackert.
Jag beundrar det inte för dess skönhet,
men för att det är en gåva från den vackra flickan.

Bernhard Karlgren förstod att riktig översättning inte är något man gör med en ordbok, och i inledningen till sin studie av Sångernas bok skrev han:

”När de lingvistiska nötterna väl är knäckta borde man ju kunna läsa dikten och förstå vad den handlar om. Men det är inte sant med kinesiskans koncisa språk, där saker som personliga pronomen (jag? du? han? hon? vi? de?) och tempus (kommer? kom? kommit?) ofta utelämnas. Dikt nummer 42 i Sångernas bok innehåller inga svåra ord och borde vara lätt att förstå, men den har blivit översatt från klassisk till modern kinesiska på sex totalt olika sätt av sex kinesiska författare!”

Magnus Ribbing Gren bodde flera år i Kina och Taiwan innan han skrev sin doktorsavhandling i kinesisk historia vid Princeton university i USA. Numera arbetar han på Booking.coms kontor i Stockholm.

Konfucius – konfucianism

Konfucius föddes på 500-talet f.Kr. i staten Lu, som låg i vad som numera är Shandong-provinsen. Han kom från en adlig familj, och trots att han växte upp i relativ fattigdom hade han politiska ambitioner. Vi vet inte med säkerhet att han skrev några egna texter, men hans lärjungar nedtecknade sin mästares ord och handlingar, och deras ofta kortfattade minnesanteckningar finns att läsa i de så kallade Analekterna. Konfucius blev sedermera en symbolisk patriark för den varierade politiska och filosofiska inriktning som vi nuförtiden ofta kallar för konfucianism.

Publicerad i nummer: 
Februari 2017