Bild: 
Erika Stenlund
Eget ansvar. Wajiha Ahmadi gick med i en bokcirkel, läste böcker och lyssnade på radio för att lära sig svenska.

Från skam till framtid via skriften

Den som inte kan läsa och skriva befinner sig i en sluten värld. När Wajiha Ahmadi insåg att hon faktiskt kunde författa ett brev om sitt liv, öppnade sig framtiden – men också smärtan över att förlora den hon varit. 

– Den första tiden i skolan kändes min kropp som is. Helt hård och stel, säger Wajiha Ahmadi.

Hon har just serverat grönt te med persiska, afghanska och svenska sötsaker till i sitt vardagsrum. Hon skulle precis fylla 19 år när hon kom till Sverige, och hon kunde varken läsa eller skriva då. Det var sju år sedan, och nu bor hon strax utanför centrum i Strängnäs, i närheten av sina föräldrar, sin bror och syster. Wajiha Ahmadis man, som också är från Afghanistan, har bara varit här i ett och ett halvt år. De träffades på ett bröllop i Tyskland.

De svarta skinnmöblerna och glasbordet i vardagsrummet går i linje med stilen i resten av lägenheten. Wajiha Ahmadi har på sig tajta byxor och en tröja. Håret är uppsatt med ett hårspänne. Sedan hon kom till Sverige har hon tagit av sig slöjan.

– Jag skämdes när jag började i skolan, säger hon. Jag tänkte att lärarna på sfi inte tyckte om mig, eftersom jag inte kunde läsa och skriva. Och jag var jätterädd att de skulle slå mig för det. I tre år var jag rädd för vad de tyckte om mig – under hela den tid som jag gick på sfi. Jag grät mycket också. Ibland varje dag efter skolan när jag skulle försöka göra mina läxor och några gånger när jag var i skolan. Jag kunde inte hålla mig. Jag kände mig inte som en riktig människa.

Men det fanns en lärare som hon inte var så rädd för efter ett tag. Hon hette Maj-Britt och hon såg hur ledsen Wajiha Ahmadi var. Det var också Maj-Britt som upptäckte att Wajiha inte kunde läsa och skriva i en klass som annars uteslutande bestod av elever som kunde det. Efter ett tag fick Wajiha Ahmadi komma hem till Maj-Britt på kvällarna för att få extralektioner.

En tuff period väntade. Under en lång tid kändes det för det mesta hopplöst i skolan. Men så, efter ett och ett halvt år, hände något i samband med att hon klarade det nationella provet i kurs B på sfi. Då upptäckte hon att hon kunde skriva brev där hon berättade om sig själv och sitt liv i Sverige. Nu började hon tro på en framtid.

Till skillnad från de flesta andra som flyr till Sverige, fick Wajiha Ahmadi börja studera på sfi efter bara några veckor. Det berodde på att ambassaden i Iran hade hjälpt henne och familjen att få svenskt uppehållstillstånd därifrån – något man behöver för att få tillgång till sfi. De flesta får vänta länge på uppehållstillstånd sedan de kommit hit.

Att gå från att inte kunna läsa och skriva till att kunna det har gjort att Wajiha Ahmadi i dag känner sig som en annan person.

– Nu känner jag mig som en riktig människa.

Hon berättar, på ett lugnt och pedagogiskt vis, om saker som ändrades när hon började kunna läsa. Som det här med framtiden. Innan hon kunde läsa tänkte hon inte på den. Strax efter att hon kommit till Sverige så frågade en lärare på sfi vad hon ville göra i framtiden. Till exempel om tio år. Wajiha förstod inte vad läraren menade. ”Om tio år kanske jag är död”, hade hon svarat. ”Jag kan ju inte veta vad som ska hända då.”

Hon tänkte inte heller på att passa tider och så. Hon kunde inte klockan.

– Personer som inte kan läsa och skriva vet väldigt lite om resten av världen. Jag visste inte vad en karta eller en världsdel var, till exempel. När man lär sig läsa och skriva förstår man att livet pågår hela tiden, det går vidare, det finns en framtid och ett annat liv.

Allting börjar med kunskap, menar Wajiha Ahmadi.

– Med kunskap förstår man också att man kan hjälpa andra och jobba för att göra världen bättre. Man kan bli läkare och rädda människors liv, eller bli lärare och påverka folk.

Men som 19-åring förstod hon inte varför hon skulle lära sig läsa och skriva. Hon hade aldrig gått i skolan då. Hennes familj flydde från Afghanistan till Iran när hon var fem år, eftersom talibanerna inte kunde acceptera att hennes pappa var lärare. Eller som hon uttrycker det: ”Talibanerna tycker inte om kunskap.”

Väl i Iran fick hon inte gå i skolan, berättar hon, eftersom den iranska staten inte ville att afghaner skulle göra det. Pappan satsade inte heller på att lära henne läsa och skriva. Han fick inte något arbetstillstånd på grund av att han var afghan. Därför blev Wajiha tvungen att börja jobba när hon var tolv år, för att försörja familjen. Hon arbetade 24 timmar om dygnet med att passa andra människors barn i deras hem.

Det är alltså mycket som har ändrats för Wajiha Ahmadi sedan dess. Men att lära sig läsa och skriva har också inneburit en stundtals smärtsam förändring.

– Det kan göra ont att lämna en så stor del av sig själv bakom sig. På ett sätt är det som att den man var förut dör. Eller kanske som att förlora ett barn. Det är så stort.

Klivet in i det nya livet innebar också att Wajiha Ahmadi förväntades ta mer ansvar än tidigare. Hon skulle plötsligt ha koll på en massa saker. Skriftkulturen är mycket stressigare än den kultur som hon befann sig i förut. Fast när hon tänker efter, den här stressen som finns i Sverige beror nog inte bara på att folk kan läsa och skriva och så. Det handlar om andra saker också.

Över huvud taget tycker Wajiha Ahmadi att det är svårt att säga vad i allt det nya som kommer av att hon faktiskt har lärt sig läsa och skriva, och vad som liksom finns nedbäddat i själva kulturen. Kanske skulle hon ha lärt sig mycket av det nya bara genom att bo i Sverige.

Men innan hon kunde läsa och skriva, undrade hon vad det var hon skulle gå in i. Hon visste ju inte, bara att det verkade skrämmande. Ändå bestämde hon sig för att göra det.

I inlärningsprocessen fick Wajiha Ahmadi ingen hjälp utanför skolan. Det var bara lärarna som hjälpte henne.

– Jag förstod tidigt att det var rätt mycket upp till mig själv om jag skulle lära mig läsa och skriva. Efter ett tag kollade jag upp vilka alternativ som fanns, förutom skolan. Jag gick till exempel med i en bokcirkel och började på en kurs där man fikade med svenskar och pratade svenska samtidigt. Jag gick till biblioteket och lånade barnböcker, lyssnade aktivt på radio för att lära mig urskilja ord … Det gäller att inte försöka undvika saker och ting, utan att vara öppen och våga testa nytt. En annan sak som hjälpte mig var att inte tänka bakåt, på att jag inte lärt mig läsa och skriva tidigare.

Wajiha Ahmadi ger ett positivt intryck. Hon menar att hennes syn på livet förändrades i och med att hon lärde sig läsa och skriva.

– Jag lyckades med någonting som jag inte trott skulle vara möjligt. Att se den utvecklingen har nog gjort mig till en mer positiv människa.

En händelse som hon i efterhand kan se på som en sorts milstolpe, var när hon fick börja i en klass på sfi där många av eleverna var akademiker, och hon kunde hänga med i deras tempo. Då blev det tydligt för henne hur mycket hon faktiskt hade klarat.

Wajiha Ahmadi kommer på sig själv ibland med att bli förvånad över hur det har blivit. Hur hon så naturligt använder sig av det skrivna ordet i dag. Vissa gånger kan hon stanna upp när hon läser en lång text och förundras över det. På samma sätt kan hon känna när hon fyller i olika typer av blanketter och liknande. I dag läser hon inte längre ”lättlästa” böcker som hon gjorde i början, utan längre romaner. Även om hon ännu inte kan läsa längre meningar i ett svep, utan måste dela upp dem i olika stycken när hon tar sig igenom en text, så förstår hon innebörden.

– Människor brukar säga till mig att de inte kan förstå hur jag har lyckats ta mig dit jag är i dag, och faktiskt, jag kan inte förstå det själv.

Vi bestämmer oss för att ta en tur ner till stan. En bil stannar intill oss. I den sitter några män som Wajiha Ahmadi och hennes man pratar dari med. De har en del kompisar i Strängnäs, men inga svenska.

Mest blir det att de umgås med familjen. För Wajihas man är hennes familj kanske extra viktig, eftersom hans föräldrar har blivit dödade av talibaner.

I morgon är det måndag och Wajiha ska gå till skolan för att läsa in det sista av gymnasiet. Hon har gjort ett avbrott från det i några år och jobbat i hemtjänsten.

Efter gymnasiet väntar eventuellt studier på Socialhögskolan. Hon vill jobba med att hjälpa människor som kommer nya till Sverige. Kanske på en myndighet. Hon tror att hon har kunskaper och insikter som kan vara värdefulla i ett sådant jobb.

Hur som helst, det finns någonting som heter framtid och Wajiha verkar vara på väg ditåt.

Karin Ulveson är samordnare av asyl- och etableringsfrågor på studieförbundet Bilda.

Publicerad i nummer: 
Januari 2017