Bild: 
Jens Magnusson

På spaning efter det tal som flytt

Professor Östen Dahl tar med mikrofonen genom årtusenden, för att försöka fånga upp våra allra första språkljud.

När föddes det talade språket? Det är en av språkforskningens svåraste frågor. Talet, till skillnad från skriften, lämnar ju inte några bestående spår efter sig.

En åsikt, som är ganska utbredd, är att vi började tala någon gång för cirka 100 000 år sedan. En framträdande företrädare för den åsikten är världens mest kända nu levande lingvist: amerikanen Noam Chomsky.

I en artikel från 2010, ”How could language have evolved?”, som han skrev tillsammans med tre andra forskare, ges en tidsram på 70 000 till 100 000 år för det moderna språkets födelse. Och förlossningen skulle ha skett genom en enda mutation, som Noam Chomsky knyter till förmågan att kombinera enklare tankeobjekt till mer komplexa. Den här förmågan gör att människan stegvis kan sätta ihop ord till meningar genom en operation som han kallar merge.

Noam Chomsky tänker sig att merge dök upp hos en enda individ som han kallar Prometeus, efter titanen som enligt den grekiska mytologin gav mänskligheten elden. Man kan ju undra vad Prometeus hade för nytta av språket om han inte hade någon att tala med. Men enligt Chomsky är språket inte i första hand ett kommunikationssystem, utan ett redskap för att strukturera sina tankar, vilket man ju kan göra helt på egen hand.

Men många ifrågasätter den här synen på språkets uppkomst. En invändning är att det är osannolikt att en enda mutation skulle kunna ge upphov till något så komplext som språkförmågan. Snarare skulle man förvänta sig att de genetiska förutsättningarna för språket skulle utvecklas under en lång tid, och att det skulle handla om vad man brukar kalla koevolution.

Det betyder att utvecklingen av våra gener och förändringarna i vår kultur samverkar och driver varandra framåt. Vi vet till exempel att människans hörselorgan över tid har anpassats för att fungera bättre i talad kommunikation, och att vårt struphuvud är lägre placerat än hos våra närmaste släktingar. Detta gör det lättare att frambringa språkljud, men leder till större risk att få mat i luftstrupen, vilket kan leda till kvävning. Det skulle alltså vara det pris vi får betala för språkförmågan.

Man har också identifierat en gen – FOXP2 – som har hävdats spela en viktig om än begränsad roll för språket.

Men eftersom Chomsky anser att det är förmågan att bygga upp komplexa strukturer som är avgörande, så menar han att de här sakerna inte är relevanta för frågan om språkets ålder. Det bör tilläggas att eftersom han har den här synen så är han heller inte intresserad av eventuella ”enklare” kommunikationsformer, till exempel de varningsrop som man hittar hos olika däggdjur, som markattor och präriehundar. Han har egentligen ingenting att säga om dem.

Uppskattningarna om hur gammalt språket är går alltså kraftigt isär. Det enda vi kan vara riktigt säkra på är att människor hade ett talat språk innan de hade ett skriftspråk – talet kom ju före skriften. Och skriftliga lämningar tar oss 5 000 till 6 000 år tillbaka i tiden, men alla forskare är faktiskt överens om att språket måste vara betydligt äldre än så.

De lägsta uppskattningarna man kan se ligger på 30 000 år. Enligt dessa skulle språket alltså vara minst 40 000 år yngre än vad Noam Chomsky föreslår. Uppskattningarna grundar sig på att det är ungefär då som man kan hitta tydliga tecken på vad man har kallat ”modernt beteende”. Framför allt handlar det då om konst och personlig utsmyckning som man har kopplat ihop med förmågan till användning av symboler.

Men en så sen tidpunkt för talets uppkomst är lite svår att försvara, särskilt i ljuset av att den sista stora utvandringen från Afrika – där den moderna människan antas ha uppkommit – ägde rum för åtminstone 50 000 år sedan och förmodligen ännu lite tidigare. Troligen beror det här sena datumet på att forskningen tidigare fokuserade på vad som hände i Europa. Men Europa är i själva verket en rätt sent befolkad världsdel. Det blir då svårt att förklara hur språket skulle ha spritt sig över hela jorden.

På senare tid har man också hittat spår av ”modernt beteende” som verkar gå rätt mycket längre tillbaka än tiden för utvandringen från Afrika, i vissa fall mer än 100 000 år. Anatomiskt har vår människoart sett ungefär likadan ut ännu längre – 200 000 år är den vanligaste uppskattningen.

Om språket har uppkommit senare än så, skulle det innebära att människorna ändå kan ha förändrats genetiskt senare. Vad vi då bygger på är spår av kulturella förändringar som i sig inte är språkliga, men som man antar säger något om språkförmågan och därmed också om vår genetiska utrustning.

Sådana slutsatser är dock problematiska. En framtida forskare som hittar spår efter de stora förändringar som har ägt rum i mänsklig kultur och teknologi under de senaste århundradena skulle kunna bli frestad att anta att det måste ha hänt något med våra hjärnor omkring år 1750 eller så.

Men att man inte redan tidigare kom på ångmaskiner, atombomber och datorer beror ju på helt andra saker än att våra hjärnor förändrades. På liknande sätt behöver inte uppkomsten av det talade språket nödvändigtvis ha lett till att man genast började framställa konst.

Den moderna människan, eller Homo sapiens, antas alltså ha uppstått någonstans i Afrika för sådär 200 000 år sedan. Våra närmaste kända släktingar är neandertalarna och de nyupptäckta denisovamänniskorna i Sibirien. Vår kunskap om de senare bygger än så länge på dna från ett fingerben och en tand. Därför är neandertalarna de enda som vi vet någorlunda mycket om, och det blir särskilt intressant att se om det finns belägg för att de hade ett talat språk.

Numera är forskarna ganska säkra på att Homo sapiens inte härstammar från neandertalarna. Däremot är de som sagt nära släkt med oss, och har i viss mån bidragit till våra gener, vilket alltså betyder att de måste ha umgåtts rätt intimt med våra förfäder.

Neandertalarna verkar också ha påverkats kulturellt av Homo sapiens. De har till exempel använt liknande verktyg. Bland annat detta visar att neandertalarna inte var några dumbommar; de hade en hjärna som var cirka tio procent större än vår. Trots det försvann de relativt snart efter att Homo sapiens hade dykt upp i Europa för cirka 40 000 år sedan.

Noam Chomsky anser att det inte finns några belägg för att neandertalarna skulle ha haft ett talat språk – åtminstone något som är språk i hans mening. Andra forskare håller inte med.

Den amerikanske fonetikern och kognitionsforskaren Philip Lieberman säger om neandertalarna att de ”överlevde i hundratusentals år i fientliga omgivningar, tillverkade och bar kläder, använde eld och begravde sina döda med gravgods och möjligen också konst (inristningar i klippor och användning av färgpigment).” Neandertalarna använde också levalloistekniken, en avancerad metod för redskapstillverkning.

Allt detta, menar Philip Lieberman, kunde inte läras in utan ett språk. Det finns också stora fysiska likheter mellan neandertalarna och oss som tyder på att de hade någon form av språk, till exempel hade de samma variant av FOXP2-genen som vi. En omtvistad fråga är placeringen av neandertalarnas struphuvud: Philip Lieberman har hävdat att det satt högre än hos Homo sapiens och att detta innebar att neandertalarna inte kunde uttala alla vokaler som man hittar i mänskliga språk.

Dan Dediu och Stephen Levinson, två forskare som är knutna till Max Planck-institutet för psykolingvistik i Nijmegen, Nederländerna, förkastade redan 2013 tanken på en ”modern beteenderevolution” med genetiska förtecken.

Liksom Philip Lieberman, och med liknande argument, hävdar de att neandertalarna och denisovamänniskorna hade en förmåga till talat språk som liknade vår. De menar vidare att eftersom vi vet att neandertalare och denisovamänniskor var i nära kontakt med Homo sapiens så går det inte att utesluta att de också hade en språklig påverkan på våra förfäder. Spår av detta skulle alltså kunna finnas i nutida språk, i form av strukturella skillnader mellan språk i olika världsdelar. Men detta bör tills vidare läggas i lådan för spekulationer som inte går att styrka.

Dan Dediu och Stephen Levinson drar också slutsatsen att vad de kallar recognizably modern language till och med går tillbaka till de förfäder som vi ”moderna människor” har gemensamt med neandertalarna och denisovamänniskorna. Och detta skulle ta språket tillbaka en halv miljon år, till arten Homo heidelbergensis, som redan hade en hjärnvolym som nästan var 90 procent av vår.

Från ungefär den här tiden har man gjort fynd på Java av musselskal med inristade geometriska figurer, vilket skulle kunna tas som tecken på ”modernt beteende”. Men det handlar förmodligen om en annan gren av människans stamträd.

När man försöker komma bortom den här tidpunkten blir det oklart vilka arter som fossilen tillhör och ännu oklarare vilka av dem som kan tänkas vara lämningar av våra förfäder eller åtminstone deras nära släktingar.

Visserligen brukar man ofta anta att i stort sett alla människoliknande varelser, från cirka 1,8 miljoner år före nu, fram till en halv miljon före nu, tillhörde en och samma art, Homo erectus, men det är klart att stora förändringar ägde rum under den här tiden (vilket har fått en del forskare att anta att det handlade om mer än en art). Bland annat ökade den genomsnittliga hjärnvolymen med åtminstone en tredjedel.

Det här betyder förstås att det kan ha hänt saker också med språket, och bevisen för beteenden som kan tyckas kräva att man har ett språk – till exempel användning av eld och matlagning – blir också starkare mot slutet av den här tidsrymden. Detta stämmer med Dan Dedius och Stephen Levinsons åsikt att det var då som det mänskliga språket i dess moderna form utvecklades.

Men vi kanske kan komma ännu längre. Före Homo erectus hittar vi Homo habilis, som dök upp för knappt tre miljoner år sedan, med en hjärna som inte var mer än en tredjedel av den moderna människans.

Trots detta vet vi att Homo habilis tillverkade stenredskap i den så kallade oldowantraditionen, som är belagd från cirka två och en halv miljon år sedan och framåt. I en artikel från 2015 berättas om ett experiment där studenter fick försöka lära sig oldowantekniken med och utan hjälp av språkliga instruktioner. Det gick förstås mycket lättare med språk. Artikelförfattarna drar slutsatsen att oldowantekniken gynnade en utveckling av allt komplexare undervisning och språk. Med andra ord skulle nödvändigheten av att lära ut hur man tillverkar stenverktyg ha kickstartat språkförmågan för 2,5 miljoner år sedan!

Fast vår resa bakåt i tiden är inte riktigt slut än. Nu lämnar vi släktet Homo, det vill säga de varelser som forskare betraktar som ”människor” och hamnar bland ”förmänniskorna”. Från fyra miljoner år före nu och framåt hittar vi släktet Australopithecus, med fossilet Lucy som mest kända företrädare. Ingen har väl hävdat att Lucy och hennes släktingar hade ett fullt utvecklat språk, men i en artikel från 2015 sägs att deras inneröra var anpassat för röstkommunikation. Denna anatomiska egenskap tror artikelförfattarna kunde ha hjälpt Australopithecus att kommunicera på avstånd på den östafrikanska savannen.

Om vi godtar detta får människans talade kommunikation en historia som är nästan hundra gånger längre än de förslag som placerar sig närmast vår tid. Men sista ordet om det talade språkets ålder är nog inte sagt. Det känns som om nya forskningsrön om människans utvecklingshistoria har börjat komma allt tätare.

Östen Dahl är professor emeritus i lingvistik, Stockholms universitet.

Artikeln bygger bland annat på följande artiklar:

”How could language have evolved?” av Johan Bolhuis, Ian Tattersall, Noam Chomsky och Robert Berwick, i Plos Biology (2014)

 ”Language did not spring forth 100,000 years ago” av Philip Lieberman, i Plos Biology (2015)

 ”On the antiquity of language: The reinterpretation of Neandertal linguistic capacities and its consequences” av Dan Dediu och Stephen Levinson, i Frontiers in language sciences (2013)

Publicerad i nummer: 
April 2016