En ö, eller?

En ö brukar definieras som ’ett landområde omgivet av vatten’. Vikingarna påstods definiera en ö som ’ett landområde som det går att ta sig runt i en båt’. De allra största landområdena kallas däremot fastland.

Det spelar ingen roll om landområdet eller vattnet ifråga har uppkommit genom geologiska och hydrologiska processer eller genom aktiviteter av människor eller bävrar. I Statistiska centralbyråns (SCB) skrifter om öarna i Sverige räknas till exempel öar i dammar, slott omgärdade av vallgrav, och områden avskilda från annat landområde av en grävd kanal som öar.

SCB har dock gjort undantag i vissa fall där det föreligger en så kallad bifurkation. Det är när ett vattendrag delar sig i två grenar i riktning nedströms. De här två grenarna återförenas inte innan de rinner ut i havet, en sjö eller något annat vattendrag.

Motivet till det här undantaget är att man vill undvika att klassa det stora landområdet vid Junosuando i Norrbotten som en ö. Där delar sig Torneälven så att drygt hälften av dess vatten rinner via Tärendöälven till Kalixälven. De flesta som bor på landområdet mellan Torneälvens bifurkation och Bottenviken anser nämligen själva att de bor på fastlandet, inte på en ö.

Men om vattendragets längd utgör mindre än 50 procent av landområdets omkrets anser SCB ändå att området är en ö. Då är det i stället det vatten som vattendragen rinner ut i som utgör den största delen av omkretsen. Som exempel nämns Hisingen i Göteborgstrakten, som är resultatet av Göta älvs bifurkation vid Kungsör. Där är klassningen som ö önskvärd, eftersom även de flesta som bor på Hisingen anser att de bor på en ö.

Om man tillämpade det hittills sagda generellt, så skulle även fastlandet söder om Göta kanal klassas som en ö. För att undvika detta gör SCB i det fallet ett undantag som sägs vara det enda i sitt slag: alltså ett undantag från ett undantag från ett undantag från en regel.

Är det då verkligen rimligt att ett begrepp som få känner till – som bifurkation – ska spela in i definitionen av ett grundläggande begrepp som ö? SCB:s problemlösning förefaller konstlad. Den är inte alls i linje med allmänhetens språkbruk.

Ett konkret fall som ifrågasätter särbehandlingen av bifurkationer hittar man just i Tärendö. Där delar sig Tärendöälven i två grenar som når Kalixälven var för sig och bildar en ö som heter Tärendöholmen. Det är en bifurkationsö som inte ”buktar ut” tillräckligt i Kalixälven för att klassas som ö enligt SCB:s regler.

Annars kan det knappast bli oenighet om dess status som ö, till exempel bland dem som besöker festplatsen som finns på den. En holme är ju också en ö, vilket man bland annat kan läsa i Nationalencyklopedin. Där står att en holme är en ’liten ö, vanligen obebodd’.

Ortnamnet Tärendö är däremot en försvenskning av finskans Täräntö, som inte alls syftar på någon ö. Och Hisingeborna skulle troligen uppfatta sin ö som en ö även om dess kustlinje mot havet vore rakare och inte så ”utbuktande” och krokig som den är.

SCB räknar numera även Södertörn-Nacka som en ö. Mälaren har i Stockholms stad ett flertal utflöden i Östersjön, där det via Strömmen är det bredaste. Men det finns också ett utflöde längre bort, via Södertälje kanal.

Vid svensk-norska gränsen, inte långt från Treriksröset, finns dock en sjö med två utflöden, som enligt SCB:s regler bildar en betydligt större bifurkationsö med klart utbuktande kustlinje. Sjön heter Rostojávri på nordsamiska och Råstojaure på svenska. Kustlinjen utgörs i det här fallet av hela Sveriges plus större delen av Norges kust. Är det då så att antikens greker och romare, som trodde att den skandinaviska halvön var en ö, hade rätt, medan dess nutida invånare som tror att de bor på fastlandet har fel?

Nej, det är snarare så att definitionen behöver rättas till: en ö är ett landområde som framstår som omgivet av vatten. Med den kunskap och rimliga tro som grekerna och romarna hade framstod den Skandinaviska halvön som en ö för dem, medan området numera framstår som en halvö, vare sig man vet om Råstojaures bifurkation eller ej. För att framstå som en ö kräver ett stort landområde att vattnet som omsluter det är bredare än vad som behövs för att ta sig runt i en roddbåt, nämligen att det är synligt på en måttligt stor skalenlig karta över hela området eller på ett motsvarande flygfoto. Man måste kunna ta sig runt området med blicken.

En tumregel som fungerar är att bredden på vattnet utanför området ingenstans får vara mindre än en halv promille av områdets längsta utsträckning. Där går gränsen för synlighet med en bildupplösning på 1 000 pixlar.

Hisingen uppfyller det villkoret med god marginal – 70 meter mot krävda 14 – men det förekommer snävare marginaler i Stockholms skärgård. Vattenleden mellan Ingarö och Värmdölandet är 11 meter bred mot krävda 9,2 meter för Ingarö. Södertörn-Nacka är ett gränsfall av annat slag. Där är det omgivande vattnet annars tillräckligt brett, men slussen i Södertälje och Hammarbyslussen i Stockholm är smalare än de 32 meter som skulle krävas. I båda fallen når man dock inte fastlandet direkt på andra sidan om Slussen, utan via områden som i sig uppfyller ökriteriet. Man kan då sluta sig till att även Södertörn-Nacka måste vara en ö.

Bredden på Göta kanal skulle enligt samma tumregel behöva vara minst 200 meter för att låta södra Götaland framstå som en ö. Torneälvens bifurkation skulle kräva en bredd på minst 108 meter för att uppfylla ökriteriet. Men de inblandade vattendragen är på långa sträckor bara omkring 80 meter breda. Marginalen är där inte särskilt stor, så det förvånar inte att det finns en och annan som hävdar att området utgör Sveriges största ö.

Råstojaures bifurkationsgrenar skulle däremot behöva vara minst 850 meter breda för att låta Skandinavien framstå som en ö. Det är ungefär hundra gånger mer än grenarna i verkligheten är på det smalaste stället.

Hartmut Traunmüller är professor emeritus vid Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet.