Bild: 
Kungl. Hovstaterna / Bruno Ehrs, TT
Så ryyysligt neglischerad av språkforskarna!

Stockholmska i en klass för sig

Jag stannar på divanen i dag, för jag är lite sjuk.” Om ni hör en stockholmare uttala ordet sjuk med ett sje-ljud som ligger långt fram i munnen, så är det sannolikt någon ur den övre medelklassen eller överklassen som talar.

Precis som andra stadsdialekter kännetecknas dialekten i Stockholm – stockholmskan – av social variation. I städer finns ett mångfasetterat arbetsliv och näringsliv, som gör att grupper med olika levnadsvillkor och olika ekonomisk och social status bildas. Sociala hierarkier uppstår, och det visar sig bland annat i språkliga skillnader mellan olika samhällsklasser.

De äldsta stockholmarna som finns inspelade är födda på 1860-talet. Redan i dessa tidiga inspelningar hörs två olika varianter av stockholmska tydligt. Ett exempel på det, som fortfarande finns kvar, är just uttalet av sje-ljudet, som i ordet schyst. Stockholmare ur övre medelklass och överklass uttalar det ofta ungefär som i engelskans sheep. Talare ur arbetarklass och medelklass uttalar det i stället längre bak i munnen, närmare tyskans ach-ljud, som i Bach.

Den stockholmska som talas av arbetare har intresserat språkforskarna mycket mer än överklassens stockholmska. Också bland allmänheten, i medierna och i populärkulturen är stockholmska ofta synonymt med något slags arbetarklassnack. Det kan alltså vara på tiden att titta närmare på den ”fina” stockholmskan – överklasstockholmskan.

Den stockholmska som talas av överklassen brukar framför allt förknippas med tre uttalsdrag: det nyss nämnda främre uttalet av sje-ljudet, ett mer främre och mer öppet långt a-ljud samt ”surrande” långa i- och y-ljud.

Jag har ägnat mig åt att undersöka hur dessa drag används i inspelningar av omkring 130 stockholmare, födda mellan 1862 och 1946 och med olika social bakgrund. Jag har även undersökt uttalet hos några medlemmar av kungafamiljen och familjen Wallenberg. Använder dessa representanter för samhällets allra högsta skikt överklassdragen i sitt tal?

Det visar sig att det främre uttalet av sje-ljudet hänger med under hela perioden 1862–1946. Och främst hörs det hos talare ur övre medelklass och överklass.

Men det är inte alltid som det främre sje-ljudet räknas som ett överklassdrag. Det låter bara förnämt när det kommer före en betonad vokal, som i ”schuk” (sjuk), ”schillnader” (skillnader) och ”enerschi” (energi). I ord som duscha, däremot, alltså när sje-ljudet kommer efter en betonad vokal, uttalar många stockholmare sje-ljudet långt fram i munnen, oavsett vilken social bakgrund de har.

I andra delar av landet, exempelvis i Västerbotten och Norrbotten, är faktiskt främre sje-ljud i ord som sjuk det vanliga uttalet – ett bra exempel på att det inte är uttalet i sig som signalerar regional eller social tillhörighet. När vi tolkar ett främre sje-uttal som ”stockholmssnobbigt” eller ”västerbottniskt” gör vi det alltid i ett sammanhang där det även finns andra ledtrådar.

Ett annat överklassklingande drag är, som sagt, det mer främre och mer öppna uttalet av det långa a-ljudet. Det låter ungefär som a i finlandssvenskan. Det långa a-ljudet i mat – ”maaat” – har i överklasstockholmskan alltså ungefär samma klang som det korta a-ljudet i matt.

Detta uttal är ganska ovanligt i mitt material, men de talare som använder det tillhör mestadels den övre medelklassen eller överklassen. Uttalet bryter av mot standarduttalet, men det står också i kontrast till ett annat uttal, som i stället signalerar arbetarklass: ett mer bakre och slutet a-uttal, som drar åt å-ljudet. Detta uttal kommer in i stockholmskan runt sekelskiftet 1900.

Till sist har vi det överklassiga ”surrande” uttalet av långt i-ljud och y-ljud. Detta visar sig vara ett lite nyare drag. Den första talare som använder det i mitt material är en man född 1918. Han tillhör den övre medelklassen. Uttalet är ovanligt och används uteslutande av övre medelklass och överklass.

Det surrande i-ljudet kallas också Lidingö-i, en tydlig signal om dess sociala status. ”Lidingö-i” är ett exempel på det som inom sociolingvistiken kallas markör, ett språkligt drag som människor är medvetna om, lägger märke till och kommenterar. Det har blivit ett slags stereotyp, som kan användas för att imitera en viss typ eller grupp. Uttalet finns för övrigt också i göteborgskan, där det också verkar vara ett högstatusuttal. Ny forskning visar dock att det här kan vara på väg att förändras, så att draget inte längre på samma tydliga sätt kopplas till social klasstillhörighet.

Det surrande uttalet förekommer dessutom i ett antal andra dialekter, där det inte främst har med status att göra, utan i stället signalerar regional härkomst. Inom dialektforskningen kallas det uttalet ofta för Viby-i. Det var nämligen i socknen Viby i Närke som det här särskilda i-ljudet först uppmärksammades. (Se även Fredrik Lindströms krönika i Språktidningen 6/14.)

De här tre ”överklasstypiska” dragen har språkforskare iakttagit sedan ungefär 60 år tillbaka. Men trots att de är välkända, finns det bara en enda tidigare studie där de har undersökts närmare: språkforskaren Ulla-Britts Kotsinas studie av stockholmskt ungdomsspråk från 1994.

Ulla-Britt Kotsinas undersökte hur dessa uttalsdrag används av ungdomar i två Stockholmsförorter. Förorterna hade olika social prägel: en överklassförort i norr respektive en arbetarklassförort i söder. Precis som i det äldre material som jag har undersökt, används dragen främst av talare ur de högre samhällsklasserna, det vill säga i detta fall ungdomar från norrförorten. Men alla de tre dragen är mycket vanligare i Ulla-Britt Kotsinas nyare material än i de äldre inspelningarna. Särskilt gäller detta det surrande uttalet av i och y, som är väldigt vanligt. Utöver social bakgrund verkar också kön spela in, speciellt i fråga om det mer öppna/främre uttalet av a, som främst används av flickorna (och allra mest hos flickorna i norr).

Oavsett skillnaderna mellan mitt äldre material och Ulla-Britt Kotsinas yngre, så kan vi konstatera att själva uttalsdragen är stabila: det främre sje-ljudet och det mer öppna/främre a-ljudet används av talare födda på 1860-talet och framåt, medan ”Lidingö-i” förekommer hos talare födda 1918 och framåt. Båda undersökningarna visar också tydligt att uttalsdragen i första hand används av stockholmare ur de högre samhällsklasserna.

Men i det material som jag har undersökt, ingår ytterst få talare som tillhör den ”egentliga” överklassen. Journalisten och författaren Annette Kullenberg har, i sin klassiska bok Överklassen i Sverige från 1974, gett följande definition av denna:

”[Överklassen är] den ledande klass i ett samhälle, vilken äger en oproportionerlig del av ett lands förmögenhet, har oproportionerligt höga inkomster och bidrar med ett oproportionerligt antal medlemmar ur den egna klassen till högre institutioner och beslutsfattande centra i samhället.”

Hur talar då stockholmare som tillhör samhällets toppskikt? Det vet vi väldigt lite om – ingen forskare har studerat detta närmare.

Men jag har i alla fall, som ett stickprov, analyserat uttalet hos några medlemmar i två stockholmska elitfamiljer: kungafamiljen och familjen Wallenberg. De är alla mer eller mindre offentliga personer, vilket innebär att de förekommer i medierna och därmed i redan inspelat material, som är fritt fram att analysera.

Kungligheternas språk har varit föremål för en del diskussion. Det verkar exempelvis finnas en ganska spridd uppfattning om att prinsessan Madeleine talar något slags överklasstockholmska, medan kronprinsessan Victoria inte gör det. Det finns också åsikter om att kungen, Carl Gustaf, talar en mer traditionell stockholmska med vissa ”folkliga” inslag.

I Madeleines tal finns mycket riktigt flera av överklassdragen. Framför allt använder hon ofta tydligt surrande i- och y-ljud och ibland även ett mer öppet och främre långt a-ljud. Det främre sje-ljudet förekommer däremot inte särskilt ofta i hennes tal.

Victorias tal utmärks i stället av frånvaron av överklassdrag – hon använder i stort sett aldrig surrande i- och y-ljud och inte heller det mer öppna och främre långa a-ljudet. Främre sje-ljud förekommer ibland, men hon använder oftare det bakre uttalet.

Carl Philip har inte framträtt lika mycket i medierna, men när han hösten 2014 gästade tv-programmet Hellenius hörna, hördes inte något av de tre överklassdragen i hans tal. Däremot uttalade han ä och ö öppnare än man gör i standardsvenskan. Detta är ett uttal som de senaste decennierna har spridit sig bland yngre generationer i Stockholmstrakten, såväl som i andra storstadsområden (se även artikel i Språktidningen 3/13). Också hans yngre syster Madeleine använder ofta detta ”nyöppna” uttal, medan Victoria däremot håller sig till det mer standardmässiga uttalet.

I fråga om ä-ljudet finns faktiskt tre olika uttal representerade i kungafamiljen: Carl Gustaf använder nämligen ett äldre, mer slutet ä-uttal, där räka och reka låter ungefär på samma sätt. Detta kallas ofta Stockholms-e, och under kungens uppväxt var det ett vanligt uttal bland talare ur alla samhällsklasser. Det var alltså inte alls unikt för arbetarklassens stockholmska, det så kallade ekenssnacket. Men med tanke på kungafamiljens samhällsposition kunde man i och för sig tänka sig att kungens språk skulle sakna regionala särdrag. Det faktum att kungen fortfarande använder ”Stockholms-e”, kan kanske därför ändå tolkas som ett utslag av folklighet, eller möjligen konservatism, eftersom allt tyder på att det är ett drag på utdöende.

Av de typiska överklassdragen är det endast det främre sje-ljudet som kan höras i Carl Gustafs tal, men inte genomgående; han använder även det bakre uttalet.

Hur ska vi då förstå skillnaderna mellan Victorias och Madeleines uttalsmönster? Med andra ord, hur kan det komma sig att Victoria talar en standardnära medelklasstockholmska medan Madeleines tal har tydliga drag av överklassstockholmska? Det ligger nära till hands att koppla skillnaderna till systrarnas skilda roller och uppgifter.

Victoria är tronarvinge och har många officiella plikter. Hon har sedan barnsben tränats i sin roll som framtida monark. I denna position är det viktigt att hon åtnjuter legitimitet, det vill säga att svenskarna inte ifrågasätter hennes lämplighet som statschef. Madeleine, å sin sida, har långt färre plikter och mycket mindre ansvar än Victoria, och syns i jämförelse väldigt lite i officiella sammanhang och i medierna. I sin mer undanskymda roll behöver Madeleine inte på samma sätt framstå som legitim. Av medierna har Madeleine dessutom ofta tilldelats rollen som glamorös partyprinsessa med stort modeintresse, en roll som också tonar ner maktdimensionen i hennes position.

Ekonomihistorikern Niklas Stenlås framhåller just legitimitet som ett nyckelord för den ekonomiska elitens självbild. För att kunna behålla sin position måste eliten göra positionen legitim. Det innebär exempelvis att de som tillhör eliten gärna på olika sätt framställer sig själva som ordinära personer med båda fötterna på jorden. Skulle de i stället framstå som medlemmar i en mycket liten, priviligierad grupp som innehar höga maktpositioner, riskerar de att förlora sin legitimitet. Därmed skulle de också förlora sin position som elit. Uttalet kan ses som en del i detta ”legitimitetsbygge”. Att tala på ett sätt som inte sticker ut, kan alltså vara ett sätt att stärka legitimiteten.

Denna beskrivning stämmer även in på kusinerna Jacob och Marcus Wallenberg, bägge födda 1956, företagsledare och två av de ledande medlemmarna i den inflytelserika Wallenbergfamiljen. I Jacob Wallenbergs tal hörs inget av överklassdragen, medan Marcus Wallenberg ibland använder det främre uttalet av sje-ljudet, men däremot inte något av de andra dragen.

Att inte använda språkliga drag som signalerar överklass kan alltså vara ett sätt att tona ner sin makt och sin priviligierade ställning, och i stället försöka framstå som mer vanlig och alldaglig.

Klass har bevisligen betydelse för hur vi talar, men vår sociala klasstillhörighet gör inte att vi per automatik talar på ett visst sätt. Språket är en resurs för många olika sociala handlingar, i många olika sociala sammanhang.

Varför finns det då så lite forskning om överklassens språk? Delvis beror det nog på att högstatusvarianter ofta ligger nära både standardspråket och skriftspråket. Därför ses de också som mindre intressanta ur ett språkligt perspektiv. Men det är knappast hela förklaringen. Det verkar finnas en seglivad tradition att sätta vissa grupper under luppen snarare än andra. Lite förenklat kan man säga att det är långt mer sällsynt att studera överheten och normen än att undersöka marginaliserade grupper och avvikelser från normen. Det gäller också forskningen om stockholmska, där den äldre, traditionella arbetarklasstockholmskan –ekenssnacket – ofta lyfts fram. Ekenssnacket tycks ha fått en speciell status som ”den riktiga stockholmskan”, den som är mest ”äkta” och ”genuin”, inte minst i populärkulturen.

Det är svårt att tänka sig att överklasstockholmskan någonsin kommer att uppnå denna status. Men det gör den inte mindre relevant att studera.

Jenny Öqvist är forskare vid Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala, en avdelning inom Institutet för språk och folkminnen.

Fakta

Materialet med inspelningar av äldre stockholmare samlades in av Institutionen för nordiska språk, Stockholms universitet, inom olika forskningsprojekt från slutet av 1950-talet och fram till 1990-talet.

Jenny Öqvist forskar om dialekter

Varför är det intressant med stockholmska?

Stockholmska är lika mycket maktens som gatans språk. Samtidigt ligger huvudstadens dialekt nära standardspråket. Det är den här spännvidden som gör stockholmska så fascinerande. Jag har faktiskt aldrig träffat en svensktalande person som inte har en uppfattning om stockholmska.

Vilket talspråksdrag avslöjar en stockholmare?

Tjaa! (hälsningsfrasen)

Vem talar den finaste stockholmskan?

Så tänker inte jag. Jag älskar den stora variation som finns, och tjuvlyssnar på stockholmare så fort jag får chansen.

Jenny Öqvist arbetar med boken Perspektiv på stockholmska, som beräknas komma ut våren 2016.

Publicerad i nummer: 
November 2015