Håna de inte för att dem skriver konstigt

Men visst är det förfärligt att ungdomarna inte kan skilja på de och dem? Har de ingen språkkänsla?

Frågan kommer nästan varenda gång jag föreläser, och har inte mycket att göra med det jag har föreläst om. Fast det handlar förstås om språk, och det lilla m:et, som finns i dem men inte i de, engagerar storligen.

Jag brukar svara med att tala om våra pluralformer på verb.

De finns inte längre, men en gång hade vi pluralformer på verb, och det är därför vi sjunger ”Vi komma från pepparkakeland”, trots att det rimligen borde vara kommer.

Pluralformerna innebar att den stackare som ville skriva något på svenska för hundra år sedan var tvungen att hålla reda på huruvida subjektet stod i plural eller singular.

Min lilla finne på tån skaver, fick man skriva, men mina invuxna hårstrån skava ännu mer! En droppe faller från min näsa i den karga vinterkvällen, medan snöflingorna sakta falla.

Vi kan höra resterna från det systemet i studentspex och andra upptåg, när någon vill låta ålderdomlig. Jag äro er hövding nu! kan en grammatiskt obevandrad lajvare vråla ut. (Lajvare hör nu ofta till de mer grammatiskt bevandrade, ingen skugga över dem, detta är bara ett exempel.) Och hela julen har vi fått lyssna till en tv-reklam där någon sjunger: ”Det stråla en stjärna”. Visst kan det få en att julröd i ansiktet utbrista: ”En pluralform till ett subjekt i singular? På självaste julafton?”

Eller är det bara jag?

När vi nu ändå är på väg bakåt i verbhistorien, kan jag inte låta bli att nämna att det har varit ännu värre. Jag brukar säga det till mina sfi-elever, när de tycker att det är svårt att böja sitter-satt-suttit, sätter-satte-satt: Ni kan vara glada att ni inte kom för hundra år sedan, när ni dessutom hade fått lära er allt det där i plural. Och hejsan vad glada ni ska vara att ni inte kom på 1400-talet, för då böjde vi verb som om vi försökte knäcka dem på mitten!

Är vi nöjda? kan vi på 2010-talet fråga oss. Är ni klara, är du redo, är han taggad, är de här?

Hade det varit för sådär sjuhundra år sedan hade vi fått fråga så här i stället: Ärom vi nöjda? Ären ni klara, äst du redo, är han taggad, äro de här?” Nej, så hade vi förstås inte fått fråga, eftersom alla andra ord också var annorlunda. Ni hette till exempel i, och ordet taggad har jag inte hittat någonstans i Gustav Vasas bibel. (Fun fact: Det är troligtvis n:et i kombinationer som ären i som gjorde att pronomenet i så småningom förvandlades till ni.)

För några hundra år sedan försvann skillnaderna mellan första, andra och tredje person i verbhanteringen, och det som blev kvar var plural och singular: näsan droppar, dropparna droppa.

Vad konstigt de pratade för hundra år sedan, tänker nu kanske en och annan. Men för hundra år sedan pratade de inte alls så där. De bara skrev så.

De stackars elever som på 1930-talet gick i skolan fick därför finna sig i att ideligen bli tillrättavisade av sina magistrar. ”Men varför måste vi skriva de äro när man säger de är?” frågade kanske de sturskaste, och fick till svar: ”För att det är rätt och berikar vårt vackra språk.”

Och där, för er som läst hela denna krönika i undran över vad jag dillar om, är vi tillbaka i de och dem. Precis som ingen talade i pluralformer på 1930-talet, är det i dag ytterst få som i talspråk skiljer på subjekts- och objektsform i tredje person plural. Och det är orsaken till att ungdomar, som gladeligen skiljer på they och them i engelskan, inte för sitt liv tycks kunna förstå denna skillnad på svenska. ”Varför måste vi skriva de och dem när båda uttalas dom?” frågar de och får samma svar: ”För att det är rätt och berikar vårt vackra språk.”

Man kan se denna språkkonservatism som ett värn om mänsklighetens möjligheter att förstå sitt kulturarv (= läsa Strindberg) och varandra (= skriva likadant). Andra argument är att det är kul med distinktioner, att grammatisk mångfald berikar och att man själv minsann har behövt lära sig det en gång. Och det kan man ju få tycka, det är rent av svårt att inte vilja bevara ett språk som man är intresserad av. Själv kan jag inte få mig till att använda dom-ordet, trots att jag tror att det en dag kommer att ta över.

Men jag har åtminstone slutat beskylla folk som skriver Dem kommer i morgon för att inte ha språkkänsla. De är bara vilsna i en grammatisk distinktion som inte finns när vi pratar med varandra, precis som många författare var i början av förra seklet. Då skulle den här krönikan ha bespottats för min plebejiska användning av verbformer.

Eventuellt kommer dom-skrivarna i framtiden att betraktas som språkets förnyare. Vi andra hamnar i historieböckerna som dem torra bakåtsträvarna, som ägnade sina dagar åt att håna de.