Bild: 
Istockphoto

Jag tänker att...

 
av: Kristian Blensenius

... det är lite märkligt att säga att man tänker. Men språkvetaren Kristian Blensenius ser tänkandet ur en egen aspekt.

Är det lämpligt att lämna mejerivaror utan tillsyn över sommaren? Jag tänker att mjölk har begränsad hållbarhet.

Jag tänker också att vissa retar sig på formuleringen jag tänker att. ”Jag tänker att … ni måste skämta”, skriver Robert Aschberg i Aftonbladet. ”Alla begriper att den som yttrar sig i en debatt har en åsikt, och att denna åsikt vanligtvis är resultatet av någon form av tankeverksamhet.”

Citatet summerar rätt bra vad som skaver med uttrycket jag tänker att. Om man har en åsikt, så ska man tycka den eller – om man är osäker – möjligen tro den. Alternativt ska man bara hävda den, utan omsvep.

Till detta associeras idén om att vi inte längre vågar stå för våra åsikter; vi vågar oss bara på att tänka. Men detta är en lurig idé: så länge man bara tänker saker för sig själv behöver man så klart inte ta ansvar för sina tankar. Men det är inte detta vi gör om vi säger att vi tänker.

Vi löper i många fall lika stor risk att få mothugg om vi säger Jag tycker att vi borde införa skyddsjakt på enhörningar som om vi säger Jag tänker att vi borde införa skyddsjakt på enhörningar.

Det dyker upp fler skäl till att vissa studsar inför jag tänker att och, för den delen, den anslutande frågan Vad tänker du om …? Uttrycken verkar främmande för svenskan och uppfattas ibland som anglicismer.

Verbet tänka används ju annars i uttryck som tänka på: Jag tänker på dig, och som hjälpverb: Jag tänker åka i morgon. Men så vill några plötsligt variera sitt språk. De vill inte längre bara uppleva att eller tycka att, utan även tänka att – så de börjar direktöversätta engelskans think, vars betydelse innefattar allt från ’tänka’ och ’tycka’ till ’tro’. Till slut har kanske skillnaden mellan dem upplösts.

Det kan tilläggas att uttrycket jag tänker att inte är särskilt nytt i svenskan. Så här skrev till exempel författaren Victoria Benedictsson redan på 1800-talet: ”Jag tänker att Mätta har kvällsmaten färdig.”

Ett sista störande moment är att folk verkar, eller försöker framstå som, mer intellektuella genom att tänka i stället för att tycka. Och detta leder oss fram till tesen i denna artikel: tänkande och tyckande medför olika aspekter. Med det menar jag att tänkande är en mental aktivitet, medan tyckande är ett mentalt tillstånd. Tänkandet är på så vis mer intellektuellt än tyckandet.

Tänka betyder enligt Svensk ordbok bland annat ’låta sin (omedelbara) intellektuella verksamhet vara inriktad’. Av den definitionen kan vi sluta oss till att det är fråga om en sorts mental aktivitet, en process. Verbet tycka, å sin sida, betyder bland annat ’ha åsikten eller inställningen’, vilket tyder på att tycka är ett tillstånd.

Detta kan illustreras med föreställningen om att vi först går igenom en mental aktivitet, det vill säga vi tänker hit och dit, fram och tillbaka. Därefter når vi fram till slutprodukten: ett tyckande.

Genom att använda tänka skulle man då fokusera den intellektuella processen. Med tycka skulle man fokusera resultatet av tänkandet, som aspektuellt sett skulle vara någon sorts punkthändelse.

Men så snyggt verkar det inte alltid vara, inte i språket i alla fall. Vi kan till exempel säga: Efter att ha tänkt igenom situationen, kom jag fram till att jag ville slutföra mitt uppdrag. Meningen Efter att ha tänkt igenom situationen, tyckte jag att jag ville slutföra mitt uppdrag är visserligen möjlig att tolka, men inte lika självklar. Tyckandet är följaktligen inte en given produkt av tänkandet, språkligt sett.

Ställd inför dessa fakta är det svårt att vare sig tycka eller tänka. Låt oss föreställa oss att en person står framför en låst dörr, rycker i handtaget och vill meddela en annan person att dörren är låst. Den som rycker säger då knappast Jag tänker att dörren är låst! Inte heller Jag tycker att dörren är låst! Det mest naturliga vore att säga Dörren är låst! Genom att utelämna modifierande uttryck som tycka, tro, tänka, anse och mena, kan det sagda framstå som något man vet. Och det verkar nog lämpligast i detta fall.

Likadant är det med vissa andra fakta. Betänk att jag vill ta reda på hur många av mina arbetskamrater som tycker om kanelbullar. Jag delar ut en enkät där de får svara ja eller nej på frågan Tycker du om kanelbullar? Samtliga arbetskamrater svarar, och sju av tio svarar att de tycker om kanelbullar. Då meddelar jag nog hellre att sju av tio av mina arbetskamrater tycker om kanelbullar än att Jag tänker/tycker att sju av tio av mina arbetskamrater tycker om kanelbullar. Om jag däremot vill försöka reda ut varför sju av tio tycker om kanelbullar, så kan jag till exempel säga Jag tänker att sju av tio av mina arbetskamrater har en förkärlek för smör, socker och kanel. Detta uttalande är då en delkomponent i tankeaktivitetens myller.

Att tycka verkar i många fall vara att redan från början ha – och ge uttryck för – en värdering. Denna värdering förefaller mer subjektiv och känslomässig än rationell.

Omdömen som baseras på tycke och smak kommer utan någon omfattande tankeprocess. På frågan Har du sett min nya handväska? svarar man kanske Ja, jag tycker att den är jättesnygg! men knappast Ja, jag tänker att den är jättesnygg! Notera dock att en tredje person kan komma in i bilden och ha en annan uppfattning som kräver mer resonemang. Denna kanske säger Nja, jag vet inte, jag tänker/tycker att den är mer fulsnygg. Att uttrycka att något är fulsnyggt kan kräva en längre utläggning, ett tänkande, om vad man egentligen menar.

Om vi återgår till det inledande exemplet, Jag tänker att mjölk har begränsad hållbarhet, så kan vi konstatera att det är svårt att tycka detta. Man kan dock i stället helt enkelt säga Mjölk har begränsad hållbarhet. Men då riskerar man att göra sig till åtlöje genom att stoltsera med att veta något som är självklart. Genom att säga jag tänker att visar vi i stället att det vi tänker ingår i ett större komplex, i detta fall en diskussion som kan innehålla flera olika tankar om lämpligheten i att lämna mejerivaror utan tillsyn över sommaren.

Ett exempel på att tänkande är en komplex process finner vi i radioprogrammet Studio Ett. Programledaren frågar sin gäst: ”Vad tänker du om skolans värdegrund?” Gästen svarar: ”Ja, som jag sa inledningsvis, det är otroligt svåra frågor. Det är klart att …” Och på detta följer 144 ord. Svaret är nästan en minut långt. Gästen väger principer mot varandra, men tycker ingenting.

Tänkandet behöver nu inte vara så omfattande. Se bara på denna mening: Jag tänker att om hon inte svarar, så går jag på festen ändå. Det viktiga verkar vara att det är en process som försiggår. Man kan till exempel både fråga Vad tänker du om detta? – där svaret kanske blir lite kortare – och Hur tänker du om detta? – där svaret väntas vara ett längre resonemang. Vi får till exempel ofta lägga ut texten mer om någon frågar hur vi gör något än om någon frågar vad vi gör.

Svenskans tycka kan som sagt beteckna ett tillstånd, och ett tillstånd har ingen relevant tidsutsträckning. Det saknar också inre struktur; det händer inte så mycket när man tycker. Att tillstånd inte har någon inre tidsstruktur kan vi testa mot tidsadverbial som på en timme. Tillståndet Jag bodde i Göteborg på en timme är rätt och slätt fel, och tillståndet Jag tyckte detta på en timme likaså.

Aktiviteter, däremot, har en inre tidsstruktur – och som vi sett kan tänka beteckna en aktivitet. Det händer flera olika saker i ett tänkande. Jag tänkte ut strategin på en timme är i princip okej att säga. Notera att vi lägger till partikeln ut här; den anger att tankeprocessen når sitt slut.

Vidare kan ett tillstånd inte gärna modifieras med avseende på sätt. Vi säger inte gärna Jag bodde snabbt i Göteborg och vi säger inte heller Jag tyckte snabbt att det var viktigt att alla röstade i valet med betydelsen ’tyckte under en kort period’. Meningen skulle snarast betyda ’kom snabbt att tycka’.

Däremot kan man hitta rätt gott om exempel på modifiering av tänka att, till exempel Jag tänkte snabbt att jag nog skulle hinna fixa till mig innan festen började.

Tillstånd fungerar inte heller så bra med uppmaningsformer: såväl Jag beordrar dig att bo i Göteborg! som När du tvivlar, tyck att det är viktigt att alla är med på tåget! är besynnerliga. Det fungerar bättre med tänka: När du tvivlar, tänk att det är viktigt att alla är med på tåget!

För att gå tillbaka till Robert Aschberg: det kan tyckas ganska självklart att det man säger föregås av en tankeverksamhet, så varför nämna att man tänker? När vi hör någon uttrycka det självklara, i detta fall att de tänker samtidigt som de säger vad de tänker, så kan vi börja fundera på varför de säger som de säger.

Ett svar kan vara att talaren vill understryka att den just tänker, snarare än tycker. På detta sätt är Jag tänker att synonymt med uttryck som Jag resonerar som så att …

Vi kan jämföra med en annan självklarhet: Jag säger att när vi uttrycker något i en situation. När vi säger något till någon, är det rätt självklart att vi säger det. Sålunda kan det finnas något mer vi vill säga än det vi säger. Något vi inte så ofta irriterar oss på är satser som Jag säger ja till förslaget eller Jag säger att du ska ställa mjölken i kylskåpet! I det första fallet betyder säga inte enbart ’frambringa språkljud’, utan också något i stil med jag tycker att förlaget är bra. Det senare yttrandet skulle kunna vara ett resultat av att den som beordrades ställa mjölken i kylskåpet inte hörsammade ordern första gången.

För att knyta ihop säcken: har vi tänkt så har vi tänkt, och i någon mån tyckt och kanske trott. Men har vi tyckt, så har vi tyckt men inte nödvändigtvis tänkt.

Kristian Blensenius är doktorand i nordiska språk vid Göteborgs universitet.

Publicerad i nummer: 
Januari 2015