Bild: 
Martin Stenmark

Mot alla odds knäcker barnen läskoden

Det är ett mirakel varje gång någon lär sig att läsa. Så upplever barnet det. Så upplever omgivningen det. Och så tycker till och med läsforskarna.

Så här skulle vilken lågstadieskola som helst kunna marknadsföra sig:

”Välkommen till årskurs 1! Ditt första etappmål är läsning.

Du ska kunna matcha 29 grafem med 27 fonem och tre prosodem. Inom ett år ska du klara fem sådana kopplingar i sekunden. Men självklart får du parallellprocessa texten på grafem-, morfem-, syntax- och kontextnivå. Och du ska förstås begripa vad du läser. Men lugn, vi coachar dej!”

Så skriver de inte, men de menar det. Och dessa sinistra planer döljer de bakom ljusa trevliga lokaler, färgglada läseböcker och leende lärare. Men vi vet ännu inte allt.

Good news: de flesta ungar klarar det galant – mot alla odds. Och de skulle ha klarat det även i en mörk byskola från 1840-talet med bistra magistrar och tättskrivna katekessidor. Bad news: det är mycket värre än vi tror.

Bättre än vi hoppas

Faktum är att de allra flesta barn elegant klarar av de många fonemen och grafemen – det vill säga de språkljud respektive bokstäver som används för att skilja betydelser åt. Prosodemen, de betydelseskiljande egenskaperna i talets melodi, rytm, vokallängd, betoning med mera, är ännu enklare; principerna lärde de sig redan i mammas mage. De svenska barnen lär sig att läsa precis som barn gör över hela världen med olika språk, olika skriftsystem, olika kulturer och olika läspedagogiska ideal. Hjärnans läscentrum, gyrus angularis (några kvadratmillimeter ungefär under vänster glasögonskalm), klarar det. Och inte bara klarar det, det trotsar evolutionens lagar. Trots att vi bara har haft några få millennier på oss att utveckla läsförmågan klarar vi det lika lätt som om Homo sapiens öppnat lågstadieskolor redan på savannen.

Allt detta hänger ihop med något som händer naturligt under förskoleåren. Barnen blir gradvis alltmer medvetna om språkets formsida. För mindre barn är det bara betydelsen som är viktig. För småbarn är huller om buller bara oordning. För femåringar är det dessutom ett roligt rim. Och Roligt Rim låter kul på något sätt. Rim, ramsor och ordvitsar blir nya glädjeämnen i barnens estetiska liv. Och ännu lyckligare blir de av att märka ord och berätta roliga historier. Man brukar tala om lingvistisk medvetenhet.

Och med denna nya kompetens kan barnen kaxigt ta kommando över sin egen läsinlärning. För läsning är alldeles för viktigt för att läraren ska få bestämma. Barnen gör på sitt sätt. Och eftersom de är individer gör de olika.

Ända sedan mitten av 1900-talet har läsforskare gjort systematiska studier av skolbarns felläsningar för att komma deras strategier på spåren. När de läser rätt vet vi inte hur de kom på spåret, men varje fel visar en strategi som tillfälligt havererat. Men egentligen ska man nog inte tala om ”fel” utan om ”avvikelser från texten”, för i många fall blir avvikelsen riktigt acceptabel.

Och man behöver inte leta länge bland avvikelserna förrän man hittar flera framgångsrika strategier som ingen skola i världen vill lära ut. I stället brukar man se elevernas beteende som snedsteg, lättja eller dumhet, för de leder ju bevisligen till att de läser något annat än vad det står. Men man behöver inte heller leta länge förrän man ser att vuxna, kompetenta, högprofessionella läsare, till exempel nyhetsankare i etermedia, tillämpar precis samma strategier, och gör samma slags avvikelser (dock sällan fel).

En sådan strategi är att fokusera på rotmorfemen, som hund i hunden och skäll i skäller – ändelser, som -en och -er, är en världslig sak. En förklaring kan vara att läsansträngningen är för stor för att läsaren ska nå ända till ordets slut. En starkare teori är att barnen mycket snart vet var den centrala betydelsen finns, och prioriterar den. I varje fall är felaktig ändelse en helt dominerande avvikelsetyp. Munnen läser alltså en annan ändelse än ögonen ser. Det kan till exempel stå hunden skäller, men barnet läser hund-ar skäll-de.

Barnen styrs alltså mer av innehåll och sammanhang än av de många visuella signalerna på papperet. Det förklarar något annat lika systematiskt: de flesta avvikelser är rimliga. Och de kan vara rimliga på två sätt. Innehållsligt har den som läser loge i stället för lada inte hamnat så tokigt, och den som läser sa i stället för svarade har träffat innehållsligt mitt i prick, men inte brytt sig så mycket om texten.

Men de kan också hamna strukturellt rätt. De unga läsarna förväxlar nästan alltid ett substantiv med ett annat substantiv – hund blir katt – ett pronomen med ett annat pronomen – du blir jag – ett hjälpverb med ett annat hjälpverb – ska göra blir vill göra – och så vidare. Vi vuxna ser barnen som nybörjarläsare, men de är absolut inte nybörjare i språkanvändning. De flesta vet sedan åratal hur svenska meningar är uppbyggda, och de kan både följa och tolka regler.

När barnen avviker på detta sätt tycker många vuxna att de gissar i stället för att plikttroget avkoda bokstäverna framför sig. Sanningen är att de följer en framgångsrik strategi, men råkar överanvända sin kunskap om språket på bekostnad av kunskapen om grafemens relation till fonemen – alltså ungefär hur bokstäverna förhåller sig till språkljuden.

En läsforskningens grand old man, David Rumelhart, har sagt att läsning är produkten av två faktorer:

(visuell information på papper) gånger (mental information i huvudet)

Det räcker alltså inte med det ena eller det andra. Pröva själv att läsa Koranen på originalspråk! Den visuella informationen finns framför ögonen, men för många står den språkliga och teologiska kompetensen på noll, och då blir produkten också noll. Så det är ganska smart av elever som är svaga på avkodning att luta sig tungt mot vad de vet eller tror sig veta om textens fortsättning. Förbluffande ofta blir det rätt, men det blir fel tillräckligt ofta för att deras strategi ska avslöjas.

Men om eleverna utvecklade sig till bättre och bättre gissare vore det knappast långsiktigt ändamålsenligt. Alltså finns det strategier också för att hantera faktorn till vänster om multiplikationstecknet.

När man talar om nybörjarläsare dyker ständigt uttrycket knäcka koden upp. Det förknippas nästan alltid med sådana upptäckter som att m:et i mjölk är samma läte som m:et i mamma. Men det finns fler koder att knäcka.

 En sådan är att språket inte bara är en massa ord. Det är förstavelser, prefix, som be- och för- (som i bestå och förstå), och det är avledningsändelser, som -tion, -ning, -ig och -isk (multiplikation, läsning, duktig, fantastisk). Alla dessa små påhäng är betydligt vanligare än de flesta ord, och de utgör perfekta landmärken för betoning och grammatisk analys. Vi har också trebokstavskombinationer, som att, den, och, det, med och många andra, som nästan alltid inleder fraser. Allt sådant hjälper läsinläraren att ”knäcka koden” när det gäller hur orden fogas samman till fraser, satser och meningar.

Och det finns en tredje kod: stavelsen. I den vuxna världen tänker vi i bokstäver och morfem – de minsta betydelsebärande enheterna i ett språk. När vi hör ordet fin, tror vi att vi hör ljudsträngen f + in. I själva verket glider ljuden i varandra, och ingen skulle kunna ”klippa upp” stavelsen och gruppera om bitarna till nif, fni, nfi eller inf. Det stora och avgörande kodknäckandet innebär att den unga läsaren inser att det inte står f + i + n utan fin, den hela och odelbara stavelsen fin. Grafem och fonem i all ära, men det är stavelsen som får polletten att trilla ner.

Värre än vi fruktar

Grattis alla förstagluttare! Ni har tillräcklig lingvistisk medvetenhet och språklig kompetens för att utsmarta skriftsystemets alla kända svårigheter. Men ni är bättre än så!

Ja, det går bra för nästan alla barn, och det är rena undret, för svårigheterna som nybörjarna möter är väsentligt större än det vi nyss diskuterat och värre än de flesta inser.

Det svenska skriftsystemet ser leende inbjudande ut, med en härligt ljudenlig skrift (dock med några charmerande undantag som dalkjusa och ljuta döden). Med den regelbundna stavningen kan de svensktalande föraktfullt se ner på franskan, som är strängt logisk – bara man kan en massa språkhistoria och grammatik – och på den fullständigt nyckfulla engelskan. Vi tror kanske inte att vi är bäst i klassen, men nästan.

Vad man glömmer är att det finns många systematiska fallgropar i den svenska stavningen, som är så hemska att bara de mentalt starkaste tillråds att fortsätta läsa här.

Trots att grundregeln är att svenskan läses från vänster till höger, vimlar det av exempel på att läsaren måste göra precis tvärtom. Ofta är det bokstaven till höger som bestämmer hur bokstaven till vänster ska uttalas. De flesta av svenskans regler för dubbelteckning av konsonant innebär ju att antalet konsonanter efter en vokal avgör om vokalen före blir kort (före två konsonanter, som i vall) eller lång (före en konsonant, som i val).

Också hela regelsystemet kring hårda respektive mjuka vokaler riktar sig bakåt. De mjuka vokalerna (i, e, y) ser till att bokstäver som c, k och g uttalas som s, tj och j. Jämför Cici med Coco, Korea med Kina, ge med gåva.

Förväntas barnen i ettan skela med sina tindrande ögon?

Svenskan har också en i princip fonematisk stavning, det vill säga att det finns ett harmoniskt förhållande mellan fonem och grafem. Men var så god och läs detta högt – och håll noga koll på var du håller din tunga:

Kim är cool.

Om du är som vi andra flyttade du din tunga en bra bit bak i munnen för det andra k:et. Men låter de två k-ljuden verkligen olika för det? Jajamensan! Ki-uttalet ligger till exempel högre i frekvens och det stiger. Ko-uttalet ligger lägre och det sjunker. Ki-uttalet börjar med en aspiration, ren utandning med andra ord, medan ko-uttalet börjar med fullt luftutblås efter att tungan för ett kort ögonblick spärrat alla utgångar för talströmmen.

Att vi i alla fall tycker att de låter lika beror på att vi förförts av skriftsystemet. Läsningen har förändrat vår världsbild och gör att vi inte längre förlitar oss på våra örons vittnesbörd. Eftersom de båda k-lätena fungerar lika, tycker vi också att de låter lika.

Vuxna människor hör bara fonematiska, betydelseskiljande, skillnader. Utan träning kan svensktalande inte skilja mellan tonande och icke tonande s i språk som franska och engelska, helt enkelt därför att skillnaden inte är fonematisk i svenskan. Men i franska är det bara det tonande s:et som skiljer baiser, ’kyssa’, från baisser, ’sänka’. I gengäld kan fransmännen inte skilja mellan svenskans u och y. De är fonematiska i svenska men inte i franska.

Men vi är inte färdiga med k. Jämför kal, gal och skal.

Ta fram ett stort tunt papper, till exempel en sida du river ur någon annan tidning än Språktidningen, och håll det framför munnen när du övertydligt uttalar orden. Om du gör rätt, fladdrar pappret till ordentligt när du uttalar kal. Det är aspirationen, utandningen, på k. Den saknas regelmässigt i tonlösa konsonanter som g – inget fladder vid gal. Men skal då? Inget fladder där heller, trots att vi nyss lärt oss att k fladdrar. Nej, s:et ”avaspirerar” k:et, så att det nästan blir ett g. Vi hör det som ett k, därför att stavningssystemet lurar oss.

Men barnen i ettan har inte lurats än. De kan fortfarande – en kort tid – höra att det låter som ett mellanting mellan g och k.

Alltså, svensk skrift är fonematisk, inte ljudenlig. Och ett fonem får låta hur som helst bara det fungerar rätt. Men de rara små barnen, som förmodas kunna höra ljud men inte fonem? Om de inte hade tillägnat sig lingvistisk medvetenhet skulle det gå illa för dem. Och självklart finns det mer av samma vara bland svenskans andra bokstavstecken.

Ett tredje problem, som alla är medvetna om men få inser vidden av, är att svenskan så sällan markerar betonad stavelse, som i armen och armén. Följande mening till exempel, får vi klura ut utan accenttecken:

I Japan bor en japan.

Och för ord av typen backen finns över huvud taget inga tecken att ta till hjälp. Om ordet uttalas med en enda stark betoning på första stavelsen, avser det en back med till exempel öl, men om det har en stark betoning på första stavelsen och en svagare på andra betyder ordet ’nivåskillnad i naturen som kan utnyttjas för pulkaåkning’. Det första kallas akut accent, eller accent 1, och det senare kallas grav accent, eller accent 2.

  akut accent grav accent
borsten slang för spriten  bestämd form av borste
supen bestämd form av sup particip av supa
nubbe en sorts spik en viss kvantitet av ”borsten”
gifter presens av gifta plural av gift

Detta är inte två små avvikande exempel. Tvärtom handlar det om många hundra ordpar som skiljs enbart av ordaccenten. Vi tar några exempel som ämnesmässigt ansluter till ölbacken.

Hur ska de små barnen klara dessa ord, accentlösa som de är? Jo, eftersom det första de lingvistiskt medvetna barnen lärde sig var att skrift är allt annat än en trogen spegel av talet, accepterar de utan protester att prosodi – det vill säga satsmelodi, betoning med mera – inte markeras, lika lite som arabiska barn förväntar sig att stöta på korta vokaler i sina texter. Och prosodi har barnen lekt med ända sedan jollerperioden. Förmodligen är det den första språkliga enhet som barn börjar manipulera med. Många lingvister menar att de redan som foster tjuvlyssnar på föräldrarnas prosodi.

Till dessa ”systemfel” i svensk stavning (fonemgrafem-problemet, baklängesläsningen och accentproblemet) kommer förstås alla enstaka konstigheter som att väsentligt uttalas vesäntligt, att Svärje stavas Sverige, att att och och ofta uttalas lika, att slå dem uttalas slårom och oändligt många andra förtjusande små egenheter i svenskan.

Det finns alltså fullgoda skäl till att nybörjarläsaren ska misslyckas. Och visst vore det konstigt om det inte gick på tok ibland. Men det verkligt konstiga är att de allra, allra flesta barn klarar läsinlärningen galant.

För några kostar det hårt arbete, för andra går det som på räls. Vissa känner triumfen när det lossnar, andra, mycket mindre, barn, tycker inte att det är något konstigt med att det står Mjölk på ett paket som faktiskt innehåller mjölk. Men för lingvisten som förstår precis hur omöjligt det är, framstår ungarnas framgångar som ett mirakel. Men det är ett mirakel som inträffar hundra tusen gånger om året. Eller hundra miljoner, om vi frikostigt räknar med resten av världen.

Lars Melin är docent i nordiska språk vid Stockholms universitet och populärvetenskaplig författare, senast med Money talks, Morfem förlag (2013).

Läs mer: Hur vi talar, lyssnar, läser, skriver och minns Lars Melin, Liber (2004). Barn läser och skriver Louise Bjar & Astrid Frymark (red.), Studentlitteratur (2009).

In med fler serier i skolan

Serietidningar kan vara räddningen för den sjunkande läsfärdigheten! Forskning visar att serietidningar får unga att använda fler avancerade ord och ökar deras läsförståelse. Den mindre mängden text – i kombination med bild – gör språket i serier hanterbart. Serierna har heller inte den avskräckande effekt som ”vanliga” böcker kan ha på ovana läsare.

Att serieläsning skulle ersätta annan läsning har dessutom visat sig vara en obefogad oro. Tvärtom är unga serietidningsläsare storkonsumenter också av annan litteratur.

Att läslusten kan väckas genom serier vittnar författaren Göran Hägg om:

– När jag växte upp på 1950-talet avnjöt jag Carl Barks Kalle Anka, som lärde mig allt om hur man bygger upp en bra historia. Jag slukade också Lee Falks Fantomen, och hans underbara kamp mot läskiga djungelbovar. För att inte tala om Illustrerade klassiker – deras version av Macbeth var oslagbar. Sådant hjälper på vägen mot William Shakespeare i original, Marcel Proust och Selma Lagerlöf!

Göran Hägg sitter med i ett nystartat serieråd, som är en del av en satsning på användning av serier i skolan. Bakom projektet står Seriefrämjandet och förlaget Egmont. Initiativet är det första i sitt slag i Sverige, men projekt med serier i undervisningen pågår bland annat i Norge, USA, Mexiko och Kanada.

Av Karin Skagerberg

Jenny och Elias Ekman

Bokstavslek väckte lusten

– Jag minns faktiskt det exakta ögonblicket när Elias började läsa. Han gick från att urskilja den första bokstaven i sol – utan att förstå skillnaden mellan bokstäver och ljud – till att plötsligt kunna dela upp ordet i tre olika ljud:

S-O-L, säger Jenny Ekman, 35 år och mamma till Elias.

Början av orden är det som kommer först, logiskt nog. Mitten och slutet är lite knepigare.

– Jag köpte kylskåpsbokstäver till Elias. Jag frågade: ’Vad händer om vi tar bort den första bokstaven i ordet?’, ’Vad händer om vi sätter dit en annan bokstav i stället?’ Sol blir ol som blir gol.

På så sätt förstod Elias att orden hade en mitt och ett slut också. Ord som sol är bra att börja med, tipsar Jenny Ekman, eftersom man kan ”dra ut på ljuden”. Båt är sämre – ”det tar slut fort”.

– Man måste hitta saker som barnet går i gång på.

Och nu blir det ”råka-
läsning” av reklamskyltar och annat. Elias bara råkar läsa vad som kommer i hans väg.

Jenny Ekman har studerat språkutveckling, både teoretiskt och i praktiken, som utbildad lärare – bland annat för barn i förskoleklass.

– Att urskilja första ljudet i ett ord är en bra början, och det räcker ju ganska långt. Barn är ofta hejare på slutledning, och att gissa vad det står utifrån vad man tidigare läst eller sett på bilder är ett positivt steg i läsutvecklingen.

Därför gillar Elias pengar

– När jag läser tänker jag i mitt tänkande att bokstäverna låter som ljud, säger Elias Ekman. Bokstäverna har ett ljud. N och Ä och R låter som nnnääärrr. Tillsammans blir de när.

Han läser:

– ’DÅ BLIR …’

Sedan blir han tyst.

– ’FRÖK …’ Frök? Vad är det?

Elias går från att läsa texten till att titta på bilden i sin bok om Omar och Axel – en av hans favoritböcker just nu. Det är en ”Extra lätt att läsa”-bok i serien Solgatan 1, med bara stora bokstäver. Bilden visar en elev och hans fröken. Aha!

– ’DÅ BLIR FRÖKEN GLAD’, läser Elias Ekman lätt.

Men han kan inte förklara hur han vet var orden börjar och slutar:

– Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den saken. Kanske är det för att det är tomt mellan orden.

Elias Ekman tycker om att läsa ord som inte låter som man tror.

 Pengar stavas annorlunda än det låter, med ng. Det gillar jag.

Elias har plöjt fem böcker om Omar och Axel på lika många veckor, och har därför kunnat hämta ut ett ”läsborgarmärke” från Akademibokhandeln, som han stolt visar upp. Det blev roligt att läsa just för att man kunde få ett märke. Under intervjun hinner Elias läsa ut ytterligare en bok i serien, och vill raskt skriva upp den i listan.

Ulliz och Caisa Kihlblom

Överraskad av första ordet

– Caisa var inte gammal när hon stod i köket och tittade upp på en låda i en hylla. Hon tittade länge på lådan. Till slut sa hon: ’Mamma, står det verktyg där?’ Och det gjorde det ju!

Ulliz Kihlblom blev både paff, lättad och jätteglad när hon insåg att Caisa hade börjat läsa.

– Jag förstod med ens att det skulle gå bra för henne. Läsning är ju så oerhört viktigt för att man ska klara sig i livet. Jag var ganska orolig efter allt jag hade hört om svårigheterna med att ’knäcka koden’.

Men Caisa lärde sig i stället att läsa så snabbt att hennes mamma inte riktigt hängde med.

– Nej, jag hann inte ens med att stötta henne ordentligt i läsinlärningen. Hon tränade nog mest bokstäver tillsammans med sin pappa – trots att det är jag som är bokmalen i familjen. Vips så kunde Caisa bara läsa …

Nu tar det en faslig tid att gå hem från skolan, eftersom Caisa måste läsa allt på vägen.

– Och när vi sist var på bilsemester satt Caisa med kartan i famnen och läste namnen på alla städer vi åkte förbi.

Caisa läser för att lära sig

Caisa Kihlblom minns att läsningen kom i gång när hon började i ”nollan”, förskoleklassen. Redan innan hade hon lärt sig bokstäverna, men när hon var fem eller sex år förstod hon på riktigt hur de skulle läsas tillsammans. I samma veva började hon också att skriva.

– Jag tycker bäst om fantasi- och fackböcker, säger Caisa Kihlblom. Jag har mest läst med pappa. Han läste böckerna om Molly, en mus – med många bilder.

Så småningom började Caisa läsa Molly för pappa i stället för tvärtom.

Caisa Kihlblom läser för att det är spännande – och för att man lär sig saker.

Som när en koltrast satte bo på hennes balkong. Där lade den ägg, och så småningom tittade små ungar fram.

– Nästa gång det blev ägg kom en elak skata och åt upp dem, så nu har koltrastarna flyttat till en cykelkorg, säger Caisa.

Efter denna dramatik ville Caisa Kihlblom veta allt om koltrastar, och fick tag i en bok om fåglar. Hon letar rätt på bokstaven K i registret, hittar koltrast och bläddrar kvickt till rätt sida.

Caisa Kihlblom gillar att sortera. I både hennes egen och i föräldrarnas bokhyllor råder strikt ordning och reda. Det är helt Caisas förtjänst.

– Jag har satt alla böckerna i ämnesordning och i bokstavsordning.

Publicerad i nummer: 
Augusti 2014