Ord som beskriver sig själva

Ordet trestavigt är tre-stav-igt, men tvåstavigt är inte tvåstavigt. Ordet svenskt är svenskt, liksom engelskt är ett svenskt ord. Vi kan också notera att ordet ord faktiskt är ett ord, medan mening är ett ord och inte en mening.

Kort, trestavigt, svenskt och ord beskriver sig själva. De är självrefererande. Ett begrepp med en något olycksbådande historia. Logikern Kurt Gödel lyckades 1933 osäkra matematiken genom att, med hjälp av självrefererande argument, bevisa att det måste finnas satser i matematiken som är sanna men ändå inte kan bevisas med strikt logik. Grundproblemet kan illustreras med Lögnarens paradox Jag ljuger, som man aldrig kan tro på, hur frenetiskt någon ändå hävdar det. Detta påstående kan inte vara sant, och kan inte vara falskt. Alltså är det oavgörbart.

Det finns många praktiska motsvarigheter. Om en skruv lossnar på den elektriska skruvdragaren kan man inte använda maskinen för att dra fast just den skruven. Finns det någon motsvarighet i språket? Kanske. Låt oss först titta på några dubiösa exempel på självbeskrivande ord. Svart är svart i denna text, och blått skulle kunna vara blått, men inte i just denna text. Ordet av-stavat är avstavat (av-stav-at) om det står i slutet av en rad, men inte annars. Något liknande gäller läsligt, som bara är läsligt om det skrivs så, men annars – är det detta ord? Rättstavat är rättstavat. Är flelstavat felstavat, eller är det ett annat ord? Ultraöverdrivet är kanske ultraöverdrivet – men inte om man beskriver något som man tycker verkligen är otroligt extremt överdrivet. Då kan det vara precis lagom.

Plaskar är ett ord som plaskar i munnen när det uttalas. Ord som har tillkommit för att efterlikna ljud brukar kallas onomatopoetiska. Det är självbeskrivande i en svagare mening: om det räcker med att ordet liknar eller låter som sin betydelse. Ett fotografi av Anna liknar Anna, men det är snarare Annabeskrivande än självbeskrivande. Därför får vi säga att när ett onomatopoetiskt ord tappar sin ursprungliga ljud- eller bildlikhet tappar det också sin eventuella självreferens.

Är geggigt geggigt? Hur kort måste ett ord vara för att kallas kort? Är ordet fikonfritt fritt från fikon? Man får ingen fikonsmak i munnen om man tuggar på ordet, om inte papperet är gjort av fikon, men det är hur som helst inte fritt från ordet fikon. Detsamma gäller givetvis kärleksfritt och galaxfritt. Men accentfritt och cediljfritt är i alla fall självbeskrivande, eftersom accent och cedilj är språkliga tecken. På samma sätt är betydelseinnehållande ett självbeskrivande ord. Enligt våra ordböcker finns det inga betydelsefria ord.

Det är intressant att en beskrivning av självbeskrivande ord visar sig beröra många av språkets olika sidor – en betydligt större spegel av språket än jag trodde att denna lek skulle leda till. Jag finner sju olika grupper, där bara de tre första är villkorslösa, och den sista gäller i en svagare mening. Ett ord kan höra till flera av dem.

1. Lingvistiska betydelser (trestavigt, sammansatt, ord, adjektiviskt, rättstavat)
2. Inte exklusivt lingvistiska betydelser (avslutat, sångbart, tolkningsbart, svenskt, indoeuropeiskt)
3. Negationer och frånvaranden (oraderat, otyskt, fikonfritt)
4. Uttrycksberoende (ljudlöst, orörligt, sluddrigt, vrålat, avklingande, kursivt, enfärgat)
5. Definitionsberoende (kort, bokstavsrikt, flelstavat, fikonfritt)
6. Kulturberoende (inne, häftigt, coolt, käckt, abstrakt)
7. Onomatopoetiska ord som fortfarande liknar sin betydelse (prassla, sörpla, vina, krasch).

Man kan forma liknande grupper av ord som är anti-självbeskrivande. Här får vi med tvåstavigt, långt och verb, men knappast tidigt eller intressant. Det är inte lätt att hitta ord som inte är självbeskrivande på något sätt. Men det är de antisjälvbeskrivande.

Allt detta leder oss till två frågor, som riskerar att äventyra nattsömnen.

1. Är självbeskrivande ett självbeskrivande ord?
2. Är anti-självbeskrivande ett anti-självbeskrivande ord?

Minsann finns det en paradox även här. Fråga 2 kallas Grelling-Nelsons paradox, ty frågan är oavgörbar i likhet med Lögnarens paradox, som beskrevs tidigare.

Ordet självbeskrivande visar sig vara annorlunda – verkligen ett specialfall. Man kan resonera sig fram till att självbeskrivande är både och: självbeskrivande och inte. Här får man tänka till ordentligt, men lova att släppa det om klockan blir alltför mycket!

Något sådant är vi inte vana vid – i en teori är sant eller falskt de enda alternativen. Det innebär att något är automatiskt sant om det inte ger någon motsägelse. För en teori är det sanna inte säkert det faktiska, utan det tillåtna, det möjliga. För att en blå svan ska finnas räcker det inte med att den är möjlig – vi måste hitta ett exemplar också.

Men självbeskrivande är inte en del av någon strikt teori. Filosofen Ludwig Wittgenstein oroade sig inte mycket för paradoxer, till skillnad från sin samtid. Hans råd var: Gå inte dit! En tanke var kanske att språket ändå oundvikligen har sina falluckor.

Så fick vi till slut kanske en illustration till varför självbeskrivande ord framför allt intresserar logiker och filosofer. De handlar mest om spänningen mellan form, betydelse och logik i orden, mer än människors sätt att använda dem.

Den engelska termen för självbeskrivande är "autological".

Håkan Lennerstad är docent i tillämpad matematik vid Blekinge tekniska högskola.