Bild: 
Henric Lindsten

Här flyr Estlands svenska

Sedan urminnes tider har det bott svensktalande på båda sidor Östersjön. Sjövägen förenade dem. Men när Sovjetunionen och Tyskland stred om Estland under andra världskriget flydde många estlandssvenskar till Sverige.

Genom historien har nordvästra Estlands kusttrakter, i likhet med Finland, haft en bofast svenskspråkig befolkning. Under sovjettiden höll denna folkspillra på att försvinna helt, men i dagens Estland finns det några hundra personer som definierar sig själva som estlandssvenskar.

Tä fagor mårja våre
mä sina fagor sol!

Så mike kutra orre,
så fagort göcken gol.

Orren kuttrar och göken galer i den estlandssvenske skalden Ätsve-Mats hyllning till den vackra kustnaturen i Aiboland, Estlands traditionella svenskbygd. Mats Ekman, som han egentligen hette, växte upp på gården Ärtsved i nuvarande Nuckö kommun väster om Tallinn i Estland. Han tillhörde sålunda aibofolke, ’öbofolket’ – ett begrepp som på estniska blir rannarootsi, ’kustsvensk’.

När Ätsve-Mats skrev sina dikter var estlandssvenskarna ännu ett livskraftigt minoritetsfolk i det självständiga Estland (1918–40). De livnärde sig på fiske, sjöfart och jordbruk och bodde framför allt i kustområdena i nordvästra Estland, inklusive de stora öarna Dagö och Ösel (på estniska Hiiumaa och Saaremaa). I slutet av 1930-talet betraktade uppskattningsvis 15 000 personer sig som estlandssvenskar. På många ställen, till exempel öarna Ormsö (Vormsi) och Runö (Ruhnu) samt halvön Nuckö (Noarootsi), var de till och med i majoritet.

Det var nära att historien om estlandssvenskarna hade tagit slut i samband med andra världskriget, när Sovjetunionen ockuperade Estland och år 1940 gjorde det till en sovjetrepublik. Av Stalin och hans hejdukar betraktades estlandssvenskarna nämligen som ett opålitligt släkte som till på köpet var bosatta i områden som var vitala för rikets säkerhet. Precis som många andra estländare flydde åtskilliga av dem under kriget när Nazityskland och Sovjetunionen kämpade om herraväldet över Estland.

En av dem var Ethel Westerberg i Åkersberga, dotter till Anton och Lovisa Westerberg, som flydde från Rickul 1943 med fartyget Juhan.

– Vi var 328 personer på båten, och vi var packade som sillar, berättar Ethel Westerberg, som var 16 år när hon anlände till Sverige.

Hon hade med sig två sätt att tala svenska – dels estlandssvenskan som lät ålderdomlig och svårbegriplig för sverigesvenskarna, dels rikssvenskan som hon hade lärt sig i skolan.

– I skolan skulle vi bara tala rikssvenska – även på rasterna. Om lärarna hörde oss tala estlandssvenska tre gånger fick vi kvarsittning.

Ethel Westerberg tillhör en unik skara i det att hon har underhållit sin estlandssvenska i umgänget med släkt och vänner under alla de år hon levt

i Sverige, inte minst i vardagssamtalen med föräldrarna och brodern; det var till och med så att hennes son lärde sig estlandssvenska när han passades av sina farföräldrar. Efter Sovjetunionens fall har Ethel Westerberg vistats i Estland på somrarna i byn Norrby där hon växte upp.

Ester lindvall i Nynäshamn, dotter till Johan och Agneta Hörnsten, kom till Sverige från Ormsö 1943. Hon valde att anpassa sig till rikssvenskan:

– Efter alla dessa år är det ändå många som hör att jag talar något slags dialekt och frågar: ”Hur långt uppifrån kommer du?”. Då säger jag: ”Jag kommer inte uppifrån, jag kommer österifrån!”.

Att de estlandssvenska dialekterna skiljer sig mycket åt kan Ester Lindvall bekräfta. Till exempel var folket på halvön Nuckö svåra att förstå för Ormsöborna, fast de bara var åtskilda av ett par kilometer vatten.

– Det kunde variera på ön också, säger Ester Lindvall. Vi sade till exempel särken om kjolen till folkdräkten, men de som bodde en bit från oss sade kjolen [med tydligt kj-uttal i stället för tje-ljud].

I dag finns det uppskattningsvis några hundra bofasta estländare som betraktar sig som svenskar, och på somrarna vistas många av dem som flydde under kriget i sitt gamla hemland. Anders Hjem-dahl, skribent från Malmö som arbetar på en bok om Svenskestland, ser ganska ljust på svenska språkets situation i dagens Estland.

– Det finns ett stort intresse och en stor nyfikenhet både på svenskan som språk och på den estlandssvenska kulturen – på samma sätt som man i Sverige numera intresserar sig mer än tidigare för till exempel meänkieli eller samiska.

Anders Hjemdahl fascineras av hur det gemensamma havet genom historien fungerat som en effektiv kontaktyta för folken runt Östersjön – ”dåtidens flyg, motorväg och internet i ett”, som han kallar det. Den geografiska bilden klarnar när man betänker hur mycket effektivare vattenvägarna varit för skickliga seglare än fastlandets urskogsstigar. Att det sedan urminnes tider har funnits svenskar på båda sidor Östersjön är helt enkelt ”blå linjens” förtjänst, särskilt vad gäller ett så utpräglat kust- och sjöfararfolk som svenskarna.

– Jag tycker det är självklart att jag som svensk ska känna till varför svenska talas i tre länder och hur historien påverkat dessa människor. Precis som den finska och samiska kulturen, där språken inte är begränsade av statsgränser, är den svenska kulturen, språket och historien i Finland och Estland viktiga delar av vårt sammanhang och gemensamma arv.

Olle Bergman är frilansjournalist och författare.

Ett väldokumenterat östsvenskt mål

Estlandssvenska utgör tillsammans med de svenska dialekterna i dagens Finland det dialektområde som kallas östsvenska mål. Estlandssvenskan är långt ifrån ett enhetligt mål och man brukar därför dela in den i fyra dialekt­regioner: en västlig (Nuckö, Ormsö och Dagö), en östlig (Rågöarna, Korkis och Vipall) samt Runö/Ösel och slutligen Nargö.

För språkintresserade är det ett glädjande faktum att den gotländske dialektforskaren Nils Tiberg redan före andra världskriget hade börjat spela in östsvenska dialektprover i Estland, något som han följde upp när estlandssvenska flyktingar strömmade in i Sverige under kriget. Därför finns det rejält med material, inte minst inspelningar, på Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala.

Lyssna på dialektinspelningar: denandrastranden.se

Svenskbyborna är ättlingar till estlandssvenskarna

Gammalsvenskby är den ukrainska by där det talats svenska sedan 1700-talet. Det var tsarinnan Katarina den stora som flyttade estlandssvenskar från Dagö till en plats vid nedre Dnepr. Dialekten hölls så intakt genom århundra­dena att det inte lär ha varit något problem för Dagö­svenskar och Gammalsvenskbybor att förstå varandra. I dag är det dock bara ett fåtal svenskättlingar kvar i Ukraina, och få av dem kan mer än ett par ord svenska.

Ordlistor

Estlandssvenska lånord

Kärdla: Kärrdal (största orten på Dagö)
julla: jolle      
kepp: käpp
tont: spöke (sannolikt av svenskans tomte)

Estlandssvenska dialektord

stormor: ’mormor, farmor’
stiöłp: ’dörrpost’
snysstubak: ’snus’
rokłas: ’harkla sig’

Publicerad i nummer: 
Februari 2013